Buden på nya arbetarförfattare står som spön i backen. För ett tag sen sedan lanserade Björn Ranelid sig själv. Sedan skrev Jenny Högström i Göteborgsposten att gangsterrappare som Yasin, Guleen och Antwan skriver ”vår tids arbetarlitteratur”.
Visserligen är jag starkt skeptisk till alla idéer om att det bara skulle finnas ett slags arbetarlitteratur för varje tid – arbetarlitteraturen har alltid varit en bred och heterogen strömning – men jag tycker ändå att resonemanget är intressant, eftersom det faktiskt finns beröringspunkter mellan gangsterrappen och framför allt äldre former av arbetarlitteratur.
Betonandet av hur hårt livet är på samhällets botten känns exempelvis igen från tidig arbetarlyrik av Leon Larsson och andra, och reaktionerna på det som kritiker uppfattar som våldsförhärligande i gangsterrappen påminner om det bemötande som arbetarromaner som Jan Fridegårds Lars Hård fick av många kritiker när han skrev om råhet och kriminalitet.
Det allra intressantaste med Högströms text är dock att hon uppenbart försöker höja statusen på gangsterrappen genom att koppla samman den med arbetarlitteraturen. Det är något att fundera på för dem som anser att beteckningen arbetarförfattare skulle vara nedsättande.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på bloggen litteratur och klass. Publicerat här med stöd av licensen CC-BY-NC 4.0.
Läs mer:
- Vad är arbetarlitteratur?
- Gangsterrap är inte dagens arbetarlitteratur
- Rapparna och brottsligheten
- Idiotisk debatt om gangsterrapp
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.