Klassamhällets djuriska rötter och socialismens kris

Vissa solitära ensamlevande däggdjur slöt sig en gång i urtiden samman av praktiska överlevnadsskäl och blev sociala däggdjur – som kunde skydda sig och jaga effektivare tillsammans.

I den så uppkomna flocken levde den gamla egoistiska konkurrerande individinstinkten kvar – kamp om mat, sex, makt, territorium (revir). Samtidigt utvecklades parallellt ett för alla gynnsamt kollektivt samarbete – en ny osjälvisk instinktiv gruppsammanhållning (altruism).

För att med dessa två motstridande tendenser i möjligaste mån kunna hålla fred och uppnå enighet i gruppen utvecklades en social hierarki. De starkaste alfahannarna styrde flocken och fick mer mat och sex än de övriga, men alla tjänade ändå på gruppsamverkan.

Alla flockmedlemmar utvecklade en kombination av underordning och dominans – alfamedlemmarna styrde dominant med sin maktstyrka, de övriga i flocken underordnade sig. Det sociala däggdjurssamhället var och är en social dominanshierarki, där strider ibland bryter ut och nya alfadjur intar toppositionen i maktpyramiden.

Detta är den ursprungliga grunden till även det mänskliga klassamhället idag. Människan är ett djur som härstammar från andra sociala däggdjur, och en del av dessa uråldriga beteendetendenser lever kvar. Inte som ”reaktionär biologistisk determinism”, men som just sociala uppförande-tendenser, som vi politiskt, kulturellt och personligen kan motverka om vi så väljer.

Bland dagens sociala, intelligenta och kommunikativa schimpanser kan flocken i samverkan påverka ”valet” av alfahanne. Det är en slags begynnande jämlikhet och protodemokrati i djurvärlden.

Se exempelvis holländsk-nordamerikanske professorn i primatbeteende, Frans de Waal, och han bok ”Chimpanzee Politics – Power and Sex Among Apes” (och andra av hans många böcker, vissa på svenska).

Hos människan som djurart gick den här tendensen ännu längre under den långa jägarsamlartiden på stenåldern. Med vår stora socialitet, intelligens, symboliska tänkande, språk och jämlika manliga vapeninnehav kunde människan i kollektiva underifrånallianser störta alfadiktatorerna och införa jämlik demokrati – den så kallade urkommunismen som människans första samhällsform.

Alla, speciellt alfahannarna, ville helst bli dominanta, men ingen ville bli underordnad och dominerad. Det var dock liten chans att bli dominant, och stor risk att bli dominerad.

Så därför ”valde” flockmajoriteten den näst bästa lösningen – ingen dominant och ingen dominerad. Resultatet blev ett ursprungligt jämlikt, demokratiskt och klasslöst samhälle (med viss manlig dominans). Detta är såväl folkmaktens som socialismens urgrund.

Genom sociala allianser utvecklades egalitära antidominansinstinkter. Resultatet blev stenålderns jämlikhetsrevolution, som människan är unik med i djurvärlden. Sedan dess lever en ”jägarvänster” och en ”djurhöger” kvar i oss människor (mina utryck) – vilket ännu dominerar politiken.

Det ovanstående resonemanget vilar tungt på den nordamerikanske antropologiprofessorn Christopher Boehms och hans bok ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitaran Behavior”. Samt på den brittiske professorn i teoretisk medicin, Bruce Charlton, och hans ”Injustice, Inequality and Evolutionary Psychology”.

När jordbrukssamhället kom för drygt 10.000 år sedan växte samhällena i storlek av praktiska skäl (flodreglering, försvar, handel etcetera). Av i början tekniska skäl uppstod storskalighet och arbetsspecialisering.

Avstånden växte därmed mellan samhällsmedborgarna, olika språk och kulturer skilde dem åt, de kunde inte längre kommunicera och kontrollera ledarna. Den allmänna folkbeväpningen ersattes av väpnade styrkor underordnade ledarna – urgrunden för staten som klassamhällets stödkärna i marxistisk ideologi.

Tekniska hierarkier (olika slags samhällsarbeten, vissa arbetsledande och centraliserade) blev nygamla sociala hierarkier. När folket inte längre kunde kontrollera kvarstående alfahannetendenser – som man bestämt gjorde under den långa jägartiden – blommade dessa upp igen bland ledarna. Vi fick det mänskliga klassamhället under jordbruks- och industrisamhällena.

