Coronakrisen har aktualiserat frågan om svenskarna litar på samhällsinstitutionerna. Fram tills nu har förtroendet varit högt och stabilt, med några dramatiska undantag. Det visar en ny undersökning som Tim Segerberg, masterstudent i statsvetenskap, gjort för JMG:s forskningsprojekt KRISAMS vid Göteborgs universitet.
Svenskarna har länge utmärkt sig för det höga förtroendet för myndigheter. Att politiker och myndigheter också nu i coronakrisen litar på medborgarnas vilja och förmåga att ta till sig och följa politikers och myndigheters rekommendationer, snarare än att styra med tvång och förbud, är något som väckt stor uppmärksamhet i omvärlden.
Hur svenskarnas förtroende för samhällsinstitutioner och tillit till varandra påverkas av den pågående pandemin vet vi ännu inte.
– Men tidigare kriser verkar inte ha påverkat förtroendet för våra samhällsinstitutioner. Tvärtom har det varit stabilt under de 13 stora nationella kriser som vi undersökt under de senaste 30 åren.
Det konstaterar Tim Segerberg, masterstudent i statsvetenskap, som gjort en ny studie för forskningsprojektet Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället (KRISAMS) vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG), Göteborgs universitet.
Han har analyserat svenskarnas förtroende för institutioner sedan 1986, då det började mätas av SOM-institutet i dess årliga nationella undersökningar, och fram till 2017. Under tiden inträffade följande kriser (Tim Segerberg har listat 13 kriser och glömt en tydligt kris, jag har lagt till den):
- flyktingvågen 1989
- finanskrisen 1990-1994
- Estoniakatastrofen 1994
- diskoteksbranden i Göteborg 1998
- Göteborgskravallerna 2001
- mordet på Anna Lindh 2003
- tsunamikatastrofen 2004
- orkanen Gudrun 2005
- finanskrisen 2008-2009
- svininfluensan 2009-2010
- bombdåden i Stockholm 2010
- skogsbranden i Västmanland 2014
- flyktingvågen 2015-2016
- terrordådet i Stockholm 2017
Den kris han utelämnat är Göteborgskravallerna i juni 2001 som resulterade i ett 80-tal dömda varav många till fängelse, en statlig utredning, flera lagförändringar och förändrat sätt för polisen att arbeta. Kort sagt, den påverkade samhället betydligt mer än flera av de andra kriserna han tagit med såsom orkanen Gudrun, mordet på Anna Lindh, skogsbranden i Västmanland och diskoteksbranden i Göteborg. Att utelämna denna stora händelse är märkligt och kanske Segerberg inte vet att det hände trots att det var de mest omfattande upploppen och kravallerna i Sverige sen början av 1900-talet. Han nämner inte ens Göteborgkravallerna, men däremot nämner han terrordådet på skolan i Trollhättan 2015 och de mycket mindre omfattande upploppen i Husby 2013. Jag utgår också ifrån att Palmemordet och med den sammanhängande problem som Boforsaffären, Ebbe Carlsson-affären med mera utelämnats från rapporten med flit men det är också en uppenbar brist.
Segerbergs framställning blir därmed lite av en historieförfalskning, men bara lite. Kravallerna 2001 ser ju exempelvis ut att ha resulterat i ett minskat förtroende för medierna som stod sig under lång tid men ha ökat förtroendet för politikerna. Observera att SOM-undersökningen 2001 så vitt jag förstår genomfördes efter kravallerna. När rättegångarna och utredningarna sedan genomförs 2002-2004 går det istället att se minskat förtroende för politiker liksom för polisen. När det gäller polisen syns det minskade förtroendet främst bland utlandsfödda.
– Tack vare SOM-institutets undersökningar, som bygger på ett stort urval av deltagare, har vi en unik källa till information om allmänhetens förtroende och hur det har förändrats under tiden vid kriser, säger Tim Segerberg, i ett pressmeddelande.
Generellt visar det sig att svenskar har ett motståndskraftigt förtroende för institutionerna.
– De flesta kriser verkar ha haft en ganska liten påverkan, trots att flera har utgjort allvarliga hot mot samhället. Men det finns undantag – de två finanskriserna. De är de enda där vi ser entydiga effekter på förtroendet.
Under finanskrisen på 1990-talet rasade bokstavligen förtroendet för bankerna inom samtliga samhällsgrupper – något som bankerna aldrig senare lyckats bygga upp igen.
– Även om tappet inte var lika stort under nästa finanskris, minskade förtroendet för bankerna också då. Å andra sidan steg förtroendet för politikerna, förmodligen tack vare att de också i medierna lyckades förmedla en samstämmig bild av hur krisen skulle hanteras.
Under flyktingkrisen 2015 minskade allmänhetens förtroende, men då mest för de politiska institutionerna och polisen samt till viss del för radio/TV.
Andra kriser som i viss mån påverkade förtroendet var bland andra diskoteksbranden, tsunamin, svininfluensan och terrordådet 2017.
– Våra resultat tyder hittills inte på att de ska ha haft någon avgörande betydelse för allmänhetens förtroende på längre sikt, men det kräver ytterligare undersökningar.
Att medborgarna litar på sina myndigheter är centralt i kriser. Det gäller både vikten av få information om vad som sker under själva krisen, hur den ska hanteras och vilka konsekvenser som kan uppstå efteråt.
– Om inte medborgarna litar på informationen, försvåras hela krishanteringen. Och om allmänhetens förtroende gröps ur av institutionernas kriskommunikation kan det bli svårt att gå vidare efteråt.
Just nu undersöker Bengt Johansson, professor vid JMG, och KRISAMS forskargrupp hur allmänhetens förtroende påverkas av coronakrisen. En enkät har gått ut till cirka 20 000 personer via Medborgarpanelen (LORE) vid SOM-institutet. Resultaten publiceras under våren.
