Nordkorea ”faller” – inför kapitalism

Boktips/Debatt
Kimlandia – Reportage från Nordkorea
Mika Mäkeläinen
Lind & Co

Ni som vill gruppresa till ”konstiga” Nordkorea, skynda er. Jag var själv där för några år sedan, och det var en väldigt innehållsfylld resa. Stora mängder av studiebesök – tillsammans med guider och säkerhetspoliser…

Den skrämmande-spännande så kallade socialismen under familje-diktaturen Kim med farfar och pappa (man får se båda uppstoppade) och nuvarande sonen styr landet. Det inkluderar en extrem personkult och ständigt bugande inför alla Kimstatyer (även vi…).

Fast nordkoreanerna går numera hellre på kurser i kapitalism än bryr sig om den ständigt närvarande statliga propagandan. Nordkorea går Rysslands och Kinas väg till statskapitalism. Blir politiskt en enparti-statsdiktatur, ekonomiskt en marknadsekonomi (min kommentar).

På 70-talet var Nordkorea och Sydkorea lika fattiga. 2012 var välståndslandet Sydkoreas BNP per capita 32 000 dollar. I fattighuset Nordkorea var det 1 800 dollar år 2011 (Sverige 40 300, all siffror tagna från nätet). Och idag vet nordkoreanerna om detta!

1. Digital invasion

Förbjudna insmugglade digitala medier översvämmar landet. På kvällarna bänkar sig nordkoreanerna framför teven för att se smöriga såpopera-serier från grannen i söder. Nyfikenheten på Sydkorea är stor, trots hot om hårda straff om den hänsynslösa hemliga polisen vid hemkontroller kommer på dem tittande på underhållning och information från andra sidan gränserna.

Den nya parti-överklassen förskansar sig i huvudstaden Pyongyang (besök kräver tillstånd), långt från fattigböndernas slit på landsbygden. Elitens paroll är ”Vi har inget att avundas världen”, men nu vet alla att det är en stor lögn! Stackars Nordkorea har mycket att avundas, inte minst sina framgångsrika grannar i Östasien.

Det tar författaren Mika Mäkeläinen upp som den första av tre viktiga skeendena i dagens Nordkorea. Diktaturen har tappat kontrollen över informationsflödet, över vad som är fakta. Folket vet sanningen om landets eländiga fattigdom – speciellt på landet.

Så kan vi vänta oss uppror? Nej, levnadsstandarden är låg men stiger, och som brukar ske i diktaturer nöjer sig de flesta vanliga medborgare med det, menar Mäkeläinen – se på Kina. Under de dryga två år sedan boken kom ut har heller inga upplopp eller annan social oro registrerats i norra Korea.

2. Brutalt polisvåld

Ändå förbereder sig regimen för missnöjesyttringar. Det andra viktiga skeendet på senare år är ”landets utveckling till världens effektivaste polisstat”. Det skriver journalisten Mäkeläinen i denna bok, som är utgiven efter hans andra mycket kunniga och djuplodande besök i landet.

Han är väl påläst, och slukar vetgirigt mängder av informationsdetaljer om hur vanligt folk har det i ”världens hårdaste diktatur”. Med straffläger, ibland slavliknande tvångsarbeten, hård ”mobbningstät” militärtjänstgöring. Politiska brott ”drabbar den dömdes familj i tre generationer”!

Yttrandefriheten är ett okänt begrepp i Nordkorea. Och enligt organisationen Transparency International är landet idag ”världens mest korrumperade land om man inte räknar in länder i Afrika och Mellanöstern där inbördeskrig pågår”.

Ett polisiärt ansiktsigenkänningsprojekt pågår, vilket än mer kommer att stärka regimens kontroll över medborgarnas privatliv. Och en kan till och med muta sig in i partiet – som består av 15 privilegierade elitklass-procent av befolkningen.

Grundaren av Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK) – den ”evige presidenten” Kim Il Sung – skapade i och för sig landet som en slags ”stalinistisk monarki” – med rasistiska kulturnationalistiska drag från kejsartiden och konfucianismen. Men han var populär för folket fick det långsamt bättre. Och statlig matutdelning gav befolkningen trygghet.

En sidokommentar om rasismen. Mika Mäkeläinen beskriver den som officiell och historisk, men förnekad inför utlänningar. Man känner sig rasligt överlägsna, speciellt gentemot svarta, amerikaner och kineser (påminner om röda khmerernas antivietnamism, min kommentar).

Och det rena koreanska blodet får icke förorenas med främmande blod. Detta hörde jag redan 1978 när jag var engelsklärare i Sydkorea. Av mina studenter kunde därför ingen tänka sig att gifta sig med en utlänning.

3. ”Socialistiskt misslyckande”

Men åter till den döde landsfadern Kim Il Sung, som dog i mitten av 90-talet. Efter hans död utbröt en naturskapad svältkatastrof på främst landsbygden. Den hade kunnat övervinnas, men regimen köpte istället avancerade vapen, berättar Mika Mäkeläinen

Samtidigt var nykapitalistiska Sovjet och Kina inte längre lika intresserade av att hjälpa det fortfarande statssocialistiska Nordkorea. Som inte längre kunde/ville föda hela befolkningen. Förtroendet för eliten knäcktes – och förvärrades senare av en ”penningreform” som i praktiken stal av folkets pengabesparingar.

”Socialismen” misskrediterades förstås i folkets ögon. För att överleva började de driftiga bygga upp en olaglig ”folkkapitalism”, som regimen såg som en tillfällig eftergift, men som de nu har insett är där för att stanna.

Det handlar mycket om undangömda marknadsplatser, handel med bland annat egna varor och tjänster, stölder av statlig egendom från arbetsplatsen, eller skumma affärer mellan statliga företag och privata (de senare sägs inte längre kontrolleras av enpartistatens Koreanska Arbetarparti).

Privatisering, avreglering, blandekonomi, nyrika affärsmän ­– förvirrande för många, gynnande för ett fåtal. En får ansvara för sin egen överlevnad. Men en kan också betala för att göra en klassresa uppåt.

Denna gradvisa övergång till kapitalism (som författaren tror skulle få Kim Il Sung att ”vända sig i sitt mausoleum”, ser Mika Mäkeläinen som ett tredje viktigt skeende i dagens Nordkorea. Det ordnas kurser i marknadsekonomi i Pyongyang. Nordkoreanska studenter åker till och med till Sydostasien och lär sig bli kapitalister.

Utländska privata företag bjuds in. Även sydkoreanska bolag i speciella ekonomiska zoner. Arbetskraft ”säljs” till utlandet. Trots, enligt FN, ibland slavliknande förhållanden och bottenlöner för arbetarna (men ändå bättre än i Nordkorea…).

Koreanskt kastsamhälle

Nordkorea har ett eget speciellt (ibland ändrat) klassamhälle, songbun, eller snarare ett besynnerligt kastsystem. De tre klasserna går i arv, och en gynnas eller missgynnas beroende på vilka föräldrar man har. Vanligt folk kan inte byta klass…

En fjärdedel av koreanerna tillhör den lojala klassen, hälften den vacklande, och en fjärdedel den fientliga. Men med pengar kan en numera köpa sig uppåt i klassamhället (in i partiet – som rika gör även i Kina)

Överklasspartieliten fortsätter att få sina lyxvaror, trots sanktionerna. En sydkoreansk uppskattning visade redan 2016 att ”den privata sektorns andel av Nordkoreas bruttonationalprodukt var 30-50 procent”.

Kvinnor har tagit täten i handeln och de står i Nordkorea för ”över 70 procent av hushållens inkomster”. Ett stort framsteg i detta socialkonservativa land där kvinnor helst ska märkas mindre än män, och homosexualitet inte sägs existera.

Trots att kapitalismen och de utländska ekonomiska kontakterna växer så fortsätter den officiella politiska ideologin att delvis vara maoism-inspirerad juche-kimilsungism: Nationell och folklig självtillit, klara sig själv ekonomiskt och politiskt, fosterländskhet, självförsörjning.

Vara oberoende gentemot utlandet, vilket de ju uppenbarligen totalt har misslyckats med (min kommentar)!!! Även där liknar landet röda khmerernas Kampuchea.

Juche och Kimilsungism

De stora porträtten av Marx, Lenin och andra socialistisk storheter har tagit ner från stora torget i Pyongyang, med dess utsikt över floden till det stor juche-tornet. Jucheismen-kimilsungismen-kimyoungilismen ses nationalstolt som en vidareutveckling av kommunismen och marxismen-leninismen, som man försöker exportera till världen.

Men den ”socialistiska” propagandan börjar ersättas av en starkt nationalistisk retorik – liksom i Kina och ex-Sovjet-Ryssland. Måtte man då (min önskan) sätta fred och handel med Sydkorea och världen före försök att med våld och krig ena Korea.

Ett fredligt enande av Nordkorea fortsätter dock att vara den stora majoriteten koreaners framtidsmål. Landets grundandes enligt traditionen 2333 före vår tideräkning, och är alltså mer än 4000 år gammalt.

Jag instämmer att landets delning är en tragedi för det koreanska folket och den koreanska nationen (vilken jag lärde mig att uppskatta trots dess rasistiska nationalism). Och som slutkommentar beklagar jag att det koreanska folket fått en regering som trampar på allt som är äkta demokrati, verklig socialism, verklig folkmakt, och jämlikhet för de arbetande klasserna.

Hans Norebrink, arbetarklass-socialist

# När man jämför forna så kallade realsocialistiska länder (och Nordkorea) märker man hur vissa problem går igen. Maktkamp och centralisering av makten. Byråkrati och en ny elit med makt och pengar – en ny statsborgarklass. Växande klass-klyftor. Ideologisk korrekthet som stoppar kreativ kritik. Relativt lätt att bygga upp landet, men senare svårare när nya idéer krävs i konkurrensen. Minimal arbetar-bondemakt. Växande ojämlikhet. Kris och övergång till kapitalism eller statskapitalism. Högernationalism. Socialism blir blott ett pratord, tömt på sitt innehåll.

Läs mer:

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!