Stampolitik & Gruppinstinkt

Boknytt
Political Tribes
Amy Chua
Bloomsbury

Stampolitik & Gruppinstinkt

Efter segern över fascismen i Japan och Tyskland lyckades USA bidra till ländernas demokratisering. Samma framgång räknade man med att få i Irak, Afghanistan och Libyen. Man var säkra på att hälsas som befriare som öppnade för demokrati (och förstås för amerikanska marknadsintressen).

Problemet var att demokrati betyder folkmakt. Och det fanns inga folk, inga nationer som kunde bygga nationell demokrati i Mellanöstern. I Irak fanns det sunnimuslimer, shiamuslimer, kurder och andra minoriteter. I Afghanistan fanns det pashtuner, tadjiker, uzbeker, hazarer och flera andra. I Libyen fanns det ungefär 140 stammar.

Nästan bara i Europa (som Tyskland) och Östasien (som Japan) finns det verkliga integrerade nationer att bygga demokrati, välfärd och solidaritet på. I resten av världen dominerar ofta etniska, regionala, religiösa, sekteristiska, klanbaserade, rasmässiga och stamlojaliteter.

Även fast hela det politiska världssystemet bygger på nationalstater (där staten är kroppen och nationen är själen), så ligger människors primära identiteter sällan med den fiktiva eller svaga nationalkänslan i Latinamerika, Afrika och Västasien. Den ligger hos äldre ”primitiva” gruppidentiteter, ofta grupper i konkurrens och/eller i inbördeskrig med varandra.

Men varför kan inte subgrupperna enas kring en överskridande nationell överidentitet, frågar sig retoriskt den kines-amerikanska juridikprofessorn Amy Chua i sin debattbok ”Political Tribes – Group Instinct and the Fate of Nations”. Kan inte sunni, shia och kurder enas kring en överordnad irakisk nationsidentitet?

Så fungerar det ju i USA, där man (som Chua själv) kan ha en bindestrecks-identitet. Vara amerikansk patriot utan att glömma sitt etniska ursprung. Förklaringen är att USA är nästan unikt med detta, förklarar hon.

Landet är en stark så kallad supergrupp bestående av ett stort antal rasliga och kulturella subgrupper, i mångt och mycket enade med varandra i sin nationalistiska ”amerikanism” (Chua förnekar dock inte de gruppkonflikter som finns även i USA).

Naiva och okunniga nordamerikanska ”policymakers” fattade inte att det fungerade annorlunda ute i världen. Att formell demokrati i mångetniska, månggreligiösa och mångkulturella länder med historiska strider och motsättningar ofta öppnar upp en Pandors ask av konflikter. Jugoslavien efter Titos och realsocialismens fall är ett europeiskt exempel på detta.

Och så istället för fred, frihet, demokrati och välfärdsskapande västlig marknadskapitalism i ett tacksamt Mellanöstern fick USA (väst) krig och etniska och religiösa inbördesstrider när diktaturerna var undanröjda. Liksom islamism i form av Pashtun-nationalistiska talibaner och sunni-nationalistiska IS-terrorister.

För alla dessa etnonationalister handlade kontrollen över staten inte om demokrati, utan om makt och privilegier för den egna subgruppen, och dess ledare. Etnokrati av en dominerande etnisk grupp (ofta den största som vann valen) istället för (folkmakts)-demokrati i hela befolkningens intresse.

Vad gäller Vietnam missade de amerikanska makthavarna den etniska vietnamesiska nationalismen. USA såg den nationella befrielsehjälten Ho Chi Minh som en kommunistisk lakej till Kina. Men Vietnam hade i tusen år varit ockuperat av Kina, som de ännu såg som sin främsta potentiella fiende.

I Vietnam, som i hela Sydostasien, kontrollerades också de nationella ekonomierna av en liten ”marknadsorienterad minoritet” ­– kineserna. Dessa gynnades på olika sätt av såväl den gamla kolonialmakten Frankrike, som av den nya imperiebyggaren USA. Kapitalismen var övervägande kinesisk (klass och etnicitet sammanföll, vilket alltid är en explosiv blandning).

Detta gäller även i Latinamerika där vithet hör till överklass och mörkare indian-svart hudfärg hör till underklass. Det förnekas ofta i av eliten som säger sig vara fria från rasism gentemot de fattiga färgade. Så även i Venezuela, ännu ett land där USA på olika sätt ingripit i eget intresse utan att förstå de lokala realiteterna, menar Amy Chua.

