Teser om fredsrörelsen

Nedan presenterar vi vår åsikt om vilka uppgifter som speciellt vänstern i väst står inför. Vi hoppas bidra till debatten och bygget av fredsrörelsen, solidariteten med den ukrainska vänstern och de sociala rörelserna, stödet till flyktingar och antirasism, och stärkandet av alternativen till imperialismen i den europeiska subkontinentens västra och östra delar.

Teser om fredsrörelsen

Den ryska imperialismen för ett orättfärdigt krig mot det fattigaste landet på den europeiska kontinenten. Ryssland måste omedelbart avsluta all inblandning i Ukraina och dra tillbaka alla sina trupper och legoknektar, och omedelbart stoppa finansieringen av de proryska miliserna i Donetsbäckenet.

FN:s fredsbevarande styrkor bör placeras ut på de så kallade folkrepublikerna Donetsks och Luhansks territorium och i Krim, tills dessa territoriers definitiva status kan lösas fredligt, på grundval av befolkningens vilja, inklusive de tidigare invånare som har lämnat regionen som ett resultat av de senaste årens konflikter.

Vi stöder det ukrainska väpnade motstånd, vi önskar att Ukraina befrias från de utländska ockupanterna med alla berättigade medel. Av det följer att vi är för att förse de ukrainska myndigheterna och folket med defensiva vapen. Vi erkänner ukrainarnas rätt att skaffa vapen från alla källor, inklusive NATO-länderna.

Vapenleveranser

Vi stöder i synnerhet leveranser av vapen som är mest lämpade för det folkliga motståndets behov, inklusive pansarvärnsvapen och luftvärnssystem. Vi avvisar de omöjliga förutsättningar och ursäkter som förs fram av de som motarbetar en ukrainsk seger genom att kräva att Ukraina först måste garantera att inga vapen ska falla i händerna på den yttersta högern eller kriminella element (omöjligt) eller att Ukraina bara ska köpa vapen från alliansfria länder, även när NATO-länderna kommer att tillhandahålla dem gratis.

Inför ett anfallskrig innebär solidaritet att erkänna ukrainarnas rätt att försvara sig. Att den ukrainska regeringen är kapitalistisk förändrar inte situationen. Det gör inte heller det faktum att den yttersta högern existerar, i Ukraina precis som överallt annars, och i själva verket mindre än i många länder, i synnerhet Ryssland.

Det är inte upp till oss att avgöra vilken form ukrainarnas motstånd ska ta. Hittills har de fört en mångsidig väpnad kamp. Pacifism och passivt motstånd skulle inte ha räckt för att undvika krigets tragedier och mänskliga kostnader, vilket vi alla är medvetna om. En blixtsnabb seger för Putin skulle ha uppmuntrat honom att gå ännu längre.

Ukrainas egen vapenindustri räcker inte för att möta landets omedelbara behov, och den har skadats svårt under konflikten. Den producerar inte de speciella vapen som krävs allra mest och dessutom i otillräcklig mängd.

Förhindra konflikt mellan NATO och Ryssland

Inför risken för upptrappning till ett kontinentalt krig och användning av kärnvapen måste vi gå mot alla steg i riktning mot en direkt konflikt mellan NATO och Ryssland.

En direkt konflikt mellan imperialistiska länder skulle ge ett avsevärt ökat lidande med möjligen globala negativa effekter. Konflikten i Ukraina är den senaste i en lång rad indirekta konfrontationer mellan NATO-länder och Ryssland, tidigare Sovjetunionen, som sträcker sig bakåt ända till kalla kriget. Åtgärder som skulle kunna provocera fram direkta interimperialistiska konflikter innefattar ”taktisk” användning av små kärnvapen eller kemiska vapen i Ukraina, att NATO inför en ”flyg­förbudszon” över delar av Ukraina och utplacering av NATO-trupper i Ukraina.

Västs stöd till Ukraina under denna konflikt, inklusive leveranser av försvarsvapen och icke militär hjälp gör inte detta till ett interimperialistiskt krig, på samma sätt som många konflikter under kalla kriget inte var interimperialistiska krig, trots att väst och Sovjetunionen vanligtvis gav stöd till motsatta sidor.

Mot den ryska invasionen uppmanar vi till Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS).

Vi stöder statliga sanktioner som riktar sig mot den ryska elitens personliga egendom, och handels-och ekonomiska sanktioner som minskar den ryska statens inkomster och förmåga att fortsätta sin invasion och ockupation av Ukraina.

