Nästan i sydstatshäkte

Jag har sent omsider förstått att en liten fängelse- eller polishäktesvistelse ger statuspoäng bland andra världsluffare. Så jag borde kanske ha tagit chansen i utkanten av en liten het gudsförgäten håla i South Carolina, där svetten rann, solen stekte och bilar lyste med sin frånvaro, alltmedan klockan segade sig fram till sen eftermiddag.

Men låt mig först berätta om mina andra ”close encounters” med nordamerikansk polis. Så över till Newark i töntstaten New Jersey. Dit sökte jag mig i yngre år för att finna mina amerikanska rötter. Där bor en faster och två kusiner – som i sin tur sökt sina rötter i Sverige.

Farfar och farmor flydde från 10-talets svenska fattigdom, han fick arbete som målare i USA, hon fick tre barn. En var min/vår otrogna oss övergivande biologiska skitstövel till ”pappa”. Så kom 30-tals-depressionen, farfar blev arbetslös, och pälsjakt med indianer i den kanadensiska provinsen Manitoba satte inte nog med mat på bordet.

En gammal bild med farfar, snö, död varg, gevär och timmerkoja väckte tidigt mitt reseintresse. Tror min ”far” snodde den. Förresten höll farfar också felaktigt på att bli inkallad till första världskriget, och så hann han även med att lägga lite järnvägsräls i Kanada. En inspirationskälla för mig som tidigt reslysten.

Blodsband i arbetarkvarter

Återvandring till fortsatt svensk fattigdom för farmor och farfar. Farmor grät för de hade inga pengar på fickan när de återvänt till Sverige. Min far var infödd amerikan, så jag blev ”svensk med invandrarbakgrund”. Och nu ville jag se huset där mina farföräldrar kämpade för brödfödan i en anonym arbetarförort på andra sidan floden från New York.

Jag knackade med spänning på dörren till det enkla tvåvåningars trähus, vilket manifesterar mina ”blodsband” till USA. Tvekande steg. Halvöppen dörr. Stor misstänksamhet mot min historia. ”Komma in och titta?? Kommer aldrig på fråga”. Dörren slogs snabbt igen. Snopet inte komma ända fram.

Plötsligt dyker en ljudlig polisbil upp i de tysta trista trädfria kvarteren. ”What are you doing here son? Do you have any business in them here neighborhoods? Gubben i huset hade förstås ringt snuten! Två biffiga poliser med batongerna lösa tittar kritiskt på mig, alltmedan den ene planlöst bläddrar i mitt stämpelrika pass.

Jag brassade på med min beundran för USA, min stolthet över mina amerikanska rötter, och hur hjälpsamma alla amerikaner varit. Bjudit mig på mat och sovplats, tipsat mig om (illegalt) arbete. Det gick hem. De gjorde honnör och gav mig skjuts downtown. Spela naiv är avväpnande (gammalt Norebrink-ordspråk).

En annan gång plockade fyra skumma typer upp mig i Alabama, och jag anade hopklämd i baksätet oråd och rån, men efter mitt stora ”tacksam för USAs generositet-tal” såg jag i ögonvrån chauffören teckna att ”den här naiva pojken kan vi inte stjäla ifrån”.

Naiv USA-älskare…

Att jag öppet sa att jag arbetade svart brydde sig inte de två Newark-poliserna om. Samma i en hamn i Virginia där jag under sömn utomhus blivit rånad på 900 dollar. ”Det är migrationsmyndigheternas bord, vårt är stölden”, sa poliserna.

Trevligt bemötande igen, men pengarna såg jag förstås inte röken av. Det ledde till att jag då bara såg Colombia och Venezuela av Sydamerika. Istället återvände jag till USA för att räkna in alla 50 delstater.

Och en del konservativa Mellanvästern-lantliga delstater förbjuder hitch-hiking (åka på tummen). På den tiden bland andra Klippiga-bergs-vackra Wyoming med lilla Cheyenne som huvudort nere på slätten. Jag nöjer mig med att få med delstatshuvudstäderna, och Cheyenne låg lämpligt nog i delstatens allra sydöstraste hörn. Lift från Nebraska till staden, och promenera till andra sidan stan för några kilometers liftning till Colorado. Enkelt…

Och det börjar bra, en pratglad kvinna plockar upp mig. Men knappt har vi startat igen när vi förstås möter en polisbil. I bakrutan ser jag nervöst på hur snutbilen vänder, tänder saftblandaren och följer efter oss. Jag biter på naglarna medan vi lååångsamt avverkar hundra meter efter hundra meter allt närmare den räddande delstatsgränsen till liberala Colorado och dess progressiva ”easygoing” storstad Denver.

Vi räddar oss precis över kulturgränsen mellan förbjudande konservativ republikanism och tillåtande liberal demokratism. Men poliserna stoppar oss ändå, uppenbart irriterade över att ha förlorat biljakten till en kvinna och en hobo (luffare).

”Vi kan tyvärr inte bötfälla er på denna sida gränsen”, medger de besviket. ”Men du ska veta att liftning är förbjuden i Wyoming, så kom inte hit igen. Då tar vi dig. Och du som kör, som ensam kvinna bör du inte plocka upp liftare, det kan vara mycket farligt”. Korrekt bemötande igen…

Cheyenne & Disneyworld

Samma i Florida på väg till Disneyworld. Vägen dit liftnings-förbjuden. Men poliserna har instruerats att lösa det mjukt – alla i USA har faktiskt inte bil. Skjuts till nöjesparken och därifrån. Verkligen bra service på den tiden. Kan det bero på att jag är snäll vit? Behövde inte ens dra mitt ”USA-bra-tal”.

Över gränsen till fransktalande Quebec i Kanada. Jag genar fel över gatan och en fransk-kanadensisk polis stoppar mig. Pratar bara franska, och ska ha mig till att byta från engelska till franska. Till slut inser dock denne förargade språknationalist att jag inte är kanadensare – vilka har obligatorisk skolpliktsfranska.

Tillbaka till det nu ännu stekhetare sydstats-bonnlandet i South Carolina. Desperat har jag gått förbi början av påfarten (onramp/driveway) med den skrikigt omissbara skylten ”NO hitchhiking”. Istället står jag på övre delen av påfarten, fullt synlig för bilarna på motorvägen.

Äntligen skymtar en bil! Men… en stor 50-talsvräkig polisbil, som långsamt saktar in. Ut kliver mödosamt en fläskig cowboyhattad Hollywood-stereotyp av lantlig sheriff, som sydstatssläpigt frågar mig:

Sydstatssheriffen

–What are you doing son?

–I´m hitchhiking.

–Well, didn´t you see the “NO hitchhiking”-signs down there?

–Yes, but I thought it was okey as long as I stayed on the onramp.

–So why do you think they put the hitchhiking forbidden sign down there, and not up here close to the highway where you are standing?

–Well, I thought…Hmmm…I didn´t…Well since I was not on… I…

–Son, I´m gonna fine you three hundred dollars, and put you in police custody för three days.

Skamligt minne

Tre dar instängd på en ”redneckig” polisstation i Sydstaterna – långt bortom de civiliserade allfartsvägarna!? En miljö gjord för talrika skräckfilmer. Panik. Darr på rösten. Tårar i ögonen. Skakiga knän. Pinkar nästan på mig.

Sen ”Mitt stora snälla USA-tal”. Komplementerat med ”jag som naiv okunnig liten svensk som inte vet hur det fungerar i stora USA” (vi från Sverige ses som honest, hardworking and a bit dumb). Jag förnedrar mig, självömkar mig, kryper i smutsen.

Det mjukar slutligen upp den bistre sheriffen. ”Men visa dig aldrig mer på highways i South Carolina igen, jag varnar dig, du finns i systemet nu!”. Det tar sedan ett par ensamma, vilsna dagar att på ödsliga småvägar krångla mig upp till North Carolina.

Borde jag ha valt polishäktet i en okänd småstadshåla i Sydstaterna istället? Klart coolare och värdigare. Lärorikt och nåt att berätta om hemma i Sverige.

Men hade jag klarat tvåltricket i duschen, ett sexövergrepp man inte sällan ser i USA-filmer?… Skämmigt minne vad jag än hade valt.

Hans Norebrink

# Många människor jag träffat tror USA har 52 delstater, Alaska och Hawaii ses som de senaste. Men det kan faktiskt bli 52 om Puerto Rico och Washington DC blir delstater, som många vill.

# Amerikanska ”rednecks” är egentligen arbetare som jobbar utomhus och blir solröda i nacken. Uttrycket används nedsättande för typ ”aggressiva okunniga bonnlurkar”.

# ”Close encounters” = ”nära möten”. Se filmen ”Close Encounters of the Third Kind” = ett nära möte med aliens (utomjordingar).

Läs också:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!