Av det antal människor som döms för brott varje år återfaller de allra flesta inte i brott. Det beror på att de flesta som döms för brott inte är vad vi skulle kalla för brottslingar. Bland de som dömts till fängelse har andelen som återfallit i brott minskat.
Statistiken från Brå när det gäller återfall beskriver andelen personer som återfallit i nytt lagfört brott inom ett år efter en ingångshändelse (första brott) och hur nivån utvecklats över tid. Den är än så länge preliminär vad det gäller åren 2011-2014.
Av samtliga 71 300 personer som dömdes för sitt första (och i de flesta fall enda) brott 2014 återföll 17 700 personer (25%) enligt Brå:s rapport om återfall i brott. Sammantaget stod de för 60 500 återfall i brott inom ett år, vilket motsvarar i genomsnitt 3,4 återfallsbrott per person. Antalet kvinnor som återföll i brott 2014 var 2 550 (19%). I genomsnitt blir det 2,8 återfallsbrott per person. För männen är motsvarande siffra 3,5 (53 400 brott fördelat på 15 200 personer). 26% av männen återföll i brott. Förändringarna över tid är små för både kvinnor och män.
Återfallsandelen uppvisar totalt sett mycket små förändringar över tid. Jämfört med 2005 var återfallsandelen 2014 oförändrad för männen, medan det för kvinnorna hade skett en liten ökning (1 procentenhet).
Av de som fick fängelse som straff vid sitt första brott år 2014 har det dock skett en påtaglig minskning av återfallen sedan 2005. Bland dessa frigivna hade återfallsandelen minskat från 53 procent 2005 till 47 procent 2014 (-6 procentenheter). Bland de frigivna från anstalt 2014 hade andelen återfall minskat i de flesta kategorierna baserade på utdömd strafftid. Det är framför allt i kategorierna med längre strafftider som återfallen minskat. I alla kategorier med en utdömd strafftid på över sex månader har det skett minskningar med minst 7 procentenheter sen 2005. Den enda kategori där det inte skett en minskning var den med en strafftid på högst två månader. I denna kategori var återfallsandelen oförändrad sen 2005.
Även bland personer med sluten ungdomsvård eller skyddstillsyn med samhällstjänst som mest ingripande påföljd i ingångshändelsen minskade andelen återfall 2014 jämfört med 2005 (-4 respektive -3 procentenheter). Den enda större ökning i återfallsandel sedan 2005 var bland de som hade fotboja (intensivövervakning) som mest ingripande påföljd i ingångshändelsen (3 procentenheter). För övriga kategorier var återfallsandelen 2014 i stort sett oförändrad i jämförelse med 2005.
Risken för återfall i brott ökar tydligt med antalet tidigare straff. Av de personer som hade minst 9 tidigare domar fem år före ingångshändelsen 2014 återföll drygt tre fjärdedelar (78 %). Bland de utan tidigare domar och straff (belastning) låg andelen återfall på 10 procent. Återfallsmönstret efter tidigare domar och straff såg likadant ut för bägge könen. Det gäller även utvecklingen av återfallsandelen, som uppvisade minskningar i de flesta belastningskategorier 2005–2014.
Äldre dömd återfaller mer sällan i brott än yngre. I ålderskategorierna 18–20 år och 21–39 år återföll 30 respektive 28 procent, medan motsvarande andel bland personer över 60 år var 11 procent. Jämfört med 2005 har andelen som återfallit ökat bland de allra yngsta (15–17 år respektive 18–20 år) och äldsta (60– år) personerna, medan återfallsandelen bland personer i ålderspannet 21–59 år har minskat. Mönstret är likartat för män och kvinnor.
Statistiken redovisar endast de återfall i brott som kommit till rättsväsendets kännedom och som har kunnat konstateras genom en lagföring (åtal). Statistiken redovisar således inte samtliga återfall i brott i samhället, utan belyser endast återfall i brott som lett till åtal, inom ett tidsspann baserat på tidigare brott som lagförts.
