Seger för Girjas sameby mot svenska staten

Girjas sameby stämde den svenska staten år 2009 för att de fråntagit sina fiske- och jakträttigheter som de haft av urminnes hävd. De har vunnit i varje instans, såväl i tingsrätt som hovrätt och nu också i Högsta domstolen. Målet har inte handlat om äganderätten till området utan om nyttjanderätten till marken vad det gäller jakt- och fiskerättigheter. Den tillhör genom domen Girjas sameby.

Högsta domstolen drar i domen följande slutsatser:

  • att rennäringslagen inte ger samebyn rätt att upplåta jakt och fiske på det område där samebyn bedriver renskötsel och
  • att samebyn ändå har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd).

Genom domslutet fastställs därför

  • att Girjas sameby får upplåta småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke och
  • att staten inte får göra sådana upplåtelser.

Domstolen var enig. Samtliga ledamöter var ense om att det som sägs i domen om urminnes hävd leder till att talan ska bifallas. Två ledamöter ansåg att samebyns talan skulle bifallas redan genom en tillämpning av rennäringslagens bestämmelser.

När det gäller frågan om Girjas sameby kan grunda en rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på urminnes hävd utgår Högsta domstolens bedömning från förhållandena på det aktuella området under äldre tider. Samebyn ska bevisa att det har uppkommit en rätt som är grundad på urminnes hävd. 

Utifrån de förhållanden som kan antas ha gällt på området sedan 1500-talet gör domstolen bedömningen att det i vart fall vid mitten av 1700-talet hade utvecklats en rätt för enskilda samer att bestämma över jakten och fisket på området. Domstolens slutsats är också att staten fram till dess inte hade gett uttryck för några egna anspråk på sådan bestämmanderätt. Det innebär att jakträtten och fiskerätten, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske, vid mitten av 1700-talet tillkom samerna på området ensamma.

Domstolen konstaterar vidare att statens senare agerande på flera sätt innebar ett ifrågasättande av samernas bestämmanderätt. Vad staten gjorde innebar dock inte ett så tydligt och definitivt ianspråktagande av samernas jakträtt eller fiskerätt som hade krävts för att samernas redan etablerade rättigheter skulle upphöra. När den första renbeteslagen tillkom år 1886 var det därför fortfarande enbart de samer som verkade på området som hade rätt att bestämma vem som fick jaga och fiska där.

Domstolen fastslår också att samernas ensamma bestämmanderätt över jakt och fiske på området genom 1886 års renbeteslag och följande lagar har gått över till medlemmarna i samebyn. I bestämmanderätten ingår en rätt att upplåta jakt och fiske. Den rätten kan numera utövas enbart av samebyn som är det organ som ska tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen.

En konsekvens av detta är att staten på det aktuella området inte innehar den jakträtt och fiskerätt som normalt följer med äganderätt till mark och vatten.

Domen innebär också att en inskränkning i äganderätten slås fast. Det finns andra såna inskränkningar i svensk lagstiftning (exempel är minerallagstiftningen och lagstiftning på vatten och elområdet) såväl som inom sedvanerätten (allemansrätten).

Läs mer:

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!