Barnrikehus och allmännyttiga företag löste inte heller bostadsbristen

I slutet av 1800-talet försökte makthavare möta bostadsbristen och den dåliga bostadsstandarden med välgörenhet och marknadskrafter. Det gick inte så bra. Därefter byggde de nödbostäder för de allra fattigaste i väntan på att marknadskrafterna skulle lösa bostadsbristen. Det fungerade inte heller.

Genom demokratiseringen av Sverige kom sedan Socialdemokraterna till makten. Detta till att bostadspolitik på allvar började diskuteras, inte bara i olika städer utan nu också på riksplanet. Allmännyttiga bostadsföretag, kooperativa bostadsföretag och egnahemsrörelse blev viktiga ingredienser i en aktiv bostadspolitik från stat, kommuner och arbetarrörelse.

De första allmännyttiga bostadsföretagen kan sägas ha uppstått redan på 1800-talet. Robert Dicksons stiftelse är det första exemplet i Göteborg. Bostads AB Framtiden bildades 1915 och Bostads AB Nutiden 1917. Viktigt och väsentligt var att sådana företag inte hade några vinstintressen. Ingen kunde tjäna stora pengar på aktieutdelning från företagen. Även kooperativa bygg- och bostadsföretag uppstod vid denna tid såsom Arbetarnas Byggnadsförening i Göteborg. Men denna typ av företag skulle inte få ordentligt genomslag förrän  Sverige demokratiserats och Socialdemokraterna tagit makten i många städer och kommuner.

Många kooperativa bostadsföretag slog sig också samman och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB) som bildades 1923 i Stockholm tog ett år senare initiativ till ett riksförbund som vi idag känner till som HSB Riksförbund. Initiativet till HSB kom från Hyresgästernas Riksförbund (idag Hyresgästföreningen) som bildades 1923 av åtta Hyresgästföreningar på olika håll i Sverige. På denna tid byggdes dock i stort sett allt som byggdes i Göteborg i regi av Göteborg stad eller genom olika bostadssociala insatser och bolag. Det marknadsstyrda byggandet var minimalt och bostadsbristen bestod.

De flesta allmännyttiga bostadsföretagen bildades dock som en följd av förslag från den Bostadssociala utredningen.1935 föreslog denna utredning att det skulle byggas bostäder avsedda speciellt för barnrika och ”mindre bemedlade” arbetarfamiljer. Husen kallades barnrikehus, i Göteborg även solgårdar. Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att generellt förbättra bostadssituationen i Sverige som en första genomgripande åtgärd för att minska trångboddheten i de hastigt växande svenska städerna. Tidigare hade det varit en kommunal angelägenhet.

Fastigheterna skulle finansieras på den allmänna kreditmarknaden till 50% av fastighetsvärdet. Staten beviljade mot låg ränta lån mellan lägst 50% och högst 95% av värdet. Kommunerna skulle tillhandahålla tomtmark samt bidra de sista fem procenten av fastighetskapitalet om det behövdes. Fastigheterna skulle förvaltas av kommunerna eller av de så kallade allmännyttiga bostadsföretagen. Det var underförstått att de skulle ägna sig åt nyproduktion, men de kunde även förvärva och rusta upp äldre fastigheter.

Staten gav också behovsprövade bidrag, i form av avdrag på den fastställda standardhyran till familjerna som bodde i barnrikehusen. Summan på avdraget bestämdes av antalet barn.

Barnrikehusens lägenheter skulle bestå av minst två rum och kök. Det fanns inga förbestämda krav på standarden i lägenheterna beträffande centralvärme, badrum med mer. Det var dock en självklarhet att husen inte skulle uppföras utan dessa bekvämligheter. Fastigheterna skulle ha nära avstånd till en lekplats för barnen. I större hus borde det finnas en ”lekstuga” med anställd personal, dvs en slags förskola. Marknadskrafter skulle lösa behovet av bostäder för övriga grupper i samhället.