Vi stöder också initiativ från civilsamhället för bojkott och påtryckningar på företag att återkalla sina investeringar från Ryssland, när måltavlan är den ryska invasionen och ockupationen av Ukraina.

Det är inte första gången vi har förespråkat användning av internationella sanktioner. Vi krävde sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika. Vi gör det nu som en del av BDS-kampanjen till försvar för palestinierna, och vad gäller Burma (Myanmar) ända sedan militärkuppen förra året. Den sortens sanktioner är uppenbarligen en grundläggande fråga. Vi får i denna fråga inte alliera oss med Washington eller Bryssel.

Istället måste vi ta hänsyn till uppfattningarna hos de ukrainska progressiva strömningarna avseende vilka sanktioner som kan försvaras och vilka som måste fördömas i det specifika aktuella läget. Ända sedan invasionen har den ukrainska befolkningen till överväldigande majoriteten varit för de sanktioner som regeringarna i väst har föreslagit. Den ukrainska vänstern har hittills inte invänt mot några speciella sanktioner. Den ryska vänstern är än så länge inte mot BDS, men inte heller kräver de BDS.

Sanktioner

Sanktionerna har riktat in sig på att minska Rysslands tillgång till finansmarknader och banktjänster, jämte en snabbt växande lista på import/export-förbud. En del av EU:s medlemsstater i öst kräver ett totalt förbud för handel med Ryssland. Hittills har de stora ekonomierna i väst föredragit riktade förbud och straffskatter via import av ryska produkter.

Dessa sanktioner kommer säkerligen att orsaka en svår konjunkturnedgång i Ryssland, trots att Kina och Västeuropa hittills har undvikit den mest effektiva sanktionen: att minska inköpen av rysk olja och gas. Icke desto mindre har företag i väst börjat minska sina inköp från Ryssland, vilket har gjort det möjligt för asiatiska, speciellt indiska och kinesiska, köpare att få stor rabatt på oljeinköp.

Bojkotten från civilsamhället och trycket på institutioner att avveckla sina investeringar i Ryssland har under veckorna sedan invasionen varit omfattande och mångsidigt. För att förekomma krav från civilsamhället och västregeringarna ställer ett allt större antal multinationella och mindre företag tillfälligt in eller avslutar sin verksamhet i Ryssland. Det finns också en trend bland konsumenter att vägra köpa ryska varor och tjänster, vilket påverkar den ryska ekonomin negativt, där de största effekterna drabbar allmänheten snarare än beslutsfattarna.

Det finns också en till stor del spontan rörelse med kulturella och idrottsbojkotter. Det är ett tecken på västs fördömande av Rysslands politik och aktioner och visar solidariteten med Ukraina.

Men vissa bojkotter uttrycker fientlighet mot rysk kultur och ryska medborgare som sådana. De orsakar en orättfärdig diskriminering, stöter bort välmenande ryssar och stärker en aggressiv kampanj från väst för att demonisera de ryska ”andra”.

Flyktingpolitik

Alla flyktingar från Ukraina måste få det allra bästa välkomnande. För första gången har EU aktiverat sitt direktiv om ”tillfälligt skydd” till förmån för dessa flyktingar, vilket ger dem tillgång till arbete, studier och socialt skydd. Detta prejudikat måste nu användas till fördel för andra flyktingar (syrier och andra). Under påtryckningar från civilsamhället har flera europeiska länder redan utsträckt ”tillfälligt skydd” och andra för landet specifika åtgärder (gratis transporter, etc.) till alla flyktingar från Ukraina – medborgare eller utlänningar som tidigare har bott i Ukraina.

Vi måste fortsätta med dessa påtryckningar, även i solidaritet med flyktingar från andra länder. Vi fördömer den institutionella och utbredda rasism som har visat sig i det mycket större humanitära svaret i väst på ukrainarnas lidande jämfört med lidandet för icke vita flyktingar från andra konflikter och katastrofer.

Alla Ukrainas grannar i väster utom Moldavien är medlemmar i EU. De är bland de fattigaste länderna i Europa. Stödet till flyktingarna tillhandahålls i dessa länder till största delen av civil­samhället. Staten underlåter att ge boende och socialt skydd och är alldeles för långsam med att öppna sjukvårds- och utbildningsinrättningar för de flyktingar som kommer att stanna. Staten måste göra mer.

Alla EU-länder måste dela på flyktingkrisens ekonomiska börda.

Floden av flyktingar vittnar om krigets extrema våld. Det är sällsynt att se en sådan massutvandring på så kort tid. Det tyder på en folkmordsliknande ”utrensning” och eliminering av ukrainare och illojala element från kolonin ”Nya Rysslands” planerade territorium.

Självständig fredsrörelse

Den internationella antikrigsrörelsen måste stå självständig från stormakterna. Det betyder att inte alliera sig med västmakterna (USA, EU, Storbritannien) som liberaler, socialdemokrater och de gröna i väst har gjort. Det betyder också att inte alliera sig med Ryssland eller Kina med en ”lägerståndpunkt” (att stöda vilket ”läger” som helst som är mot västimperialismen).

En prorysk lägerinriktning i fredsrörelsen skulle innebära att man undviker att kritisera Rysslands regionala imperialistiska expansion, okritiskt accepterar de ryska påståendena om folkmord på rysktalande ukrainare, legitimerar de ryskkontrollerade små marionettstaterna i Donetsbäckenet och kräver rätt till självbestämmande (avskiljande från Ukraina och införlivande i Ryssland) för områden under rysk militär kontroll i en process som kontrolleras av Ryssland.

Det skulle också betyda att felaktigt framställa den ukrainska borgerliga regeringen som en fascistisk eller olaglig marionettregering till väst och överdriva den ukrainska nationalistiska yttersta högerns storlek och inflytande och samtidigt minimera eller ignorera Moskvaregimens ökande auktoritära och reaktionära karaktär.

En västvänlig inriktning skulle innebära att undvika kritik av NATO:s militarism och EU:s nykolo­niala ekonomiska expansion i Östeuropa. Det skulle innebära en legitimering av den ukrainska politiska och ekonomiska elitens antidemokratiska åtgärder. Det kan alltmer betyda att rättfärdiga inskränkningar av medborgerliga rättigheter i västländerna och kriminalisering av västfientliga åsikter och politisk aktivitet.

NATO-motstånd

Vi är mot NATO:s utvidgning och aggression. Vi är mot alla ökningar av militärutgifterna i NATO-länderna. Vi kräver i själva verket minskning av militärutgifterna till förmån för i synnerhet sjukvårds-, utbildnings- och den sociala sektorn. Vi är mot alla framtida utvidgningar av NATO:s redan omfattande anläggningar i Europa och föreslår en minskning av NATO:s trupper som en viktig del av demilitariseringen av det östeuropeiska området.

Vi är mot all utplacering av NATO-trupper utanför dess medlemsländer. Vi är mot att något land ansluter sig till NATO. Vi är för att varenda land lämnar NATO och att alliansen upplöses. De europeiska ländernas, i synnerhet de fattiga ländernas, framtida säkerhet måste grundas på ett brett och icke konfronterande ramverk.

Militärbudgeterna förväntas öka i hela Västeuropa. Speciellt Tyskland gör en historisk sväng vad gäller sina militära åtaganden. De europeiska NATO-länderna fortsätter att tveka mellan den klassiska, USA-ledda, integrationen och en mer oberoende europeisk integration (Tyskland och Nederländerna har redan integrerat sina stridsvagnsbataljoner och marinen, och fler gemensamma enheter och gemensamma inköp och logistiskt stöd planeras). Båda alternativen har imperialistiska ambitioner. Ett Europa-lett förhållningssätt skulle troligen bara innebära att fokus förflyttas till det närbelägna utlandet, och till mindre engagemang i USA-ledda expeditionsstyrkor.

Vi ser ingen motsättning mellan att kräva minskade militära utgifter i NATO-länderna och att förse Ukraina med vapen. I själva verket skulle donationer av vapen till Ukraina utan att öka militär­budgeten i NATO-länder bidra till en minskning av NATO:s vapenförråd. Det skulle givetvis bara ha en begränsad effekt, eftersom NATO-länderna främst ger Ukraina äldre vapenserier, särskilt vapen från Sovjetperioden som fortfarande används eller lagras av NATO-medlemmar i östra EU.

Om folkligt stöd för NATO

I NATO-länderna i Europa finns det också ett växande folkligt stöd för att förstärka och bygga militärbaser, och installera USA:s mest avancerade krigsteknologi. Vissa NATO-medlemmar i östra EU föreslår att deras egna vapen från Sovjetperioden ska doneras till Ukraina i utbyte mot mycket mer moderna vapen från de rikare NATO-medlemmarna längre västerut.

De tre tidigare baltiska sovjetrepublikerna och alla Sovjetunionens tidigare satellitstater i Europa är nu med i NATO. Många av dessa länder gränsar till Ryssland, Ukraina och/eller Belarus, och har relativt nyliga minnen av sovjetiska/ryska aggressioner och ockupation. Den nuvarande konflikten har visat förståeliga känslor av osäkerhet, som myndigheterna och ledande media givetvis uppmuntrar ännu mer.

