Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol… De flesta av oss har hört den, Taubes klassiska Sjösala vals som skildrar ett Sverige i försommarskrud. Men hur lätt är det egentligen att hitta de traditionella ängsblommorna idag, när allt fler arter är hotade?
Att det är kris för den biologiska mångfalden på jorden torde inte ha undgått någon idag. Enligt en ny studie som publicerades så sent som i mitten av juni har nästan 600 växtarter dött ut de senaste 250 åren och växter utrotas nu 500 gånger snabbare än tidigare under jordens historia. Detta enligt forskare vid Kew Gardens i Storbritannien och Stockholms universitet.
Även i Sverige är den biologiska mångfalden hotad. Det som Evert Taube skaldade om på 1940-talet, en dans över ängen där vilda blommor plockas till en krans, är inte längre något vi kan ta för givet. Att försöka få till en midsommarkrans i dagens odlingslandskap, eller försöka hitta sju olika sorters blommor att lägga under huvudkudden, i en planterad modern granskog, kan kräva ett visst mått av tålamod. Vilda blommor är helt enkelt inte lika lätta att hitta idag som de var i mitten av 1900-talet.
– Orsakerna går bland annat att koppla till markanvändning. De arter som trängs undan är kopplade till marker som försvinner, som ängar och beteshagar, säger Tina D’Hertefeldt, biolog vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Markerna odlas upp, växer igen eller bebyggs. Men även övergödning spelar in.
– Något vi har ont om idag är magra marker, det är på sådana som flera av de idag mindre vanliga eller rödlistade arterna finns, fortsätter hon.
Både jordbruk, vägskötsel och kvävenedfall påverkar till exempel vägrenar och dikeskanter, där artrikedomen tidigare ofta varit stor. Växter som gynnas av mer näring, som till exempel kirskål, är ofta större och kraftigare än de traditionella ängsväxterna.
– Där har mandelblom och kattfot inte en chans, säger Johanna Alkan Olsson, lektor i miljövetenskap på Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC) i Lund.
Ett varmare klimat påverkar förstås också den svenska floran, men även så kallade invasiva arter. Även här är lupinen ett praktexempel – en växt som förts in sent i Sverige och gynnats så pass av rådande miljö- och klimatomständigheter att den spridit sig kraftigt och hotar annan, inhemsk växtlighet.
Forskarna i Lund efterfrågar politiska beslut som gynnar och skyddar den biologiska mångfalden. Men när det gäller invasiva arter har också handeln, och enskilda individer, ett ansvar, menar Helena Hanson, miljövetare på CEC.
– Fråga, när du köper en växt till trädgården, hur den sprider sig. Det är information som en plantskola ska kunna ge, säger hon.
Att vilda växter trängs undan är både ett etiskt problem och ett stort bekymmer när det kommer till biologisk mångfald och ekosystemtjänster som pollinering. Men det finns också en kulturell och känslomässig aspekt, menar Helena Hanson.
– De växter som är hotade är en del av vårt arv och vår kulturhistoria. Det är de vi sjunger om och som vi minns från vår barndom, säger hon.
Ett sätt att som privatperson gynna den biologiska mångfalden är att lära sig mer om naturen; forskning visar att det finns ett samband mellan hur mycket man vet om växter och hur mycket man bryr sig om att skydda dem. Att motverka så kallad ”plant blindness”, eller artblindhet, något som är utbrett idag, har därför betydelse.
– Ta någon handen i midsommar, gärna ett barn, och ge dig ut och leta efter blommor som du kan binda till en krans, eller lägga under kudden. Lär dig de viktigaste arterna och berätta för barnen vad de heter. Titta på dem och lukta på dem och låt även nästa generation få en nära kontakt med naturen, säger Helena Hanson.
– Du hittar kanske inte de klassiska ängsväxterna överallt längre, men förhoppningsvis andra blommor, och i rätt område eller med lite tur kan du få ihop sju stycken, säger Tina D’Hertefeldt, som har gjort urvalet.