Samtidigt som Bostadssociala utredningen föreslog barnrikehus förändrades också arkitekuren i Sverige. Funktionalismens slog igenom på bred front och drevs igenom med nöstan religiös nit i Göteborg av stadsarkitekten Uno Åhrén som skrotade Albert Lilienberg tidigare planer och gjorde helt nya. Alla solgårdar som byggdes var därför inte barnrikehus och exempelvis övre Johanneberg byggdes inte som barnrikehus utan för bättre bemedlade familjer. Lägenheterna där hade till och med pigkammare. Även HSB byggde fastigheter i samma stil som inte var barnrikehus och de allmännyttiga företagen byggde också likartade fastigheter som inte var barnrikehus.

I Göteborg bildades 1936 Göteborgs Bostadsföretag Stiftelse för att bygga bostäder åt barnrika familjer. 1945 startades Göteborgs Stads Bostads AB (Bostadsbolaget), 1949 Stiftelsen Samhällsbyggen och 1950 Familjebostäder i Göteborg AB som bildades för att under de första tio åren förvärva och rusta upp befintligt fastighetsbestånd. Från 1960 tillkom även nybyggnadsprojekt. På initiativ av HSB startades också Fastighets AB Göteborgsbostäder som HSB:s Bostads AB år 1949. 1935 bildades också Styrelsen för 1936 års ersättningshus för att förvalta två byggnadskomplex staden uppfört för att ersätta undermåliga bostäder. 1943 ändrades namnet på denna styrelse till Göteborgshem.

1933 bildades också Småstugebyrån av Göteborgs stad, senare Göteborg Egnahems AB, för att göra det möjligt för arbetare att bygga och bo i egnahem (villor).

Målet från staten var att 20 000 barnrikelägenheter skulle byggas. Så många byggdes aldrig. Vid slutet av år 1936 fanns det 1 350 barnrikelägenheter. År 1941 fanns det 5 800 och år 1948 fanns det 12 100 stycken. Vid den tidpunkten avvecklades lånevillkoren för bostäder åt mindre bemedlade barnfamiljer. Inte mycket mer än hälften av de lägenheter som regeringen ansåg byggdes inom ramen av programmet.

1942 infördes också hyresreglering genom Hyresregleringslagen (1942:429) som ett sätt att hålla nere hyrorna och för fattiga och arbetare ha råd med en bostad:

Hyrespriserna fixeras i det stora flertalet fall genom anknytning till den hyra, som varje lägenhet betingade den 1 januari 1942. Denna hyra betecknas såsom lägenhetens grundhyra. Om lägenheten ej var uthyrd vid nämnda tidpunkt, fastställes dess grundhyra av den lokala hyresnämnden efter hyresläget vid samma tid. Sådan nämnd har inrättats i varje ort, där lagen äger tillämpning, såsom närmare angives i det följande. Är lägenheten inrymd i ett hus eller en del av ett hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt. Hyrespriserna för dylika nya lägenheter kunna alltså ligga betydligt högre än den övriga hyresnivån

Det är vid straffansvar förbjudet för hyresvärden att utan tillstånd mottaga eller träffa avtal om högre hyra än grundhyran. Detta gäller oavsett om samma hyresgäst bor kvar i lägenheten eller om avtal ingås med ny hyresgäst. Naturligtvis finns det icke något hinder mot att överenskommelse träffas om en lägre hyra är grundhyran.

I samband med andra världskriget upphörde i stort sett allt privat bostadsbyggande. Den vikigaste orsaken var de störningar som kriget förde med sig på ekonomi och materialförsörjning. Men hyresregleringen medverkade sannolikt också till detta, framförallt till att det privata byggandet inte tog fart efter kriget.

Varken barnrikehus, allmännyttiga bostadsföretag, kooperation eller hyresreglering ledde till nån förbättrings på bostadsmarknaden. Bostadsbristen bestod. Den dåliga bostadsstandarden bestod och blev till och med värre på grund av hyresregleringen. När fastighetsägare inte längre kunde höja hyran utan beslut från staten slutade många av dem att underhålla husen. Hyresregleringen avskaffades gradvis på 1970-talet.