Titeln på Jan Guillous roman Slutet på historien är väl vald. Boken utgör nämligen sista delen i dekalogen ”Det stora århundradet”, som skildrar såväl en enskild familjs historia under 1900-talet som några av huvuddragen i den sociala och historiska utvecklingen under detta århundrade.
Dessutom anspelar titeln på romanens tema: övergången på 1990-talet från en världsordning präglad av motsättningar mellan kapitalism och socialism till en som domineras av påstådd kamp mellan raser, kulturer och religioner (andra saker som tas upp till behandling är årtiondes hysteri kring pedofili, IT-bubblan, sexköpslagen och – aningen oväntat – Sveriges framgångar i ishockey och handboll samt Emelie Flygare-Carléns författarskap).
En av de saker som återkommande tas upp till debatt i dekalogen är klass. I Slutet på historien diskuteras exempelvis hur huvudpersonens och hans fruns söner (från tidigare relationer) påverkas på olika sätt när de blir framgångsrika ishockeyspelare:
Men det var nog snarare en klassfråga som hade med hennes och hans olika bakgrunder att göra. Om en son ur arbetarklassen i Södertälje tog sig till NHL och tjänade dubbelt så mycket pengar som direktörerna på Scania-Vabis så var det en klassresa uppåt.
Om en son från Saltsjöbaden blev professionell idrottsman i stället för att utbilda sig så blev det oavsett goda inkomster en klassresa nedåt […]
Ämnet var känsligt, som så mycket annat som hade med klassbakgrund att göra.
Sammantaget framstår Guillous dekalog som ett imponerande verk, som på ett skickligt sätt förenar folkbildning och underhållning. Att så mycket uppmärksamhet ägnas åt klassfrågor gör inte det hela sämre.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass 2020. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.