Nu tänker jag vidare själv. Med nyare tids bättre kommunikationer, radikalkristna bondeuppror, tryckkonsten, latinet som sammanbindande språk, urbaniseringen, upplysningen, de amerikanska och franska revolutionerna, industrialiseringen, stora fabriksarbetsplatser etcetera började folket, i form av nationen och arbetarklassen, att åter kunna organisera sig för jämlikhet och demokrati.

Gradvis uppnådde folket, nationen och arbetarklassen mer makt och politisk demokrati, men den ekonomiska makten förblev kvar i den borgerliga kapitalistiska överklassen (bourgeoisien). Det var ett slags politiskt blandat klasskompromissamhälle som växte fram i den socialdemokratiska folkhemsvälfärdens spår.

Kommer så åttiotalet och framåt, med passiviserad arbetarklass och en aggressiv nyliberal globalkapitalism. Och idag börjar själva den politiska demokratin att åter ifrågasättas av eliten. När folket inte längre kämpar emot vår tids alfahannar skaffar sig dessa allt mer makt och oerhörda rikedomar. Ojämlikheten växer med stormsteg i världen.

Klasskampen är för evig eftersom våra mänskliga beteendetendenser rymmer såväl jämlikhet som elitism. Därför måste demokratin försvaras och på sikt en folkkontrollerad demokratisk socialism kämpas fram underifrån av vanligt folk.

Detta resonemang förklarar också varför realsocialismen urartade i förtryck och nya statliga klassamhällen. Klassuppdelningen uppstod inte med privategendomen, och kunde därför inte åtgärdas med statlig socialisering. Tvärtom kan klassamhällen lika gärna vara statliga som privata i sina hierarkiska ägandeformer.

Grundproblemet är den farliga maktkoncentrationen, som folket svårligen kan kontrollera. Klass växer inte fram ur privatägande i sig. Det växer fram som sociala hierarkier när storskalighet och social arbetsspecialisering motverkar den folkliga jämlikhetsnormens moraliska dominans i samhället (se Christopher Boehms ”Moral Origins – The Evolution of Virtue, Altruism, and Shame”).

Problemet i realsocialismen var, som i andra klassamhällen, den elitära storskaligheten och arbetsspecialiseringen i maktlösa respektive makthavande samhällpositioner, här i statliga sociala hierarkier. En centraliserad planhushållning under partidiktatur ledde självklart till ett nytt ”rött” klassamhälle, till den reellt existerande falska socialismen i öst.

Slutsatsen blir, som jag ser det, att en mer småskalig lokaldemokratisk (och därmed mer miljövänlig) form av socialism är att föredra. Detta kombinerat med att arbetarklassen utbildas så att arbetarna konkret och dagligen kan utöva folkmakt och ekonomisk demokrati på sina arbetsplatser.

Framtidens socialism blir i denna nygamla vision ett återvändande till forntidens urkommunism på en högre teknisk nivå. Man tar då Marx synsätt på verkligt allvar – att motsättningen mellan stad och land, och mellan kroppsligt och intellektuellt arbete, i största möjliga mån bör upphöra. Så kan de klasskapande sociala hierarkierna gradvis avklinga.

Den utbrett borgerliga och folkliga kritiken att ”socialismen må vara en vacker tanke, men den kan inte fungera på grund av människans själviska natur” – den är till hälften sann. Men lika sant är att vi också har en god, hjälpsam, kollektiv, osjälvisk sida i vår natur. Vi är dubbelnaturer och kommer så att förbli – glöm drömmen om att skapa en ny människa.

Vi har den människa vi har, och måste därför bygga samhället så att de goda sidorna i den mänskliga naturen överflyglar de dåliga sidorna. Där har vi nytta av vad evolutionsvetenskapen säger om människans natur – att den blandar egalitära jämlika med elitistiska hierarkiska beteendetendenser.

Och jämlikhet frodas uppenbarligen allra bäst i överblickbara, ”genomskinliga” och kontrollerbara småskaliga sammanhang. Bygg socialismen nerifrån!

Hans Norebrink, vänstersocialistisk vårdarbetare

PS. Dessa frågor behandlas mycket utförligare i min nya bok ”Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism”. Köp den på nätet.

# Apropå nationalstat och globaldemokrati. Jag vill handla lokalt och tänka globalt. Producera lokalt så långt som möjligt av ekologiska och överblickbara lokaldemokratiska skäl. Men det räcker inte med det.