De stora valsegrarna för vänsterpopulisten och socialisten Hugo Chavez kom därför som en chock för USA och den vita venezulanska eliten. Denne ex-militär var uppenbart av samma släkte som landets mörkhyade majoritet, han talade som de, och gjorde populära reformer för dem (tills oljepriset rasade).

Den etnorasliga politiska ”stamdimensionen” i Venezuela var lika överraskande för USA som den var i Vietnam, Afghanistan, Libyen och Irak. Amy Chua, som skriver från en internt nordamerikansk synvinkel, menar att ”Time and time again our blindness to tribalism has undermined our foreign policy”.

Stammar och etniska grupper är en del av människans sociala natur som går ner till familjen, arbetskamrater, grannar, och typ sportlag – där vinnarna hormonbesprutas ”på insidan” av ”berusande” sammanbindande (bonding) oxytocin och dominanskänslans testosteron, skriver Amu Chua.

Det finns såväl Vi-gemenskap som Dom-hat i våra fysiska-psykiska hjärnfunktioner. Redan mycket små barn föredrar ”sina egna” (ingruppen) Att se medlemmar i vår egen grupp lyckas (prosper) aktiverar våra belöningscentra. Att se medlemmar av De Andra (utgruppen) lida kan aktivera skadeglädje. ”We´re very tribal, skriver Amy Chua

Det här visar psykologisk, evolutionär och neurologisk forskning, och magnetröntgen pekar ut de olika delarna som är inblandade i hjärnan. Bakom ligger att vi människor kan väcka och skapa känslor av blodssläktskap med okända människor med vilka vi delar liknande kulturella attribut. Detta fast vi inte är genetiskt besläktade med varandra (föreställda gemenskaper).

”Ras” (hudfärg) och etnisk kultur används för att forma gruppidentiteter. Ras är kärnan i amerikansk politisk tribalism (”stamtänkande”), menar författaren. Och som en oroskälla finns de senaste årtiondenas massiva invandring (Den förra massinvandringen ägde rum årtiondena kring år 1900 då bland annat mina fattiga farföräldrar invandrade till USA).

Dessa migrationsrörelser har fullständigt förändrat USAs demografi. Protestanter är numera strax under 50 procent. Vita spädbarn är också strax under 50 procent. I flera delstater är vita redan minoritet. Om 25-30 år beräknar man att de vita blir en minoritet i USA – en förändring som är ostoppbar!

Ny majoritet i denna ”Browning of America” blir de färgade minoriteterna; hispanics, svarta, asiater, indianer. Amy Chua menar att de farhågor detta växer bör kunna diskuteras öppet (utan rasiststämpling).

Och förutom ”rasfrågan” finns klassfrågan där det finns två vita ”stammar”; de urbana välbärgade kustborna och de rurala (lantliga) fattigare inlandsborna. Ofta liberala demokrater kontra konservativa republikaner, som i allt högre grad lyssnar på sina egna radiostationer och vägrar prata med varandra.

Många i den vita arbetarklassen känner sig nu diskriminerade, och vänsterns färgade identitetspolitik har bemötts med en vit högernationalism, vit identitet. De fattiga vita har ofta röstat på Trump, och befäst egna subkulturella uttrycksformer, kyrkor, flaggviftande patriotism – och underliga konspirationssekter.

Däremot är det inte de fattiga utan de mer välmående vita som stort dominerar vänsterrörelser som Ockupy- och 98-procent-rörelserna, betonar författaren. Många fattiga är inte emot den rika eliten – de vill själva bli rika (= Amerikanska drömmen).

Amy Chua ser en vändpunkt komma och lyfter fram människor som vill överskrida USAs ras- och klassklyftor. Men hennes exempel är få och knappast övertygande, tyvärr.

Och som hon själv säger; dominerande (etniska) grupper släpper inte gärna ifrån sig makten frivilligt. Varför skulle då USAs vita elit (idag katoliker, judar och protestanter) utgöra ett undantag i historien?

Hans Norebrink

# Personligen anser jag det vara en positiv utveckling att ”Europa bortom haven” – alltså USA. Kanada, Australien och Nya Zeeland – ”förbrunas” och integreras i sina närregioner.