Bygg samhällelig motståndskraft!

I fyrtio års tid har högern haft tolkningsföreträde. Marknaden sköter sig själv, har vi fått veta. Likaså att staten till sin natur är en trög koloss av egennyttig byråkrati som mest bara är i vägen.

Det moderna samhället måste vara ett samhälle av tillfälliga kontrakt och ständiga flöden – och politiken finns bara där för att smörja hjulen och låta kapitalet flöda fritt. Med nyliberalismen upphöjd till statsideologi har vi fått bevittna hur samhället omvandlats till ett enda stort just-in-time-system, vars underhållsfunktioner är ständigt ansträngda till det yttersta samtidigt som dess eliter berikar sig själva och varandra.

Men innerst inne i alla kris­medvetna människor bor det en socialist, eller åtminstone en Keynesian. Plötsligt är det så otroligt uppenbart hur de allra flesta av oss ytterst litar till att det gemensamma ska rädda oss. Den enskilde hamstrar toapapper och pasta av instinktiv skräck för att bli utan. I Trumps USA hamstrar man just nu vapen. Det är i våra gemensamma strukturer vi kan ta ett andetag och se lite längre. I chocken skakas så mycket ideologisk fernissa av oss. Kalla det politisk betingning om du vill.

I fyrtio år har alla de styrande klasserna blivit belönade varje gång de sålt ut och tvingat allt större delar av samhället att underordna sig marknadens diktatur. När hela det belöningssystemet nu hamnar i chock så finns det en öppning att etablera någonting annat.

Moderaterna kommer försöka glömma allt detta en vecka efter att pandemin ebbat ut. Sverige­demokraterna kommer att återgå till att låtsas som om det är flyktingar som kan rubba samhällets fundament. Detta är ett populistiskt ögonblick för vänstern. Det vill säga ett tillfälle där socialistiska lösningar framträder som det sunda förnuftet.

För nyliberal politik kan bara framställas som vettig när precis allt klaffar och ekonomin går på högvarv. När smällen kommer ser vi snabbt vad som är vettigt och vad som inte är det. Det är inte vettigt att vården förlitar sig till privata leverantörer som inte håller lager, eller att leverantörerna höjer priserna när behoven är som mest akuta. Det är inte vettigt att livsnödvändiga varor är beroende av leveranskedjor som går kors och tvärs över jordklotet. Om det inte går att argumentera för detta med rättvise- eller klimatargument så kan vi göra det med epidemologiska argument.

Kriser som den vi genomlever just nu förstärker allt det som fungerar så illa i vårt samhälle. Då är det inte tid att få marknaden på fötter så att vi kan återgå till business as usual, utan att göra en omprioritering. Att det finns så utbredd misstro till exempelvis regeringens direktiv för hur vi ska bekämpa corona beror på att vi uppfattar att det finns två motstridiga intressen som styr agerandet: marknadens intressen och folkhälsans. När en politisk företrädare ber oss ta det lugnt kan vi inte veta vilken hatt hon har på sig. Är det så konstigt då att misstron breder ut sig, egentligen?

På nittiotalet användes den ekonomiska krisen för att genomdriva ett nyliberalt systemskifte utan folkligt stöd. Kriser som den vi genomlever just nu är ett tillfälle att göra tvärtom, få ett brett folkligt stöd för ett systemskifte i vad vi kallar för socialistisk riktning, men som egentligen bara handlar om att skapa kollektiv motståndskraft. Ett mindre skört, mer ömsesidigt samhälle.

I tider av kris visas vad som är möjligt för ett samhälle. En stor del av vänstern tror att lagstiftning och reglering styr samhället. Att Sverige exempelvis måste lämna EU för att kunna bedriva vänsterpolitik. Det är inte sant. Den regering som kan trolla fram hundratals miljarder för att säkra näringslivets överlevnad kan förstås trolla fram samma summor för att stärka vård och välfärd och bygga strukturer för ett mer motståndskraftigt samhälle. Offentligt ägda producenter av sjukvårdsmateriell. Lokalt självbärande matproduktion och distribution. You name it! När kriser slår till är det uppenbart att ingen EU-lagstiftning är helig, inga budget­ramar huggna i sten. Vi behöver inte sitta i åratal för att omförhandla handelsvillkor med Bryssel. Istället kan vi bara göra och genomföra. Man ska förstås aldrig romantisera en kris, men visst låter det befriande?

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen