Nedan presenterar vi vår förståelse av de uppgifter som i synnerhet vänstern i väst står inför. Vi hoppas bidra till debatten och fredsrörelsens uppbygge, till solidariteten med den ukrainska vänstern och de sociala rörelserna, till stödet till flyktingar och antirasism, och stärkandet av alternativ till imperialismen i både väst och öst på den europeiska subkontinenten.
Låt oss i denna stund av stor fara, i solidaritet med det ukrainska motståndet åter bygga upp den internationella antikrigsrörelsen
Vi lever i en värld av permanent krig. Denna konflikt får internationella återverkningar, på priserna på mat och bränsle, på handelsförhållanden och på hur vänstern tolkar krig, imperialism och solidaritet.
Under de senaste åren har den internationella antikrigsrörelsen blivit mindre aktiv, trots konflikter i Jemen, Kongo, Etiopien och, förstås, mer än en gång i Ukraina. Vi står nu inför en brådskande utmaning att åter bygga upp våra internationella solidaritets- och fredsrörelser.
Det innebär olika utmaningar för socialister att rekonstruera eller stärka antikrigsrörelserna om landet är imperialistiskt eller ej, om det är ett NATO-land med baser och amerikanska missiler (som den spanska staten) eller utan (som Frankrike), om det är ett land som hotas militärt av Ryssland (Georgien) eller är beroende av ryska säkerhetsgarantier (Armenien).
Här i Europa måste vi göra allt för att stärka banden mellan motståndet mot krig i vår subkontinents västra och östra delar, på alla sidor av konflikten. Vi måste förstå varandras särdrag och hitta sätt att agera tillsammans på kontinental och global nivå kring gemensamma mobiliseringspunkter (se nedan).
Kriget i Ukraina
Vi i västra Europa kan börja med att ställa oss frågan: varför såg vi inte tidigare att kriget var på väg? Vänsterkamrater och allierade från Ukraina, Ryssland och andra länder i regionen har sedan flera år ringt i larmklockorna. Men många inom vänstern i väst trodde att de ökade militära spänningarna vid gränsen till Ukraina i allt väsentligt var ett av Moskvas påtryckningsmedel mot NATO-länderna. Vi tog bara hänsyn till NATO-faktorn – vår egen kamp mot vår egen härskande klass.
Nu ser vi saker och ting klarare. Putins tal just innan och efter invasionen tydliggör Rysslands imperialistiska projekt, med alla sina militära, ekonomiska politiska och kulturella sidor.
Kris i NATO
Denna konflikt har kommit vid en tidpunkt av djup kris i NATO, efter fiaskot i [Afghanistan] och spänningarna under Trump-administrationen. De interna splittringarna var uppenbara, och en del europeiska NATO-länder föreslog en starkare västeuropeisk militär samordning och försvagning av USA:s samordnande roll. USA:s president Biden valde andra påtryckningsmedel för att återta USA:s kontroll i Asien-Stillahavsregionen, med omdefinieringen av Quads roll och upprättandet av AUKUS (på bekostnad av relationerna mellan USA och Storbritannien å ena sidan och Frankrike å den andra).
USA:s och NATO:s militära resurser var (och är fortfarande) svaga i Europa jämfört med under Kalla krigsperioden. Denna svaghet visade sig i Bidens omedelbara svar på den ryska invasionen, då han genast tillkännagav att det inte skulle bli någon militär intervention från USA. Flera europeiska NATO-länder, speciellt de med historiska minnen av rysk eller sovjetisk invasion och ockupation, hade väntat sig en helt annan ståndpunkt.
Putin förväntade sig en snabb seger och att ställa västmakterna inför fullbordat faktum, som han med framgång hade gjort många gånger, i Tjetjenien, Syrien, Donetsbäckenet, Krim och Kazakstan. Den här gången underskattade Putins planerare den ukrainska arméns och befolkningens motstånd – både den ukrainsk- och den rysktalande. Ändå avslöjade och förstärkte Putins maktdemonstration splittringarna inom NATO. NATO-ländernas ledare gör nästan dagligen självmotsägande uttalanden om vilken strategi alliansen har, speciellt avseende stödet till Ukraina.
Den europeiska vänstern
Konflikten har också avslöjat en tredelad splittring inom den europeiska vänstern. Precis som vid tidigare konflikter har socialdemokraterna och de gröna blivit NATO:s största påhejare. Delar av den antikapitalistiska vänstern har svårt att hitta rätt i en konflikt som drivits fram av en icke västlig imperialism. Dessa kamrater är förvirrade.
De vägrar gå längre än till en mild kritik av den ryska invasionen och är ovilliga att ge Ukraina solidaritet, och hävdar mot alla bevis att NATO är enda eller huvudsaklig ansvarig, att Ukraina är västs marionett eller en slags fascistisk stat och Ryssland det verkliga offret.
Lägertänkande
Deras ståndpunkt är ”lägertänkande” – de stöder automatiskt alla som är mot den härskande klassen i väst. Ukrainare och även syrier har i åratal försökt varna vänstern i väst för denna politiska återvändsgränd. Låt oss hoppas att vissa kamraters ögon äntligen öppnas nu när det finns ett andra ryskt imperialistiskt krig att hantera.
De lägertänkandes misslyckande handlar inte bara om den militära och geopolitiska sidan. Solidaritetens utgångspunkt är helt visst försvaret av de befolkningar som är krigets offer. De lägertänkande underlåter att agera i solidaritet med den ukrainska befolkningen, i namn av sina snedvridna geopolitiska överväganden. De skiljer kyligt på mänskligt lidande, och erkänner USA-imperialismens offer men marginaliserar, ignorerar eller förnekar att det finns offer för andra imperialismer (i Syrien Bashar al-Assads och hans ryska anhängares offer, i Eurasien tjetjenerna, georgierna och ukrainarna, och i Kina uigurerna och tibetanerna).
Vi avvisar detta förhållningssätt. Vi anser att internationalismens och den stridbara etikens grundläggande drivkraft är medkänslan med befolkningar som drabbas av krig, förtryck och landsflykt.
Mark Johnson och Pierre Rousset
Första delen av ett längre inlägg i International Viewpoint, 25 mars 2022. Översättning från engelska, Göran Källqvist. Publicerat här i samarbete med Marxistarkivet. Uppdelat i tre artiklar av praktiska skäl.
Läs:
- Att återuppbygga upp antikrigsrörelsen
- Teser om fredsrörelsen
