I Internationalen 19/2022 proklamerar tidningen: ”En internationell fredsrörelse har bildats mot kriget i Ukraina”. Det handlar om ”The Association for a Global Left Conference for Peace” som hade sitt första förberedande möte den 8 maj.
Att initiativet kommer från ledande personer inom Socialistisk Politik är knappast någon hemlighet. Och internationellt samarbete låter väl bra. SP är ju en del av en internationell socialistisk rörelse med stolta traditioner, Fjärde Internationalen (FI).
Fast just kring kriget i Ukraina har SP hamnat i minoritet. FI har tagit en klar och konsekvent ställning för Ukrainas rätt att försvara sig mot den ryska imperialismens angreppskrig. Men att Ukrainas försvar i praktiken kräver att de får vapen från dem som är villiga att ge dem, det är för svårsmält för SP:s ledning, eftersom vapenleveranserna framför allt kommer från NATO.
Det rimmar illa med SP:s NATO-motstånd, som självklart ses som överordnat den ukrainska nationens överlevnad. Och för att bygga motståndet mot NATO blir den svenska fredsrörelsen en central del, vilket kräver att man vänder sig mot användningen av vapen över huvud taget, både för Ryssland och Ukraina.
Därför väljer SP att runda FI, genom att bygga upp en ny internationell rörelse som tycker ungefär som SP:s ledning gör just nu. Om denna nya organisation är tänkt att bli en permanent ersättare för medlemskapet i FI, eller om den bara är en tillfällig dagslända, det får väl framtiden utvisa.
Putin-kramare
Att detta inte är helt okomplicerat är kanske inte förvånande. På ledarsidan i samma nummer tvingas Internationalen ta tydligt avstånd från organisationerna i Sveriges Fredsråd, som man kanske annars skulle förvänta sig kunde utgöra en viktig komponent i en sådan här rörelse. Men tyvärr visade det sig att Fredsrådet framför allt är en lekplats för svenska Putinkramare. Så det som blir kvar i den svenska grenen av den nya internationella fredsrörelsen verkar därför bli SP:s ledning och några enskilda vänsterpartister.
Inga representanter för Fjärde Internationalen utanför Sverige verkar ha deltagit på det internationella mötet, möjligen med undantag för en rysk organisation, RSD, som beklagar sig i Internationalens artikel att det ”i dagsläget finns det inte så mycket vi kan göra men vi förbereder oss för dagen då missnöjet med Putin och kriget ska växa och en ny massrörelse kan uppstå”.
Och man verkar bara ha lyckats hitta en enda anonym representant för den ukrainska vänstern, som man väl annars borde förvänta sig skulle ha en helt central roll i en fredsrörelse mot kriget i Ukraina. Den ”Workers’ Front of Ukraine” som han representerar ger en helt annan bild av kriget än den som andra ukrainska socialister inom landet ger (men som Internationalen hittills inte varit intresserade av att lyfta fram):
”De högerextrema grupperna, som redan var starka i Ukraina, har bara blivit starkare av kriget… ”Den internationella vänstern måste sätta press på sina regeringar att finna diplomatiska lösningar på de här kriget, inte att förvärra det genom att hetsa på konflikten.” Och man förespråkar att soldaterna på båda sidor ska förena sig i ett klasskrig.
Putin-vänliga ukrainare
Mycket lite material finns annars att tillgå på engelska angående organisationen Workers’ Front of Ukraine. Men talande är att de var en av undertecknarna till ett upprop från den 24 november 2021 om situationen i Donbass, där ett antal stalinistiska ”kommunistpartier” bland annat förklarar att ”under de senaste sju åren har Ukraina utvecklats till en verkligt fascistisk stat”, och där Ryssland kritiseras för att de inte ingriper med mer kraft i Donbass.
Så om nystalinisterna i Workers’ Front of Ukraine är välkomna i den nya internationella fredsrörelsen så är det lite svårt att förstå varför inte Sveriges Fredsråd fick vara med.
I Internationalens artikel citeras också den irländske socialisten Paul Murphy som ”förklarade att det finns två aspekter på kriget i Ukraina. – Den ena aspekten är att det är ett ryskt imperialistiskt anfallskrig och att Ukraina för en rättfärdig kamp för sin självständighet, vilket vi måste stödja. Men den andra aspekten är att det här också handlar om ett inter-imperialistiskt krig mellan Ryssland och Västmakterna, och där måste vi vara lika mycket motståndare till båda sidorna.”
Frågan är väl då hur man får ihop dessa två aspekter till en sammanhängande praktisk politik – att stödja Ukrainas kamp för självständighet samtidigt som man är lika mycket motståndare till båda sidorna?
Internationalens och SP:s linje
Internationalen verkar inte ha några invändningar mot att kalla kriget i Ukraina för ”ett inter-imperialistiskt krig”. Men hittills verkar SP skygga för att dra konsekvenserna av ett sådant resonemang. I stället för att som nu kräva ”Vapenvila! Förhandlingar! Fred!” borde man väl i stället kräva ”NATO ut ur Ukraina! Ingen vapenhjälp till NATO:s proxykrig i Ukraina!”
Om man dessutom håller fast vid den gamla socialistiskt anti-militaristiska principen att bekämpa den egna regeringens imperialistiska krigsansträngningar, då borde man ropa ut att Sverige faktiskt är krigförande part i det inter-imperialistiska kriget, eftersom man skickar vapen till Ukraina. SP borde då exempelvis kräva att de svenska hamnarbetarna vägrar frakta vapen till Ukraina.
Men det modet saknar man av någon anledning. För dem som väljer att karaktärisera kriget som ett ”inter-imperialistiskt krig” verkar det mest vara en ursäkt för att till varje pris undvika att uttala ett klart stöd för den ukrainska sidan i kriget.
Och försöker man bygga en internationell rörelse med principlösheten som grund, då hamnar man nog ofelbart redan från början i dåligt sällskap.
Jan Czajkowski
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.