Alla har en åsikt i den frågan. Här gäller i hög grad Clint Eastwoods kärnfulla uttalande: ”Opinions are like assholes, everyone has one”.
Och starka åsikter. Det finns till och med de som menar att de kroppsliga biologiska könen är ”påhitt”, så kallade sociala konstruktioner. Jag avstår här från frestelsen att skämta om våra påhitt mellan benen…
Enligt vetenskapen är människan ett däggdjur. Dessa förökar sig genom sex mellan hanne och hona, man och kvinna. Yttre manligt könsorgan befruktar inre kvinnligt könsorgan.
Biologiskt kön finns alltså. Två tydliga kön. De som hamnar mellan könen är få. Så att beskriva könen som ett spektrum där alla finns på en skala mellan manligt och kvinnligt är vilseledande.
Den som ändå avviker från tvåkönsmodellen är förstås lika värd som människa för det. Och om hen vill identifiera sig som ett tredje kön ska vi förstås acceptera det.
”Det andra könet”
Det vanliga bland feminister är att skilja på biologiskt kön som finns medfött. Och socialt genus (kön) som vi blir uppfostrade till. Det senare är kulturella könsskillnader som är olika i olika tider, och delar av världen.
Den franska feministen Simone de Beauvoir skrev i sin mest kända bok ”Det andra könet” att ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Och det stämmer förstås delvis.
En blir kvinna på det sätt som det rådande samhället vill (de härskande rika männen vill…). Jämför hur kvinnor uppfostrades på 1800-talet och idag. Eller i dag i delar av Mellanöstern jämfört med Sverige här och nu.
Vilket inte sällan leder till den så kallade hedersproblematiken, när tonårsflickor från andra sidan Medelhavet inte uppför sig som deras föräldrar vill. Eller som släktingarna hemma i Mellanöstern-byn vill.
Det är kulturkrockar som kan övervinnas. Kulturer har alltid förändrats. Se bara hur män alltmer tar ansvar för barnen. Och kvinnor alltmer tar plats i politik och näringsliv.
Beteendetendenser
Men samtidigt visar vetenskapen också på alltmer av hjärnskillnader mellan könen. Medfödda beteendetendenser som skiljer sig mellan könen. Som de även skiljer sig mellan olika individer.
Däggdjuren uppkom för över 200 miljoner år sedan. Sedan dess har honorna/kvinnorna burit, ammat och vårdat ungarna. Först med vissa apor, och förstås med människan har hanen/mannen börjat ta ansvar för ungarna/barnen. Men bara bland fem procent av däggdjuren
Det vore konstigt om denna gång i evolutionen inte skulle ge kvinnor i allmänhet en starkare föräldrakänsla. Men vi styrs ju inte bara av biologi, utan också av kultur och politik.
Vi kan skapa jämställdhet mellan könen om vi verkligen vill. Politik är att vilja, som Olof Palme sa.
Därför är det så konstigt att stora delar av feminismen blivit evolutionsförnekare. De vill inte godta vetenskapliga rön som visar på biologiska och medfödda könsskillnader. Det ses som farlig, reaktionär ”biologism”.
Evolutionsförnekare
En annan sak. Mäns dominans överallt och i alla tider vad gäller våld och krig. Hur kan detta förklaras om inte med att kvinnor i genomsnitt är ett fredligare släkte?
Men det är ju bra för då måste ju rimligen ett samhälle med 50 jämlika procent av kvinnomakt bli ett bättre och fredligare samhälle än idag. Kanske redan mer kvinnomakt gjort Västeuropa fredligare, funderar jag.
Ett annat exempel. Jägare-samlare i Gamla världen (Afrika Asien Europa) och Nya världen (Nordamerika Sydamerika) utvecklades i isolering. Ändå fann spanjorerna att ”indianerna” skapat liknande manliga krigiska klassamhällen som i dåtidens Europa.
Evolutionär forskning & fakta som visar på medfödda könsskillnader hotar inte kvinnans rättigheter. Tvärtom antyder de att mer kvinnomakt skapar bättre samhällen för alla.
Hans Norebrink
