Kommunernas förebyggande arbete mot så kallad våldsbejakande extremism riskerar att ha liten önskvärd effekt. Det finns en risk att det enbart tjänar ett symboliskt syfte. Istället kan de leda till oönskade konsekvenser som diskriminering. De göder helt enkelt rasism och intolerans. Det visar en avhandling från Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet.
Hur samhället bäst förebygger terrorism, extremism och radikalisering har diskuterats flitigt under 2000-talet. Historiskt har detta hanterats av säkerhets- och underrättelsetjänster, men har i kölvattnet av flyktingkrisen 2015 breddats till att innefatta förebyggande insatser på kommunal nivå för att så tidigt som möjligt hindra att individer hamnar i extremistiska miljöer.
Robin Andersson Malmros har undersökt hur det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism blev kommunernas ansvar, hur kommunerna själva beskriver fenomenet, vilka arbetssätten är och vilka aktörer som är sagda att göra vad. Han har också följt en lokal samordnare på en kommun som ansvarat att organisera arbetet.
Studien visar hur det kommunala arbetet mot radikalisering och våldsbejakande extremism i Sverige inte motiverades av politiska beslut. Snarare var det den allmänna debatten efter ett antal terrorattentat i Europa som skapade ett socialt och kulturellt tryck på kommunerna att organisera förebyggande insatser.
Stora skillnader och otydlighet
Även om detta tryck ledde till ett omfattande arbete med att ta fram kommunala handlingsplaner, är det tveksamt om det bidrog till att förebygga extremism. Detta både för att handlingsplanerna kan skilja sig åt stort mellan olika kommuner, och för att det är otydligt på vilket sätt som de identifierade insatserna skulle kunna ha någon förebyggande effekt.
? Det finns en överhängande risk att den kommunala organiseringen i många fall enbart tjänat ett symboliskt syfte, snarare än att utgöra grunden för robusta lokala förebyggande insatser. Det har också fått en del problematiska konsekvenser, säger Robin Andersson Malmros i ett pressmeddelande.
Ofta har kommunerna bett yrkesgrupper som lärare, socialarbetare och fritidsledare att vara uppmärksamma på vissa beteenden och åsikter, vilket Robin Andersson Malmros menar är problematiskt av två skäl.
? Dels harmoniserar det inte med till exempel lärarnas uppdrag som går ut på att hjälpa sina elever, inte rapportera dem till polisen så att de kan övervaka dem, dels är de här checklistorna över tecken på radikalisering väldigt vagt underbyggda och riskerar att sätta ett för stort fokus på vissa grupper, framförallt unga muslimer.
Risk för diskriminering
Robin Andersson Malmros menar att risken för diskriminering av dessa grupper är stor, men också att de som inte passar in i mallen inte upptäcks. Handlingsplanerna har till exempel ett extremt stort fokus på ungdomar, vilket inte har något empiriskt stöd. De saknar alltså koppling till verkligheten och det finns inga belägg för att de överhuvudtaget skulle fungera. Istället skapar de rasism, diskriminering och intolerans.
? Om man tittar på demografin när människor går med i extremistgrupper är de ofta närmare 30, och har då lämnat skolan och fritidsgården sedan länge. Man letar efter något som i väldigt liten utsträckning existerar, säger han.
Ett annat problem är att ansvaret i kommunerna ofta lagts ut på en lokal samordnare mot extremism, som sällan har några mandat att göra speciellt mycket annat än att åka runt och informera. De flesta av samordnarna är inte heller lärare eller socialarbetare, vilket gör att de ofta har en helt annan ingång än de som ska arbeta praktiskt med problemet.
? Att kommunerna jobbar förebyggande och tar fram handlingsplaner är rimligt, men frågan är om det ska göras överallt och i så fall med vilka metoder. Det handlar inte om att kommuner inte ska göra arbetet, utan om vad och hur det görs, säger Robin Andersson Malmros.
