Sveriges mäktigaste familjer, eller inte?

Sveriges mäktigaste familjerAnders Ström har skrivit en bok med titeln Sveriges mäktigaste familjer. I förordet anger han att den är skriven i samma anda som CH Hermansson berömda bok från 1960-talet, Monopol och storfinans – de 15 familjerna. Det har han också gjort på sätt ovh vis. Men det handlar mera om en hyllningsbok än om analys. Så riktigt i Hermanssons anda är det inte. Även delar av hans urval är i mina ögon lite märkligt:

  1. Wallenberg
  2. Kamprad, 680 miljarder
  3. Rausing, 270 miljarder
  4. Persson, 260 miljarder
  5. Olsson, 83 miljarder
  6. Lundberg, 58 miljarder
  7. Ax:son Johnson, 55 miljarder
  8. Schörling, 55 miljarder
  9. Paulsen, 53 miljarder
  10. Mærsk Uggla, 47 miljarder
  11. Douglas, 40 miljarder
  12. Hult, 40 miljarder
  13. Lundin, 32 miljarder
  14. Bennet, 24 miljarder
  15. Stenbeck, 10 miljarder

Urvalet är märkligt därför att några av utvalda familjerna visserligen är svenska, rika och ibland mäktiga. Men de är inte mäktiga i Sverige, de är i flera fall helt utan ekonomiskt och politiskt inflytande i Sverige. Detta gäller exempelvis Kamprad, Rausing, Paulsen, Hult och Lundin. Makthavarna i de familjerna bor inte ens i Sverige och i Kamprads fall är inte ens företaget svenskt.

Jag skulle byta ut de nämnda familjerna mot Paulsson (15 miljarder i privat förmögenhet), Bonnier, Söderberg, Dunkergruppen och kanske Handelsbanken. Och skulle inte ta med af Jochnik. Eller så skulle jag bara lägga till några familjer, för precis som i Hermanssons bok har det aldrig handlat om 15 familjer utan snarare om 20.

De nämnda förmögenheterna är bara de privata förmögenheterna och omfattar inte familjestiftelser. Wallenbergs är dock med trots bristen på stor privat förmögenhet. Allt finns i stiftelser. Familjen Söderberg hamnar utanför av den anledningen.

Ström har också utelämnat af Jochnik, till viss del boende i Sverige och med ett stort internationellt företag samt en privat förmögenhet på 7 miljarder. Erik Selin med en förmögenhet 17 miljarder lämnas också utanför vilket är rimligt då han äger fastigheter och har begränsad makt. Även Torbjörn Törnqvist med en förmögenhet på 16 miljarder utelämnas liksom Thomas Sandell (12 miljarder) med flera. Det är rimligt. De är rika, men maktlösa i Sverige och de bor utomlands.

Mærsk McKinney Uggla är ett specialfall, boende respektive födda och uppvuxna i Sverige men verksamma i Danmark äger de Danmarks överlägset största företag och världens största rederi. I Sverige kontrollerar de en tredjedel av Göteborgs hamn vilket ger dem makt över cirka 1/6 av svensk utrikeshandel. I texten om familjen finns dessutom ett riktigt grovt sakfel. Det företag vid namn Broströms Rederi AB som Robert Uggla var inte den gamla rederikoncernen som ägde av familjen Broström vilken förresten hette Ångfatygs AB Tirfing under större delen av sin existens. Det var ett helt annat bolag som bara fått det anrika namnet. Och Östra Hamngatan är ingen sjöfartsadress som Ström tror. Har aldrig varit.

Men som Anders Ström skriver i sin bok så är sådan här urval ganska slumpmässiga ibland. Trots det anser jag nog att Affärsvärldens urval från 2013 är bättre än Ströms urval:

  1. Wallenberg, 1 800 miljarder kronor.
  2. Kamprad, 600 miljarder kronor.
  3. Persson, 415 miljarder kronor.
  4. Rausing, 200 miljarder kronor.
  5. Stenbeck, 170 miljarder kronor.
  6. Douglas, 165 miljarder kronor.
  7. Schörling, 130 miljarder kronor.
  8. Ax:son Johnson, 90 miljarder kronor.
  9. Lundin, 90 miljarder kronor.
  10. Lundberg, 80 miljarder kronor.
  11. Bennet, 55 miljarder kronor.
  12. Paulsson, 40 miljarder kronor.
  13. Olsson, 30 miljarder kronor.
  14. Bonnier, 20 miljarder kronor.
  15. Söderberg, 18 miljarder kronor.

Även i den listan skulle jag byta ut några. Men en fördel är att listan inkluderar familjestiftelsers förmögenheter. Om Mærsk McKinney Uggla varit med skulle de sannolikt legat på tredje plats med omkring 300-350 miljarder.

Dessutom är det viktigt att fundera över om inte vissa av de som kontrollerar riskkapitalbolagen borde vara med. De har ju ett stort politiskt och ekonomiskt inflytande i Sverige. De som i så fall skulle vara aktuella är exempelvis Björn Savén, Harald Mix (Altor) och Robert Andreen (Nordic Capital). Flera andra är inte aktuella då de inte bor i Sverige.

Förutom de fåtaliga detaljanmärkningar och allmänna kommentarer jag gjort så är det en läsvärd bok för den som är intresserade av sådan här saker även om den också känns lite tunn. Intervjuerna med Marcus Wallenberg, Stefan Persson, Louise Lindh (Lundberg), Frederik Paulsen, Ian och Lukas Lundin och Carl Bennet är intressanta.

Ströms politiska orerande i epilogen kunde vi dock varit utan.

Läs mer på min sajt De 15 familjerna.

Mer: EX, DN, Dagens PS, DI,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Men de är inte mäktiga i Sverige, de är i flera fall helt utan ekonomiskt och politiskt inflytande i Sverige.”

    Hermanssons bok var skriven i en tid då kapitalet i en mycket högre grad var nationellt kontrollerat. Sammanställningar av de 15 ”mäktigaste” familjerna (som i boken var 18 till antalet) gav då – trots det faktum att ett perspektiv aldrig kan vara heltäckande – en hyfsat bra utgångspunkt för studiet av maktens strukturer. Idag, 52 år senare, lever vi i en annan värld där betydelser av nationsgränser, i kapitalets värld, har förvandlats till en andra eller tredje ordningens fråga.

    Dagens storföretag är globala och strävar efter närvaro där marknader finns. I Europa är rörligheten av kapital fri vilket gör att kontrollposter, med blixtens hastighet, kan föras från ett land till ett annat. I denna värld finns mer eller mindre löst sammansatta nätverk av företagsledare, som utgör spindlarna i maktens nät. Ibland är dessa företagsledare medlemmar eller företrädare för de traditionella ägarfamiljerna, ibland för stora institutionella ägare som pensionsstiftelser och ibland för statskapitalistiska system, där det kinesiska är ett exempel. Det är dessa strukturer vi måste studera om vi vill försöka förstå makten. Sammanställningar av de 15 ”mäktigaste” familjerna blir i detta sammanhang mer en fråga som intresserar kalenderbitare.

    • Jag orkar inte skriva ett längre svar. Men vet att du har fel. Det är faktisk ingen större skillnad då och nu. Men.

      Wallenberg är Europas i särklass största finansgrupp idag så möjligtvis har det svensk kapitalet blivit ännu starkare än tidigare. I stort sett alla svenska storföretag är familjekontrollerade och internationella. Undantaget är egentligen bara Autoliv AB, Handelsbanken och Nordea som inte är familjekontrollerade och det kinesiskt ägda Volvo Personvagnar AB.

      Pensionsstiftelser, försäkringsbolag etc var större ägare på 1970-talet än idag. Idag är riskkapitalbolagens fonder de stora ägarna vid sidan av familjer. Men det allra tsörsta riskkapitalbolaget i Sverige och ett av de allra största i världen, EQT, ägs av Wallenberg.

      I USA och Storbritannien ser det delvis annorlunda ut, men inte nån annan stans.

      • Olof Larsson

        ” Men vet att du har fel. Det är faktisk ingen större skillnad då och nu.”

        För mig handlar det inte om rätt eller fel, svart eller vitt, jag har över åren fått allt mer svårt att sortera ut komplexa frågeställningar på ett sådant sätt. Jag är inte riktigt säker på att min poäng riktigt gått fram.

        Under 60-talets mitt levde vi i Tage Erlanders och Gunnar Strängs tillväxtland, med en ekonomi avsevärt mer reglerad än idag men också med en väl utvecklad symbios mellan det vi då kallade storfinans och statsbärande regeringsmakt med lierad fackföreningsrörelse. Självklart påverkade internationella konjunkturer även då men det ekonomiska ramverket, inklusive penningpolitik, styrdes på nationell nivå. Storföretagen var svenska med egen hemmamarknad, som inte sällan var dominerande, men också – förstås – bortamarknader.

        Idag 50 år senare har i princip hela det ekonomiska ramverket flyttats till den europeiska nivån. Går vi vid sidan hamnar vi ofelbart i någon europeisk domstol. Penningpolitiken har i princip avskiljts från det den ”vanliga” politiken. Storföretagen har blivit globala spelare som inte alls känner samma distinktion mellan hemma- och bortamarkand. Produktion av varor och tjänster sker i en global kontext där de stora företagen hela tiden söker den mest gynnsamma platsen för produktionsmedlen. Flödet av kapital i Europa är fritt och företag kan från en dag till en annan bestämma sig för att flytta sitt huvudkontor. En dominerande ägare kan göra det samma.

        Att kapitalet styrde både vid 60-talets mitt såväl som det styr idag kan vi vara rörande överens om men maktens strukturer – i vår globala värld – har som jag ser det blivit mycket mer komplexa och därför inte möjliga att förstå enbart baserade på uppräkningar av de mäktigaste finansfamiljerna. Att verka på en global marknad handlar mycket om att verka i globala nätverk. I dessa nätverk är det frågan om att ge och ta utifrån ett globalt perspektiv. Dagens globala värld är en annan spelplan än när 60-talets storfinans gjorde upp med Tage Erlander och Gunnar Sträng i Kanslihuset vid Mynttorget. En spelplan som vi har avsevärt mycket minder kontroll över. För mig är skillnaden uppenbar och att maktens strukturer inte skulle vara påverkade har jag mycket svårt att se.

        ”Wallenberg är Europas i särklass största finansgrupp idag så möjligtvis har det svenska kapitalet blivit ännu starkare än tidigare.”

        Wallenberggruppen är unik även i ett globalt perspektiv. Det finns förmodligen väldigt få, om ens något, internationellt exempel på hur en familj, generation efter generation, inte enbart behållit utan också fortsatt att utveckla sin bas på ett maktfamiljen framgångsrikt sätt. Det är därför vanskligt att se denna grupp som en norm. Hur det blivit så kan man reflektera över men det är en annan diskussion dock

        • Wallenbergs är inte en norm. Det har du rätt i. Men svensk kapital är inte institutionsbaserat utan familjebaserat. Det är i stort sett samma sak i de övriga nordiska länderna. Svenska storföretag har sedan andra världskriget haft flertalet av sina anställda utomlands så det är inte heller nåt nytt. Även i detta fall är Autoliv kanske exceptionellt med mer än 90% av de anställda utomlands. Även SKF lär ha mer än 90% av de anställda utomlands. Men det är inget nytt.

          Nytt är att svenska familjer kontrollerar jättestora utländska företag som Mærsk, ABB, Stora Enso, IKEA, Tetra -Laval och ISS (500 000 anställda).

          Maktens strukturer i Sverige har förändrats från familjeägt till institutionellt och sen tillbaka. Men självklart har de förändrats. Bara inte på det sätt som folk tror.

