Stater är som maffior. De lever av att sälja beskydd. Beskydd mot varandra, mot annat våld, mot naturkatastrofer och mot sjukdom och andra olyckor, som Susan Strange uttrycker det. Men vad händer om de inte längre klarar av att leverera?
Den funderingen skulle i och för sig kunna ha föranletts av nästan alla i-landsstaters envisa försök att dra sig tillbaka ur åtagandet att skydda medborgarna, från 90-talet och framåt. Vad som gör frågan akut är hur de nu i sin iver att gräla med varandra struntar i de mest elementära villkoren för att garantera medborgarnas försörjning. Närmast föranlett av den tyska statens beteende – att i sin strävan att skada rysk ekonomi, genom att vägra köpa rysk gas, i första hand sabotera sin egen genom höjda energipriser. Under första världskriget använde dess fiender blockad för att tvinga det att ge upp; idag blockerar det sig självt.
Frågan har intresserat ekonomer som Michael Hudson och politologer som Wolfgang Streeck och Philip Cunliffe. Och det är inte bara Tyskland som drabbas även om det drabbas värst. Hela Europa riskerar att avindustrialiseras, säger Philip Pilkington på The Spectator. Och utan industriproduktion finns det inte mycket resurser att skydda medborgarna med.
Varför beter dom sig så självdestruktivt? Streeck och Cunliffe spekulerar i att hela Rysslandskonflikten är en sorts konkurrens till döds mellan USA och Europa; med stängningen av Nordstream har USA fått ett övertag på Europa och kan vältra över sina egna ekonomiska problem dit. Men varför skulle i så fall de europeiska staterna acceptera detta, och till och med medverka i sin egen ruin?
Globaliseringen
Man kan också se det längre perspektivet – att stater ända sen den s.k. globaliseringen började har avhänt sig alla verktyg att reglera sin egen ekonomi med, och nu börjar se konsekvenserna av detta. Inte oväntat vet man sig då ingen råd, famlar okunnigt efter närmaste halmstrå, och råkar lätt i panik.
Susan Strange såg det komma redan 1999. I en värld av helt autonoma stater men med alla ekonomiska relationer globaliserade kommer staterna att bli maktlösa, ur stånd att skydda sina medborgare mot de verkligt stora hoten som t.ex. utarmning, krig och klimatförändringar. Och J.M. Keynes såg det redan 1933. En värld av hämningslös konkurrens är osäker och våldsam, det är säkrare med ”produkt och konsumenter i samma nationella, ekonomiska och finansiella organisation”, som han uttryckte det.
Och mycket riktigt har kritik mot den globala frihandeln börjat gro på de mest oväntade håll. Joe Biden, t.ex., en opportunist om någon, talar öppet om att använda statligt maktspråk för att ”konkurrera ut våra strategiska konkurrenter, galvanisera kollektiv handling omkring globala utmaningar och skapa regler för teknologi, cybersäkerhet, handel och ekonomi”. Branko Milanovi? har ett förslag till varför: hittills är det bara någon procent i i-länderna, de rikaste, som har vunnit på den globala frihandeln, i övrigt har hela vinsten gått till Kina.
Bidens recept – amerikanska maktspråk gentemot resten av världen – är knappast realistiskt, USA idag är inte lika starkt som 1945. Vi bör också komma ihåg vad det var som då fick de ledande staterna att samla sig och bli seriösa: utmaningar från starka arbetarrörelser och antikoloniala rörelser. Vilken som helst överenskommelse om politiska lösningar på alla kriser skulle kräva starka folkrörelser som part om den inte ska bli ännu mer förtryckande och destruktiv än nuläget. Och därmed inte särskilt hållbar.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam
