Ljus, liv och miljonprogram

På Kreta har jag bott i flera olika hus. I olika byar på lite olika ställen. Traditionella hus byggda av sten och modernare hus byggda av lättbetong eller betong.

En sak hade de alla gemensamt. Fönstren var små. Orsaken var och är uppenbar. Att inte få in direkt solljus. På Kreta var solen något som det behövdes skydd mot. Den skapade annars en obehaglig värme inomhus. Om ett modernt hus hade stora fönster i en riktning där solen kunde lysa in krävdes det luckor, persienner eller gardiner för att stänga ute solen. Därför är det för många från varmare och soligare länder naturligt att stänga ute solljuset. Istället finns det lysrörslampor inomhus så det blir ljust. Så var det på Kreta. Lysrör överallt.

På samma är det enligt Lena Andersson som skrivit en debattartikel i DN också i Tensta. Vilket förefaller naturligt. Människor som kommer från ett soligare klimat med en annan inställning till solen och solljuset behåller förstås många av sina vanor. Samtidigt finns det förstås andra anledningar till att persiennerna är neddragna i Tensta. Lena Andersson nämner också behovet av att ha neddraget för att någon bor i gatuplan. Vidare finns fattigdom, i sin ursprungsländer var en del så fattiga att de inte hade år med en massa saker för att det skulle se fint ut och i Sverige är många också så fattiga att det tar tid att bygga upp ett hem med vackra och fina saker.

Lena Andersson skriver dessutom några saker där jag helt klart håller md henne, men hennes politiskt färgade förklaringar till att miljonprogrammet blev som det blev håller jag inte med om. Hon skriver helt riktigt så här:

Den gamla urbana ordningen med försäljningsställen längst ner i fastigheten och bostäder ovanför var lika självklar som snillrik. I hemmet är man privat och vill inte ha förbipasserande som tittar in. Butiker, kaféer och restauranger har motsatta syften och behöver skyltfönster. Samtidigt ges gatan liv, rörelse och stabilitet. I förorten där man skulle skyddas från ytlig kommers ligger det i stället lägenheter i markplanet. De boende lever med ständig insyn – om det inte vore för de nedfällda persiennerna. Och eftersom hyrorna är reglerade kan de inte kompenseras för uppoffringen. Även sådana frustrationer alstrar vanmakt och känslor av inlåsning.

Miljonprogrammet och modernismens skapade döda miljöer utan folkliv. Lena Andersson har helt rätt. Bristen på biltrafik är ytterligare en sak som bidrar till döda miljöer och osäkerhet. Gångbanor genom skogen ger otrygghet. Att gå på en gata med bilar och affärer upplevs som tryggare. Genom bristen på restauranger, affärer med mera blri det också exakt som Lena Andersson skriver:

Platser utan trafik och kommers blir stillastående (”idylliska”) dagtid och spöklika nattetid, som parker. När det bara finns igenbommade affärer, grönområden och bostadshus längs nattvandrarens väg, när ingen sitter på restauranger omkring honom därför att inga sådana finns och gångvägarna är tomma därför att det saknas ställen att vara på väg till, då blir det ödsligt.

Men inte skiljdes bilen bort från gångtrafiken av moraliska skäl som Lena Andersson hävdar. Miljonprogrammet började byggas långt innan bilismen började kritiseras. Istället var bilismen snarast en förutsättning för miljonprogrammets bostadsområden än nåt som de byggdes som en moralisk reaktion mot. Det var nog helt enkelt som arkitekterna och de sociala ingenjörerna sa. Att bygga med separerade trafikslag var ett sätt att minska risken för olyckor, skapa förutsättningar för bättre hälsa och skapa snabba transportmöjligheter för den med bil. Idag när bara 25-40% av alla hushåll i många miljonprogramsområden har bil skapar det förstås problem att de aktuella stadsdelarna främst är byggda för de som har bil. Det är långt till allting.

Det känns, som sagt var, otryggt att gå på en gångbana genom en park eller en skog när det blivit mörkt. Som Lena Andersson skriver är miljonprogramsområden byggda som parker med hus i. Parker är något som de allra flesta människor undviker när det är mörkt. De känns otrygga. I en förort är det ofta omöjligt att undvika parken då husen ligger i en park. De upplevs därmed som otrygga.  Den upplevda otryggheten förstärks av bristen på människor i rörelse och bristen på social kontroll:

Förorten fick villaområdets tristess och brist på utbud kombinerad med stadens anonymitet och existentiella råhet. Den fick småstadens litenhet och instängdhet utan dess småbutiker, kontinuitet, tillit och sociala kontroll. Det sämsta från flera världar byggdes in i förortens dna.

Den verkliga brottsligheten är mycket lägre i förorter än i centrala stadsområden med riktiga gator och kvarter, blandade trafikslag, affärer, krogar och caféer.  Men den upplevda otryggheten är större i miljonprogrammets förorter än i den traditionellt byggda innerstaden. Hur områdena är byggda är en av orsakerna till att många som bor i miljonprogramsområdena känner en otrygghet i sitt eget bostadsområde.

I sin sakliga beskrivningar av sakernas tillstånd i miljonprogramsområden håller jag med Lena Andersson. Men hennes förklaringar som är baserade på högervridna fördomar och lögner är förstås totalt felaktiga och bisarra.

Och i motsats till Lena Andersson skulle jag gärna vara utan den arkitekturinriktning som skapat miljonprogramområdena, SCAFT-planeringen med trafikslagen åtskiljda, konceptet med lamellhus och punkthus i park och mängder med fula intetsägande betongklosshus. Modernismen. Jag skulle gärna vara utan Landala och den nutida bebyggelsen på Gråberget, gärna vara utan Guldheden och Blå Staden, gärna slippa Bergsjön och Tynnered.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements