Idag och imorgon ska jag delta i en distriktskonferens för Vänsterpartiet Göteborg. Det skulle jag gjort förra året också. Då blev den inte av på grund av covid-19. I år blir den av. Men digitalt.
Vi har alla som ska delta fått en massa papper med en massa text. En mängd verksamhetsberättelser, dessutom verksamhetsplan och en massa motioner. En sak som slagit mig när jag lästa igenom materialet är Vänsterpartiets totala upptagenhet med parlament och alla de styrelser och liknande om hör samma med detta. Egentlig kamp i verkligheten lyser med sin frånvaro liksom en andlig fattighet kring hur kamp bedrivs.
För vänsterpartiet verkar det till stor del (men inte helt) som om kamp handlar om vilka frågor som är möjliga att driva parlamentariskt och sen hämta stöd från fotfolket i partiet för de frågorna. Det är en helt omvänd ordning mot vad det borde vara. Dvs de frågor som är viktiga att driva borde bestämmas utifrån de behov arbetarklassen, miljön och klimatet har. Först ska de drivas genom folkrörelser och masskamp, därefter ska partiet ta upp dem och driva frågorna i olika parlamentariska församlingar.
Nu när jag är medlem i Vänsterpartiet vill jag arbeta för att ett förändrat synsätt får genomslag så att arbetssättet förändras och fixeringen vid parlamentarism försvinner. Parlament ska vara ett komplement till kamp, kamp ska inte vara ett komplement till parlamentariska församlingar.
Egentlig kamp i verkligheten . Mitt i prick
Helt min uppfattning också, men det är svårt att undvika att fokusera på det som upptar ens mesta tid. Om det som definierar en organisation är att delta i val och sitta i olika parlamentariska församlingar så blir det förstås detta som blir viktigast. Även om kanske de som en gång tog initiativet till organisationen tänkte annorlunda.
Och om organisationen (dvs partiet) skulle bli så stort att det blir inbjudet till att delta i regeringskoalitioner blir det förstås ännu mer markerat. Då ska man dessutom förvalta de departement och de byråkratier som hamnar på ens bord. Och då får man inte tid och ork med så mycket annat.
Jag har svårt att se hur det kan vara på annat vis.
Vilket gör den nuvarande privilegieringen av just politiska partier en smula kontraproduktiv. Uppenbarligen tycker folk att det är väldigt häftigt att vara med i ett politiskt parti, med dess närhet till makten, och betydligt mindre häftigt att träla i andra typer av organisationer. Trots att det är de andra typerna av organisationer som har hela förändringsmakten – med, som du säger, partierna i en viktig roll som förmedling till statlig politik.
Jag misstänker att det är en form av karriärism, inte så olik tron på att man kan förändra en byråkrati genom att gå in och jobba i den. Om än kanske inte lika extrem, trots allt är ju deltagandet i ett parti mer kollektivt. I alla händelser liknar det alkisen som letar efter nycklarna vid lyktstolpen för att det är ljusare där.
Alltså, jag tror vi behöver få igång en diskussion om hur man kan få till organisationer som – utan att polarisera mot partier – ändå lägger kraften på folkrörelseorganisering.