Leder socialdemokratins resa högerut till ett vakuum som Vänsterpartiet kan fylla? Sedan 80-talet har socialdemokratin inte bara vikit ned sig för nyliberalismens privatiseringar och nedmonteringar av välfärden utan till och med varit drivande i dessa.
Inom Vänsterpartiet har tanken att man ska bli ”de nya Socialdemokraterna” börjat formuleras. Partiet som törs stå upp för klassisk socialdemokratisk reformpolitik när socialdemokraterna själva sviker.
Att försvara välfärdsreformer mot nedskärning är självklart bra, och ett Vänsterparti som har ambitionen att utmana och ersätta S som det stora partiet för arbetare och låginkomsttagare är ett stort steg framåt jämfört med att vara ett lojalt stödparti till S-regeringar. Men det förutsätter att Vänsterpartiet står för något annat än det socialdemokratin gjort, både i politisk inriktning och arbetssätt. De kriser som mänskligheten står inför kräver lösningar som inte stannar vid reformer inom kapitalismens ramar. Vänsterns politik behöver handla om att förändra grunden för samhället. En demokratisk socialism där vi menar allvar med båda leden. Både att stenhårt försvara demokratiska landvinningar och att vi inte gör halt inför den ekonomiska makten. Att lösa klimatkrisen kräver att profitjakten avskaffas som dominerande ekonomisk drivkraft. Den skriande ojämlikheten kräver politiska ingripanden för att kunna bekämpas. Det är nödvändigt att bryta oss ur dagens politiska alternativlöshet eller som det uttrycktes i strategidokument på senaste kongressen: ”vi behöver ändra spelplanen”.
Det innebär en helt annan inriktning än den Ali Esbati önskar i en intervju i Svenska Dagbladet, nämligen att få Socialdemokraterna att ”erkänna Vänsterpartiet som en del av ett vänsterliberalt regeringsunderlag.” Alla tankar på att ingå i någon sorts samarbete med de nyliberala C och L måste helt avvisas. Dessa partier är politiska spjutspetsar i kampen mot arbetarklassens rättigheter och att – som Nooshi Dadgostar i en TV4-intervju nyligen – öppna för regeringssamverkan med dessa är inte att vara pragmatisk, det är att gå över en principiell linje.
Om något förslag som gynnar arbetare och låginkomsttagare råkar få röster från höger eller om vänstern ibland tvingas rösta för det mindre onda är det en sak. En helt annan är att göra överenskommelser med fienden, oavsett om det är Centern i regeringsförhandlingar, Moderaterna i riksdagen eller SD i Karlshamn. Allt sådant bidrar till att sudda ut klassgränserna och det skadar möjligheten att bygga de oberoende folkrörelser som är grunden för varje framgång för arbetarrörelsen.
Drömmar om ett ”vänsterliberalt regeringsunderlag” är en avspegling av en lång praktik där många satt likhetstecken mellan politik och parlamentariskt arbete. Det snävar in perspektiven och tanken på att ändra spelplanen ersätts av att delta i det parlamentariska spelet.
Det som kan ändra styrkeförhållandena – spelplanen – är oberoende folkrörelser. Den viktigaste uppgiften är alltid på vilket sätt vi bidrar till att stärka dessa. Om uppgörelser med motståndarna blir vår huvudsakliga verksamhet gör vi det motsatta. Vi bekräftar den uppfattning som många har om som något långt borta som sköts av politiker och blir själva en del av problemet, snarare än en lösning.
Det som behövs i dag är mindre av parlamentariskt trixande och mer av att engagera och organisera vänsterns anhängare i att bygga upp och stärka folkrörelser. Inte för att kontrollera dem, som Socialdemokraterna historiskt gjort, utan för att bygga dem till demokratiska och självständiga samhällsförändrande krafter. Det är bara så vi kan bidra till att ändra spelplanen.
Lars Henriksson och Peter Widén
Ursprungligen publicerat som en debattartikel i Flamman.