Det är troligt att en del av de europeiska länder som för närvarande är neutrala kommer att ansöka om medlemskap i organisationen, och det finns ett ökande stöd inom allmänheten för det. De väst­europeiska neutrala länderna kommer troligen att välkomnas i NATO, liksom de tidigare socialis­tiska länderna i sydöstra Europa (tidigare Jugoslavien, Albanien) där Ryssland inte har några territoriella anspråk.

Neutrala länder och NATO

Det kommer att bli ett fortsatt tryck på neutrala länder i EU (Sverige, Finland, Irland, Österrike och Malta) att delta i gemensamma fredsbevarande, konfliktförebyggande och andra civila och militära operationer med EU:s NATO-medlemmar under Den gemensamma säker­hets- och försvarspolitiken (GSFP). GSFP:s tillämpningsområde kommer troligen att utvidgas, och alltmer dra in de neutrala länderna i en faktisk allians som domineras av NATO-medlemmar.

De enda tidigare sovjetrepubliker i Europa som inte har anslutit sig till NATO är Belarus en (ganska beroende) allierad till Ryssland, liksom Moldavien och Ukraina. NATO kanske kommer att fortsätta att ge dessa två länder falska löften om ett framtida medlemskap, men den nuvarande konflikten har bekräftat NATO:s vägran att utvidga sig längre in på tidigare sovjetiskt område.

Men NATO kommer troligen att utöka sitt militära stöd till dessa länder och till västs allierade i det tidigare Sovjetunionen, speciellt Georgien, som har sin egen nyliga historia av konflikt, invasion och ockupation av ryska trupper och lokala allierade. I avsaknad av trovärdiga alternativa säkerhets-arrangemang föredrar lokalbefolkningarna troligen perspektivet på NATO-medlemskap.

Om Ryssland och ryska trupper

Vi är mot all utplacering av ryska trupper utanför Rysslands gränser. Vi är mot alla inter­nationella utplaceringar av övervakningsstyrkor från medlemsländerna i Fördragsorganisationen för kollektiv säkerhet (CSTO – Collective Security Treaty Organisation). Vi är för upplösning av CSTO.

Om Ryssland delvis eller till stor del segrar i detta krig blir det alltmer sannolikt att Moskva kommer att hota att använda våld i sina förhållanden till Belarus och de tidigare sovjetrepublikerna i södra Kaukasus och Centralasien. CSTO är inriktad på övervakning men kan lätt utvidgas. Men bara Belarus och Armenien är militärt och ekonomiskt beroende av Ryssland, andra CSTO-stater kan frestas att utvidga sina allianser, speciellt gentemot Kina.

Ett ryskt nederlag skulle troligen påskynda denna process. Även om den ryska varu- och arbetsmarknaden fortfarande är viktig för många av dessa länder, har olje- och gasproducerande länder som Azerbajdzjan, Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan fler alternativ för ekonomisk utveckling.

Avskaffa kärnvapen

Avskaffandet av kärnvapen, biologiska vapen och kemiska vapen är viktigare än någonsin. Ryssland, USA, Frankrike och Storbritannien måste upprepa sina löften att inte vara först att använda kärnvapen. Inför det nuvarande militära dödläget har Putin upprepade gånger höjt den strategiska insatsen genom att vifta med kärnvapenhotet och sedan avfyra en medeldistansrobot mot ett mål nära den polska gränsen.

Båda sidor har anklagat varandra för att planera kemiska eller bio­logiska angrepp. Istället för att göra krig omöjliga (tesen om ”maktbalans” och oro för ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”) ser vi att innehav av kärnvapen i själva verket utnyttjas för att göra det möjligt med konventionell krigföring i Europas mitt, under skydd av angriparens atomparaply.

Fredsrörelsen har sedan länge hävdat att bara kärnvapennedrustning kan befria oss från detta hot. Putin har bevisat att vi har rätt. Men kom ihåg: alla länder som har kärnvapen försöker göra dem politiska acceptabla, och för om och om igen fram tankar om taktisk användning av mindre, mer godtagbara kärnvapen.

Mark Johnson och Pierre Rousset

Andra delen av ett längre inlägg i International Viewpoint, 25 mars 2022. Översättning från engelska, Göran Källqvist. Publicerat här i samarbete med Marxistarkivet. Uppdelat i tre artiklar av praktiska skäl.

Läs:

1. Att återuppbygga upp antikrigsrörelsen
2. Teser om fredsrörelsen

3. Teser om solidariteten med Ukraina