Det går inte att utifrån redovisningen av återfall efter mest ingripande (hårdaste) påföljd (straff) dra slutsatser om påföljdernas effekt på återfallsandelen. Det beror på att utdömandet av ett straff inte är oberoende av den tilltalade personen. Utöver själva gärningen tar domstolen bland annat även återfallsrisken i beaktande i valet av vilket straff som ska dömas ut. Det innebär att det redan vid domen sker ett urval (selektion) som delvis förklarar skillnaderna i återfall mellan olika påföljder.
Inte heller kan återfallsstatistiken användas för att dra slutsatsen att längre strafftider är effektivare än kortare. Straffskalan för det brott som lett till åtalet styr inom vilka ramar strafftiden hamnar. Men det finns även andra faktorer som kan påverka strafftiden, till exempel gärningspersonens ålder eller tidigare domar och straff (belastning).
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brottslighet, Återfall i brott, Återfallsandel, Fängelse, Brå, Brott, Kriminalvården, Rättsväsen, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Få dömda återfaller i brott”
”Av dem som fick fängelse som straff vid sitt första brott år 2014 har det dock skett en påtaglig minskning av återfallen sedan 2005. Bland dessa frigivna hade återfallsandelen minskat från 53 procent 2005 till 47 procent 2014 (?6 procentenheter)”
Att nästan hälften (47%) återfaller är för mig knappast ”få”. Om bortåt hälften av de som släpps ut ur fängelser återfaller känns som ett gigantiskt misslyckande av kriminalvården både före och efter frigivning. Fängelsestraff är förmodligen nödvändiga i vissa fall men nog borde väl ändå någon tänka till utifrån den statistik du redovisar.
Av alla dömda är det få. Citat från inlägget: Av samtliga 71 300 personer som dömdes för sitt första (och i de flesta fall enda) brott 2014 återföll 17 700 personer (25%) enligt Brå:s rapport om återfall i brott.
Jag har aldrig skrivit att få fängelsedömda återfaller i brott. Kanske visar siffrorna att det bästa är att ingen döms till fängelse? 😉
”Av alla dömda är det få.”
Om 25% efter ett år är få kan diskuteras. Jag tycker inte en fjärdedel är få, efter 3 år verkar det, som jag förstår det, vara 40% som återfallit. I min begreppsvärld står begreppet ”få” för något annat men visst vi kan ju ha olika begreppsvärldar.
Sedan är det väl ändå så att allvarligare brott, som leder till fängelse, är de som är intressantast att studera. Lindrigare trafikbrott och snatterier och vad den totala statistiken kan tänkas innehålla är förstås inte bra men de hör knappast till de allvarligaste samhällsproblemen.
”Kanske visar siffrorna att det bästa är att ingen döms till fängelse? ”
Ja, fängelsestraffet verkar ju inte göra någon större skillnad. Att hälften återfaller är och förblir ett misslyckande. Sedan finns det nog ändå några, som inte klarar av att vistas ute i samhället men förmodligen hör de flesta av dessa bättre hemma inom psykvården än på fängelser.
Den andra sidan av myntet är väl att det ”allmänna rättsmedvetandet” kräver upprättelse genom att brottslingar ”straffas” (hur kontraproduktiva straffen än är). Att helt knacka hål på detta synsätt, som funnits under tusentals år, är nog utanför det möjligas ramar inte minst i dagens ”hårda tag mot brottslingar debatt”.
Jag tycker 25 % är få. Vi kan tycka olika om de. Jag tycker dock samma sak som du, att de allvarliga brotten är mer intressanta att studera och de som har betydelse när vi ska diskutera straff och brott. Kanske ska återkomma till det.
Det är välkänt i forskning att om två personer döms för samma typ av brott, en får fängelse och en får bötesstraff så är återfallsrisken mycket större för den som får fängelse.
Jag håller med om ditt resonemang om det allmänna rättsmedvetandet.