Jag tänker mig nivåer av demokrati: Arbetsplatser/bostadsområden, kommuner, regioner (län, landsting, landskap), nationer (nationalstater). världsdelar (som ett mycket avlövat EU), global. Men där makten enligt subsidiaritetsprincipen bör ligga så långt ner som bara möjligt, nära de vanliga människorna – och därmed bli mer möjlig att folkligt kontrollera.

Jag tror till exempel att arbetsplatser kan samverka horisontellt via jämlika nätverk innan man skickar en fråga vertikalt uppåt till kommunen. Kommuner, regioner, nationer kan på motsvarande sätt samverka nätverkshorisontellt innan de skickar en fråga vertikalt uppåt i de demokratiska nivåerna. Så lite som möjligt bör den från medborgarna mycket avlägsna globala demokratinivån utnyttjas. Men ibland är det nödvändigt.

Så jag är globalist i betydelsen att en potentiellt farlig centraliserad globaldemokratisk maktutövning bör finnas, men vara så svag som det mänskligt är möjligt.

Antiglobalist är jag däremot gentemot den nuvarande odemokratiska blandningen av ”anarkistisk” nyliberal globalkapitalism, kombinerad med imperialistisk ”västsupermaktsnationalstatlig” makt via USA och dagens toppstyrda, byråkratiska och Brysselelitistiska EU.

Vad gäller nationen och nationalstaten: Jag ser nationen som den hittills högsta mänskliga sociala tillits-gemenskap som på allvar kan bygga demokrati, välfärd, solidaritet och social sammanhållning. Nationen är den mänskliga socialiteten ”uppskruvad” från stammen till folket. En politisk och kulturell vi-gemenskap.

Den moderna demokratin och nationstanken föddes båda och samtidigt i den franska revolutionen 1789. Nationalismen var en progressiv folklig rörelse som kapades av borgareliten mellan slutet av 1800-talet och 1945. Idag är nationen bara ett marknadshinder för de globala kapitalisterna (läs ”Vad är nationalism?” av Öyvind Österud).

Det finns negativ och exkluderande nationalism, och positiv och inkluderande – frågan gäller förhållandet mellan nationer. Det är ingen vänster-högerfråga som ju handlar om förhållandet mellan klasserna inom nationen. Det är två olika sociala frågor (vilket vänstern tyvärr missat).

Vänstern står i ”den nationella frågan” för nationellt självbestämmande, alltså ser man det som naturligt att olika folk vill styra sig själva, vill styras av ”sina egna”, har en nationell identitet. Det var inget fel att Norge lämnade Sverige, Irland England, Algeriet Frankrike, Kosovo Serbien, Baltikum Ryssland etcetera. Demokrati betyder folk-makt.

Mitt framtidsideal är lokal reko direktdemokrati – politiskt och ekonomiskt – kombinerad med folkomröstningar. Och direkt utbytbara ledare med arbetarlöner, kvar i produktionen på halvtid (hälften kvinnor, hälften män). Samt en vacker mångkulturell mångfald av fria, jämlika och respekterade nationer i global samverkan.

# Apropå kön och klass. En del påstår att könsförtrycket är värre än klassförtrycket. Men i den härskande klassen ingår bara borgare och i den förtryckta klassen endast arbetare och lägre tjänstemän. Däremot ingår det kvinnor i både överklassen och underklassen.

Det visar att klassförtrycket är det primära. Ta bara debatten om bolagsstyrelserna. Säg att hälften i dem var kvinnor, eller invandrare, eller homosexuella – inget skulle förändras i kapitalismen. Men om hälften vore arbetare i bolagsstyrelserna skulle det innebära en revolution!

I alla klassamhällen har kvinnor funnits på båda sidor. I det djuriska ”klassamhället” var män/hannar såväl alfahannar som underordnade. Alfahannemakten var som klass- och könsförtryck samtidigt.

I jägarsamlarsamhället kvarstod viss mansdominans, som kanske berodde på större muskelstyrka och vapeninnehav, vilket gjorde att männen fick försvara samhället. Men kvinnorna var likvärdiga i upprättandet av jägarsamlartidens moraliska gemenskap – kampen mot snyltare och för att alla ställde upp för samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nation, Solidaritet, Hierarki, Socialitet, Öyvind Österud, Klassamhälle, Evolution, Nationalism, Kultur, Böcker, Biologi, Socialism, Vänstern, Samhälle