Vi kan inte låta ett ansvarslöst multinationellt monopolföretag – i synnerhet en av landets värsta klimatbovar – diktera den politiska dagordningen.
Efter att Mark- och miljööverdomstolen underkänt Cementas arrogant slarviga ansökan om fortsatt och utökad kalkbrytning på Gotland har den gamla debatten om jobb och miljö väckts till liv igen. De som försvarar miljön tycks hamna på kollisionskurs med såväl industrin som fackliga organisationer när byggnadsarbetare riskerar att bli arbetslösa på grund av cementbrist.
Som ekosocialister menar vi att denna motsättning är falsk. Det finns ett alternativ till att antingen lägga sig platt för industrins argument och intressen eller att låta de arbetande ta smällen för att rädda miljön.
Privata monopolföretag ska inte styra lagstiftningen
Vi får inte låta ett ansvarslöst monopolföretag – i synnerhet inte landets näst största klimatbov – diktera den politiska dagordningen. Att dessutom stifta en specialsydd lag i strid mot Sveriges grundlag som ger bolaget frikort för miljöförstöring är ett exempellöst juridiskt haveri.
Det är hyckleri av värsta sort när det politiska och ekonomiska etablissemanget nu med darr på rösten talar om att miljöhänsyn skulle medföra att arbetare förlorar sina jobb. Det är samma krafter som drivit igenom den nyliberala politik som bygger på massarbetslöshet för att sätta press på fackföreningar och hela arbetarklassen. Pratet om jobben är bara ett sätt att maskera vad det handlar om, de stora byggkoncernernas vinster.
Ingen ska förlora jobbet
En huvudlinje är att ingen ska mista sitt jobb på grund av Cementas ansvarslöshet. När pandemin slog till kunde miljard efter miljard pumpas in i fordonsindustrin och andra branscher, liksom när bankerna räddades vid finanskrisen för ett årtionde sedan. På samma sätt kan självklart jobben i byggbranschen garanteras om det skulle behövas. Att de kollektiv av arbetare och tjänstemän som finns inom industrin behålls samlade är också en förutsättning för att samhället ska kunna lösa de frågor som står på spel, praktiskt och politiskt, utifrån samhällets behov, utan hänsyn till vinstintressena hos Heidelberg Cement Group, Cementas ägare.
Här finns mycket att göra när det gäller byggande, från att använda mer ansvarsfullt avverkad skog i träkonstruktioner till klokare användning av den cement som behövs. Tidningen Byggnadsarbetaren lyfte till exempel nyligen fram att den svenska cementanvändningen är betydligt mer slösaktig än i resten av Europa där man använder betong med mindre cement till mindre krävande uppgifter.
Samhället kan utnyttja den kunskap som finns bland byggindustrins ingenjörer och betongarbetare för att planmässigt minska förbrukningen av cement istället för att lämna över frågan till privata monopolföretag med ökad försäljning som enda intresse.
Skulle det ändå uppstå brister är detta ingen unikt. Som den globala bristen på mikrochips just nu påminner oss om är det något vi kommer att möta framöver på en rad områden, från energiproduktion till jordbruk.
Samhällsnytta inte vinst
En sekelgammal lärdom är att brister inte kan hanteras av marknaden, det leder till spekulation och att resurser fördelas efter köpkraft istället för samhällsnytta. Istället behövs demokratisk prioritering, en fördelning av resurser med organiserat folkligt inflytande och kontroll.
Inför en hotande cementbrist behövs en cementkommission där miljöintressen, forskning, fackföreningar, hyresgäster och andra får plats. En prioriteringsorganisation med statlig makt som har total insyn i tillverkningens alla delar. En sådan kan bedöma nyttan av olika byggprojekt och fördela resurserna i händelse av brist.
Att samhället helt enkelt tar sig rätten att prioritera vilka vad som är tillräckligt samhällsnyttiga för att få betong (t.ex. skolor, sjukhus, järnväg, bostäder) och vilka som får vänta eller helt stoppas (motorvägar, parkeringshus, flygplatser, lyxhotell…) Genom de anställda i bygg- och cementindustrin kan produktionens alla delar övervakas – från kalkbrytning till betonggjutning – för att förhindra fusk och mygel. På sikt behövs även ett förstatligande av dagens privata cementmonopol, även det under kontroll av de fackliga organisationerna.
Detta är en offensiv linje som litar till vår gemensamma kunskap och förmåga istället för att kapitulera för multinationella företag.
Men just därför kommer den snabbt på kollisionskurs med kapitalägarna och deras politiska springpojkar. Ska den kunna bli verklighet krävs att fackföreningar, miljö- och klimatorganisationer, partier och andra folkrörelser sluter sig samman för att tvinga fram en sådan politik. Att sätta samhällets behov före industrins miljöförstörande vinstjakt är något som sträcker sig långt bortom den aktuella cementfrågan, den pekar också ut en lösning på den allt mer akuta klimatkrisen.
Ursprungligen publicerat som en ledare i tidningen Internationalen.
Läs mer:
- Kalkbrytningen på Gotland och cementfabriken
- V släppte fram regeringens undantag för Cementa
- Heidelberg Cement – cementmonopolet
- Cementa, kalkbrytning, grundvatten och storföretagets vilja att mörka