          Det som hänt sen 1970-talet är att svenska familjekontrollerade företag som HM, Ikea, Oriflame, ABB, EQT, Investor, Astra-Zeneca med flera fått stor makt i världen och andra länder samtidigt som svenska familjer skaffat sig stor makt i utländska företag. Nu ser jag allt i relation till Sverige. Utländska maktgruppers inflytande i Sverige har minskat, de största företagens utländska ägare kontrollerar är sådana som Volvo Personvagnar, IBM, Borealis, Autoliv, SAPA, Preem. Å andra sidan har internationella företag som Google, Facebook, Apple och Microsoft ökat sin makt i Sverige på andra sätt.

          Men att institutioner och nätverk utan släktband skulle ha tagit över makten i det svenska näringslivet är helt enkelt inte sant. Det enda större nätverkskontrollerade företaget i Sverige är troligen Autoliv. Det är fortfarande släkt och familjebaserade nätverk som dominerar totalt. Så begreppet 15 familjer är fortfarande högst relevant.

          • Olof Larsson

            Makt handlar ytterst om vem som har avgörande inflytande över våra liv och våra levnadsförhållanden. Detta konstaterande är måhända att slå in en öppen dörr men förståelsen för strukturen och ordningen bakom är något, som allt sedan min politiska medvetenhet väcktes – för ganska längesedan – intresserat mig. I mitt funderande ifrågasätter jag också vissa gamla sanningar.

            Utgångspunkten för min reflektion var om Hermanssons 50 år gamla lista över svenska kapitalägare gav en bättre bild av dåtidens maktstrukturer än vad motsvarande lista ger oss idag. Min bild är, som jag diskuterat ovan, är att dagens globala och avgjort mer komplexa samhälle är betydligt svårare ett förstå. Ägarstrukturen är förvisso är alltjämt en viktig parameter, det förnekar jag inte, men det är inte den enda påverkande strukturen eller maktordningen.

            I en global värld påverkas vi självklart av ett globalt kapital, om det är svenskt eller inte ser jag som mindre viktigt. Du nämner företag som Google, med makt över sökmotorerna, Facebook, som styr över det förmodligen mest spridda sociala nätverket, och Apple, med mobiltelefoner och läsplattor. Vi kan inte komma ifrån att dessa företag, som inte kontrolleras av svenskt kapital och som har monopolliknande ställning, har en inte oväsentlig påverkan på våra vardagsliv. Liknande fenomen fanns inte under Hermanssons 60-tal.

            Ser vi på ägandet, som sådant kan det vara mer eller mindre aktivt. Här handlar om hur stor frihet ägarna ger till företagens operativa ledning och hur självständigt en företagsledning agerar gentemot ägaren. Ett ganska målande exempel, om än inte från den privata sfären, är Vattenfall där en kraftfull ledning (hämtad från den privata sfären), som jag ser det mer eller mindre manipulerade ”ägaren” d.v.s. det gemensamma, vilket ledde till både brunkol, tysk kärnkraft och katastrofala affärer i Nederländerna.

            En annan faktor är kvartalsekonomi, ofta präglad av kortsiktiga beslut där det avgörande är att vinna börsens gillande för kvartalsrapporten. Denna kortsiktighet kräver snabbfotade operativa företagsledningar. I det fall ägande och operativ ledning inte är i samma händer har detta lett till ett ökat inflytande för teknokratiska företagsledningar. Strategisk styrning, ägarens ”klassiska” uppgift” får här ge vika för det kortsiktiga operativa. Kvartalsekonomin var inte lika stark på 60-talet som den är idag.

            Vi ser också att det växt fram skrån av börs-VD:ar och styrelseproffs, som förvisso företräder ägaren men utan att fördenskull nödvändigtvis vara försedda med egna kontrollposter. De stora bolagen har en tendens att byta VD allt oftare och cirkulationen är omfattande. I denna cirkulation byggs nätverk vars makt inte bör underskattas. Styrelseproffsens nätverk, som inte sällan till delar är lierad med lobbyverksamhet, är också dessa något som ingår i maktens strukturer. Visst fanns det nätverk även på 60-talet men min bild är att de alls inte var lika utvecklade och sofistikerade.

            För att sammanfatta och avsluta denna diskussion är min bild fortsatt att det finns inte oväsentliga skillnader mellan 60-tal och nutid.

