Liv Strömquists album Uppgång och fall handlar i allra högsta grad om klass och klasspolitik, till exempel i avsnittet ”Clueless i klassamhället”, där Strömquist gör ett intressant litteraturkritiskt påpekande. Att arbetarklassen bara omnämns tre gånger på 596 sidor i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 2. Enligt Strömquist är detta ett exempel på att mycket kultur ”skapas utifrån medelklassens utgångspunkt”.
I avsnittet ”Göra rätt” begår Strömquist dock självkritik. Att moralisera över romaner tas nämligen upp på ett exempel på sådant som vänstern borde ägna sig mindre åt. Istället borde man bekämpa kapitalismen, menar Strömquist. Just kritiken av en vänster som slutat vara antikapitalistisk ges stort utrymme i Uppgång och fall.
Käftsmäll mot identitetsvänstern
Med hjälp av tänkare som Wendy Brown, Beverley Skeggs och Friedrich Nietzsche ger Strömquist den medelklassiga moral- och identitetsvänstern en välbehövlig käftsmäll, inlindad i en hälsodam dos humor.
Ibland sägs det att serier är ett bra propagandaredskap för att de skulle vara mer lättillgängliga än exempelvis romaner eller politiska traktat. Personligen tror jag att mediets politiska potential främst hänger samman med att serier brukar vara roliga. Och Strömquists seriealbum är hur roligt och hur politiskt skarpslipat som helst.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass år 2016. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.