Minskat gängvåld i Göteborg – del 2

Del 2 i min serie om varför gängvåldet minskat så kraftigt i Göteborg de senaste åren. Något som nu också uppmärksammats av Göteborgs-Posten.

2006 startades ett nytt projekt i Göteborg och Mölndal, SSPF, ett brottsförebyggande projekt med samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. När projektet drog igång 2006 räknade poliskommissarien Even Magnusson efter hur många ungdomar som låg riskzonen för att bli grovt kriminella i Storgöteborg. Han fann att det handlade om 148 stycken. Idag finns bara 60 ungdomar på samma risklista. Orsaken till att SSPF drog igång i Göteborg var det omfattande gängkriget 2000-2001. Antalet skjutvapenmord per år har senare inte överstigit antalet som dödades år 2000. 2006 tog också våldet fart igen i Göteborg och låg sen på samma nivå i ungefär 10 år med en liten nedgång 2010-2012 för att därefter minska.

En mycket viktig del i att utvecklingen i Göteborg går åt rätt håll är att riskungdomar uppmärksammas tidigt, ibland redan i förskolan. I och med det kan åtgärder för att hjälpa de berörd barnen, ungdomarna och familjerna sättas in redan innan den unge personen blivit brottsling. Chansen att lyckas ökar då också. Detta är sannolikt anledningen till att listan med undgomar i riskzonen för allvarlig brottslighet minskat med 60% sen 2006, dvs på tio år. Minskar det möjlig antalet rekryter för de kriminella gängen minskar också våldet. Tidig hjälp åt familjerna, barnen och ungdomarna är alltså det viktiga:

De finska flickorna som hängde med de kriminella grabbarna, tjejerna vars mammor var djupt försjunkna i alkoholism och pappor inte syntes till. Hur några av dem kunde byta liv efter att ha fått hjälp att flytta hemifrån, skaffa jobb, styra upp studierna och lämna området.

Eller Dragan, en kille som var illa ute med drogmissbruk, våldsamheter och kriminalitet. Han fick hjälp med jobb och bostad i ett annat område. Och klarade sig bra.

[…]

– Det gemensamma för barnen som riskerar att hamna i kriminalitet är att de har en hemsituation som inte fungerar. Därför försöker man ju som socialarbetare alltid i första hand ge stöd till föräldrarna, så att de ska orka ta sitt föräldraansvar.

[…]

Men det här med exakt vad som är svåra hemförhållanden och dysfunktionella familjesituationer är inte alltid så lätt att avgöra. Orsakerna till att saker inte fungerar varierar, minst sagt.

– Det vi kallar dysfunktion i en del familjer med invandrarbakgrund handlar egentligen mer om en dysfunktion i förhållande till våra system, som faktiskt kan vara ganska fyrkantiga, säger Bettan Byvald, socialarbetare i Angered.

– För tvärt om kan de här ”dysfunktionella” föräldrarna vara oerhört kompetenta, det gäller bara att ge dem stöd så att deras kompetens fungerar bättre i Sverige.

[…]

– Om en familj med åtta barn bor i en tvårummare skapar ibland trångboddheten i sig problem. I en familj jag jobbat med gick det bra för sex av barnen, men två höll på med stölder och annat. Föräldrarna räckte inte till, inte bostaden heller, säger hon.

– Kan inte barnen vara hemma så är de ute. Och är man liten, ute sent och hänger med andra barn i riskzonen är det inget bra. I det fallet hade en ny bostad antagligen hjälpt långt.

tidiga åtgärder som utformas av med hjälp av universitet, professorer, pedagoger, psykologer och samtalscoacher är viktigt för att problem med ungdomar och brottslighet ska kunna åtgärdas. Det kan handla om att bättre förstå hur svenska myndigheter fungerar, om att barn med ADHD får rätt hjälp från början, att skaffa nya bostäder åt folk som är trångbodda, sociala insatser för att hjälpa barn i missbrukarfamiljer osv. Ju tidigare insatser sätts in, ju bättre.

Den hör typen av åtgärder började användas kring år 2006 i Göteborg. Det börjar nu ge effekt. Gångvåldet minskar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Välfärd, Rättvisa, Bostadspolitik, Socialpolitik, SSPF, Gängvåld, Kriminella nätverk, Gangstergäng, Skjutningar, Brott, Våld, Göteborg, Samhälle, Politik