          • Men Hermansson lista gav inte en bättre bild. Det vara ungefär samma kvalitet på en listan som en motsvarande lista idag. Han utgick från antalet styrelseposter. Listan som gjorts av Ström utgår från förmögenheter vilket är sämre då Kamprad, Rausing etc kommer med trots att de i det stora hela saknar makt. Han har däremot inte med Bonniers (förutom Hult då, som ju är en Bonnier) som bevisligen har makt.

            Men nätverken såg likadana ut då som nu. De var lika internationella då som nu. Företagsgrupperna och företagen var dock i allmänhet inte lika stora. Den som inbillar sig att maktstrukturerna ändrats nåt nämnvärt sen 1960-talet har bevisligen fel.

            Det är bara namnen på familjerna som bytts ut. Klingspor har blivit Stenbeck, Broströms har blivit Olsson, Wehtje har bytts ut mot Paulsson.. Douglas som tillhört den svenska eliten sen 1600-talet tillhör numera de 15 familjerna, en annan familj, Persson, är ingift i släkten Tham som grundade sin rikedom på 1700-talet med handel och genom Ostindiska Kompaniet. Sen den tiden har ungefär samma 100 familjer utgjort huvuddelen av den svenska eliten. Efternamnen må ha bytts, exempelvis från Sahlgren till Alströmer och Silfverschiöld, men de är alla släkt. Wallenberg, Söderberg, Wehtje och Lundin är näta släkt. De flesta i den aktiva generationen av de tre av familjerna som räknas idag är kusiner oavsett efternamn.

            Familjeägda företag är mindre beroende av börsen och av den så kallade kvartalsekonomin. Den har liten betydelse i Sverige för de flesta stora företag därför att företagens ägande domineras av familjer och deras stiftelser. I riskkapitalbolagen kan det sägas ha betydelse men på lite längre sikt, årsvis. Riskkapitalbolagens fonder äger inte börsaktier och det är i olika typer av fonder som större delen pensionskapitalet finns. Riskkapitalfonder har ett perspektiv på 5-10 år. Aktiefonder som äger aktier på börsen har ett längre perspektiv förutom hedgefonder som har ett år. Hedgefonder är ovanligt men omskrivet (Christer Gardell i Sverige är ett exempel).

            Det är möjligt att företag byter VD oftare, men jag har inte följt upp det så jag är inte säker på att det är så. Styrelseproffs finns, men det har alltid funnits i Wallenbergsfären. Inget nytt. I allmänhet är de också släkt med Wallenbergs på nåt sätt. På 1970-talet hette styrelseproffsen i Wallenbergsfären sådant som af Ugglas, Bonde, Westerberg, Werthén, senare har vi exempelvis Barnevik. Idag har vi exempelvis Treschow, Eklund och Jansson. Det kan vara nödvändigt med fler idag då antalet styrelseposter en person får ha är begränsat enligt lag. Samtidigt är dock antalet företag färre men större. I andra familjegrupper/finansgrupper i Sverige är styrelseproffs ovanligt förutom i Stenbeck-sfären och hos familjen Uggla. Det förekommer självklart, men familjemedlemmar dominerar. Nätverken bygger fortfarande i stor utsträckning på släktskap.

            Du har helt enkelt en felaktig bild av nutiden. Din bild stämde bättre på 1990-talet. Då fanns det rena nätverksdominerade/direktörsdominerade finansgrupper i Sverige. Den sista av dem är på väg att utplånas, dvs Handelsbanken/Industrivärden, och företagen ser ut att hamna hos familjen Lundberg.

            Sn till Apple, Google och Facebook. Liknande fenomen fanns på 1960-talet. Bolagen som gav ut musik, bolagen som producerade filmer. De hade motsvarande inflytande på den tiden. Oljeindustrin dominerades av 7 bolag. Såväl produktion som försäljning. Idag är många fler bolag involverade på framförallt försäljningssidan men även på produktionssidan. Bilindustrin hade mer makt på den tiden och tre US-amerikanska bolag dominerade mycket kraftig i världsmåttstock.