Amanda Nyberg och Maja Ångman (Ung Vänster Göteborg och Bohuslän) svarade i ETC Göteborg på fyra SP-medlemmars debattinlägg om SD och politisk taktik. Här är SP-medlemmarnas replik på Ung Vänsterns inlägg i debatten.
Ung Vänster låter häromdagen meddela, att de inte anser sig ha någon skyldighet att lyssna på någon som inte delar deras politiska åsikter. Det politiskt mest intressanta i UV:s svar på vår kritik, mot deras avsikt att störa ut SD:s torgmöten, är dock vad UV väljer att inte ta upp: arbetarklassens ekonomiska villkor.
Ung Vänster har i sitt svar tyvärr inget att säga om arbetarklassens ekonomiska villkor. Det är symptomatiskt för varför de hamnar fel i frågan om hur rasism bör bekämpas. I stället för att förespråka politisk kamp på klasskampens grund, mot de ekonomiska villkor som ställer arbetare av olika etnicitet mot varandra, väljer UV att behandla rasism som om det vore ett moraliskt problem som förekommer i ett socialt och politiskt vacuum.
Rasism förefaller enligt UV:s retorik vara något som uppstår om vanliga arbetare tillåts lyssna för länge på UV:s politiska meningsmotståndare. Rasismen verkar vara en idé, ett individuellt moraliskt misslyckande, snarare än resultatet av sociala och ekonomiska realiteter. Således verkar UV dra slutsatsen att det enda som krävs är att SD förhindras sprida sina idéer, om nödvändigt med odemokratiska metoder, för att rasismen ska försvinna.
Frågan varje demokratisk socialist i nuläget måste ställa sig är enligt vår mening denna: Kan vi dra några politiska slutsatser av den enkla omständigheten att SD växer i väljarstöd varje gång UV tar sig rätten att blockera SD:s tillträde till den demokratiska arenan?
Vad som behövs är inte politiska aktivister som offentligt deklarerar sin egen antirasistiska övertygelse, vad som behövs är klasskämpar som reser politiska krav som enar arbetare av olika etnicitet och uppmanar till gemensam kamp mot kapitalism, nationalism och sociala nedskärningar.
Vad som händer när UV stör SD:s möten, är att UV avleder arbetarklassens uppmärksamhet från klassamhällets avigsidor, till att handla om frågan om slagsmål, yttrandefrihet och demokratins former. Därmed försvåras det långsiktiga antirasistiska arbetet.
Vi tar det igen: Vårt demokratiska ansvar som antirasister är att lyssna på de erfarenheter av klassamhället som SD:s väljare bär på. Vårt ansvar som demokratiska socialister är att därefter presentera fungerande politiska lösningar på de problem som det svenska klassamhället ger upphov till.
UV argumenterar i sak inte på klassmässig grund, deras mål uppges istället vara att bygga en konfrontativ antirasistisk rörelse. Deras uppmaning på Facebook är ordagrant att ”störa SD:s torgmöte så mycket det går, t.ex. med megafoner och slagord, eller andra grejer som låter” och att i största allmänhet göra det ”så svårt för honom [Jimmie Åkesson] som vi bara kan” att över huvud taget hålla sitt möte.
Detta är ingen uppmaning från UV till brett och demokratiskt arbete, det är att uppmana en radikal förtrupp att utföra odemokratiska mötesstörningar. Kanske känns det bra för de som deltar, att få skrika ut sin avsky mot SD. Det hindrar emellertid inte SD från att vinna fler anhängare. Enligt vår mening borde fokus därför inte vara på SD utan på den ekonomiska och politiska verklighet som driver arbetarklassen i famnen på SD.
Det som krävs, återigen, är därför brett och demokratiskt antirasistiskt arbete mot kapitalismen, baserat på arbetarklassens egna erfarenheter. Det försts steget borde vara att alla socialister gemensamt talar, inte om eller mot SD, utan direkt med arbetarklassen.
Magnus Johansson
Roger Hultgren
Mikael Åhman
Anita Blixt
Medlemmar i SP Göteborg
Att Ung Vänster förefaller vara bland SD’s – reellt sett – bästa valarbetare är otvivelaktigt ett faktum. Djupt tragiskt men inte desto mindre sant.
”I stället för att förespråka politisk kamp på klasskampens grund, mot de ekonomiska villkor som ställer arbetare av olika etnicitet mot varandra …”
Rasismen kan inte förklaras enbart inom ramarna för klassisk marxistisk teori. Historien har visat att företeelsen rasism – även om den materialistiska ekonomiska dimensionen självklart har betydelse – också kan stå på ”egna ben”. Exempelvis kräver förståelsen av rasismens allra värsta excesser, Förintelsen, djupare förklaringsmodeller än enbart de klassisk marxismen kan hjälpa oss med.
Den rasism som dagligen grinar oss i ansiktet är riktad mot utomeuropeiska invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet oavsett socioekonomisk bakgrund. Sedan är det självklart så att det – som alltid – är de mest underordnade som drabbas. Inte heller här ger klassisk marxism tillräckligt stöd för en fullständig förståelse, den kan hjälpa oss med att förstå delar men alls inte hela sammanhanget.
I den komplexa verklighet vi lever finns oftast inga enkla förklaringar. Ekonomisk underordning är förvisso en betydande parameter men vi kan inte bortse ifrån rasism eller patriarkaliska strukturer som står på ”egna ben”. Vänsterpartiet må ha spårat ur då man ser identitetspolitiken, som samhällsproblematikens egentliga källa, F! med grundproblemet ”könsmaktordningen” är lika urspårade, men detta kan inte mötas genom ett dogmatiskt återvändande till en teori som formades av den tidiga industrialismens samhälle. Förgäves skådar jag efter progressiva krafter som förmår att se och beskriva dagens komplexa verklighet på ett förståligt sätt och som förmår att tänka mer än en tanke samtidigt. Trots ivrigt tittande i ”kikaren” har jag svårt att upptäcka någon substantiell kraft med denna inriktning…