Halva riksdan för arbetare? 

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Alla vettiga människor är överens. De mest meriterade individerna ska få jobben och riksdagsplatserna. Varför då kvotering: Vilket betyder att en förutom att välja de kunnigaste individerna även ska se till att olika grupper i samhället får jobb och politiska poster.

Det handlar om förtur till individer som är underrepresenterade på fabriken eller i riksdagen. Då kanske den för tillfället duktigaste individen inte får jobbet eller riksdagsplatsen.

Orättvis verklighet

Problemet är att det i det verkliga livet inte fungerar så. Fortfarande gynnas i praktiken individer från vissa grupper. Som män, medelklass, överklass, (hög)utbildade, de med vit hudfärg (”raser”), heterosexuella, infödda svenskar, 30-50-åriga, icke-handikappade.

Utgångspunkten för kvoteringspolitiken är därför att det i samhället redan finns en negativ särbehandling som gynnar individer från vissa grupper (de ovan nämnda). Då ska en balansera detta med en motsvarande positiv särbehandling av individer samhället och näringslivet inte sällan missgynnar.

Som kvinnor, arbetarklass, invandrare, mörkhyade (andra ”raser”), unga och gamla, etniska och religiösa minoriteter, personer med funktionsvariation (”handikappade”), lågutbildade, homosexuella, transsexuella, ”tredje könet”.

Då motverkas den mänskliga tendensen att vi väljer dem som är oss lika, de vi kan identifiera oss med. Vilket vetenskapligt kallas ”homosocialitet” (”lika gillar lika”).

Noll särbehandling

Slutmålet är att avskaffa den gamla negativa särbehandlingen i form av diskriminering, fördomar, rasism, ålderism, klassförakt, machoism, främlingsfientlighet etcetera.

Då behövs inte längre heller den positiva särbehandlingen. Människor får verkligen jobb efter sin individuella kompetens, inte efter sin priviligierade kollektiva grupp-tillhörighet.

Viktigast, som jag ser det, är att i första hand de två grupper som representerar varsin halva av folket blir rättvist och effektivt representerade: Alltså kvinnorna och arbetarklassen.

Kvinnor och arbetare

Jag räknar då alla av kvinnokön – halva befolkningen. Och alla av arbetarklass – också halva befolkningen (ungefär 5 miljoner). Där ingår i grov statistik:

  • LO-arbetare (2 miljoner).
  • LO-arbetarnas studerande barn och unga, oorganiserade, svartjobbande, utländska arbetare, ”hemmamakar” i arbetarfamiljer, arbetslösa (1 miljon),
  • Arbetarpensionärer (1 miljon).

Inklusive många lägre tjänstemän som i praktiken har en maktlös arbetarposition i jobbet och gentemot arbetskamrater (fackliga tankesmedjan Katalys definition). Kanske ytterligare (1 miljon). Det blir cirka 5 miljoner arbetarklass.

Kvinnorna har gjort framsteg såväl på arbetsmarknaden som inom politiken. I riksdagen utgör kvinnorna idag 46 procent.  De syns och hörs allt mer i medierna – mest medelklasskvinnor förstås.

Arbetarklassen är däremot ganska osynlig i samhällsdebatten jämfört med kvinnor. Katalys rapport för några år sedan: ”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier” visar följande odemokratiska förhållande:

Av de som förekom i teve var 70 procent medelklass, 11 procent var arbetarklass, och 9 procent makteliten (politiker och vd:are för stora företag).

Halva Sverige arbetare

2010 rapporterade tidningen Arbetet: Färre LO-medlemmar i riksdagen, 42 LO-medlemmar i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, sju färre än förra valet, ”minskat politiskt intresse bakom”. Vänstern hade då fyra arbetare i riksdagen

Enligt en LO-uppgift på nätet från 2014 fanns då 52 ledamöter med arbetaryrken i riksdagen – detta av sammanlagt 349 riksdagsledamöter. På LO-kansliet får jag i år en uppskattning att det är ungefär samma idag (de hittar ingen exakt siffra).

Vänstertidningen Flamman kollade 2018 det minskande antalet arbetare på partiernas valsedlar (”arbetarlöshet”). Socialdemokraterna hade 11 procent arbetare på valsedlarna, vänsterpartiet 17 procent.

Flamman har också kollat valsedlarna inför årets val 2022. Av 1 053 personer har 76 stycken uppgivit arbetaryrken. Det är motsvarande ynka 7 procent av riksdagens ledamöter.

Minimum 40 %

EU, Sverige och svenska jämställdhetsmyndigheten anser att jämställdhet råder när endera av könen har åtminstone 40 procents representation, helst 50 procent.

Det klarar kvinnorna i riksdagen av med sina 46 procent. Men inte arbetarklassen med ynka 7 procent på valsedlarna.

Är halva befolkningen osynlig? Hur kan vi se att kvinnohalvan i Sverige är svagt underrepresenterade i riksdagen. Men vara blinda för att arbetarhalvan i Sverige är grovt underrepresenterad i riksdagen?

När kommer kravet från arbetarrörelsen och alla ärliga demokrater att skapa en verkligt djupgående demokrati. Som speglar det svenska folket rättvist:

Halva riksdagen till arbetarklassen!

Hans Norebrink, kommunalarbetare

Är arbetarklassen 65 procent?

Arbetarstatistik är svårt, och alla är inte överens med Katalys klassanalys, som jag utgått ifrån. Det kan också vara ungefär så här, som jag förstår det av grovt blandad och hopjämkad sifferstatistik:

Säg att överklassen är en kvarts miljon (inklusive våldsapparaten enligt marxistisk analys av staten). Den egentliga rika överklassen kanske är runt 100 000.

Medelklasserna/mellanskikten av småföretagare (en halv miljon) och ”övre tjänstemän” (3 miljoner) ger 3,5 miljoner mellanklasser.

Alltså totalt nästan 4 miljoner medelklass och överklass. Då skulle den breda svenska arbetarklassen (inklusive lägre tjänstemän) bli drygt 6 miljoner. I denna klassanalys ingår då vissa mellantjänstemän utan makt över jobbet eller över andra anställda.

Då kan den svenska arbetarklassen, enligt denna klassanalys, närma sig 65 procent. Två tredjedelar av folket!!!

Men tjänstemän idag ser sig vanligen inte som arbetare vilket många gjorde för säg ett halvt sekel sedan när den politiska och fackliga arbetarrörelsen var starkare.

Och dessutom ser sig idag vissa arbetare tyvärr som medelklass. Det är därför skillnad på objektiv (sann) arbetarklass, och subjektiv (inbillad/upplevd) medelklass (en falsk klasstillhörighet).

Men det betyder också att om arbetarrörelsen och arbetarklassen (inklusive vänstern) åter skulle växa sig starka så skulle som förr arbetare och många tjänstemän återigen börja identifiera sig som vanliga arbetare –förhoppningsvis.

En i sammanhanget positiv nyhet i år är att LO ”lyfter fram fackliga företrädare som också kandiderar för Socialdemokraterna runt om i Sverige” (uppgift från LO).

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.