Socialistisk Politiks veckotidning Internationalen ägnade halva baksidan i den tidning som utkom 16 februari åt en stödannons för den manifestation som Svenska Freds med flera arrangerade i Stockholm den 19 februari mot kriget i Ukraina. Enligt Svenska Freds egna uppgifter deltog 250 personer vid demonstrationen.
Man kanske kunde förvänta sig att Internationalen veckan efter skulle ge minst lika mycket utrymme åt den stora demonstration med tusentals deltagare som skulle äga rum på Sergels torg på fredagen, på ettårsdagen av den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina.
Men nu hade tidningen tydligen inte plats för någon annons. Faktiskt nämndes inte med ett ord den planerade manifestationen. Kanske störde sig redaktionen på bredden som stod bakom? Här framträdde en lång rad talare med olika bakgrund och politisk färg, bland annat Moderater som statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström, men även Socialdemokraternas Magdalena Andersson och ordföranden för fackförbundet ST, Britta Lejon.
Flera andra viktiga organisationer stod som medarrangörer till mötet, som exempelvis Akademikerförbundet SSR, fackförbundet Vision, Olof Palmes Internationella Center, RFSL och FN-förbundet. Och som huvudarrangörer stod de tre organisationer som under 2022 troget anordnat mindre manifestationer i Stockholm vecka efter vecka, i stort sett varje söndag, måndag och onsdag – Nordic Ukraine Forum, Måndagsrörelsen och Aktionsgruppen Ryssland ut ur Ukraina.
Varför ignorerade Internationalen den breda manifestationen på årsdagen av invasionen, samtidigt som man lyfte fram Svenska Freds lilla torgmöte på Odenplan? Det senare samlade ungefär lika många som brukar delta vid var och en av de veckovisa demonstrationerna på Norrmalmstorg, Sergels torg eller vid Rysslands ambassad – opinionsmöten som Internationalen för övrigt aldrig vid något tillfälle uppmärksammat.
För ett år sedan gjorde SP:s styrelse ett uttalande samma dag som invasionen inleddes där de bland annat skrev: ”Såväl Putin-regimen som NATO och USA har ansvar i det som sker, båda sidor har hetsat till ett krig som återigen visar på nationalismens blodiga återvändsgränd.” (Internationalen 9/2022)
Än så länge har SP aldrig backat från det uttalandet. När 80-90 procent av Ukrainas befolkning idag anser att inget ockuperat territorium ska avstås till Ryssland i några försök att köpa fred, är det då därför att de låtit sig luras av locktonerna från ”nationalismens blodiga återvändsgränd”?
SP och Internationalen anser tydligen att det är småaktig nationalism från ukrainarnas sida att hålla fast vid sitt territorium. Men de glömmer då att det handlar om miljoner människor som faktiskt har sina hem i de ockuperade områdena. Människor som redan innan Ryssland började bombardera deras bostadshus, sjukhus och skolor såg sig som ukrainare. Folk som inte alltid haft möjlighet att fly. Som ska tvingas böja sig för ockupationsmakten, förbjudas att använda sitt språk, mördas om de insisterar på att fortsätta vara ukrainare. Som offras i vad som utan tvekan måste betecknas som ett folkmord.
Ska Ukrainas folk köras över av västmakterna i fredens namn, så att landets regering tvingas till förhandlingar? Hur har för övrigt Ryssland visat sin förhandlingsvilja? Putin har deklarerat att de fyra ockuperade östra provinserna för alltid ska vara en del av Ryssland. Finns det några tecken som tyder på att han är beredd att backa från den ståndpunkten?
När Ryssland annekterade Krim 2014 bröt landet ensidigt bland annat mot Budapestmemorandumet från 1994, där Ryssland, USA och Storbritannien förband sig att garantera Ukrainas territoriella integritet, i samband med att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen från sovjettiden till Ryssland.
Märk väl att när det kom till kritan visade sig garantierna från USA och Storbritannien att säkra Ukrainas gränser vara av noll och intet värde. Vad talar för att dessa NATO-makter skulle vara mer pålitliga den här gången om ett fredsavtal skulle komma till stånd efter kanske åratal av förhandlingar?
Under Vietnamkriget förde den gruppering som idag utvecklats till SP fram parollen ”Nej till stormaktsöverenskommelser!” Man motsatte sig därmed att USA skulle göra upp med Sovjet och Kina över vietnamesernas huvuden. Idag är det tydligen just sådana stormaktsöverenskommelser som SP efterlyser, över ukrainarnas huvuden. Genom att västmakterna upphör med vapenleveranserna ska Ukraina pressas till förhandlingsbordet.
När Svenska Freds med stöd av SP demonstrerade 19 februari var jag inte närvarande själv, men det skulle förvåna mig om det över huvud taget var en enda ukrainare på plats vid opinionsmötet.
På demonstrationen 24 februari på Sergels torg deltog däremot hundratals ukrainare. Det var kanske därför ingen slump att SP inte ville vara närvarande. Man anser uppenbarligen att ukrainarna är förtappade högernationalister, och därför är man inte intresserade av att lyssna på dem eller samarbeta med dem. Det är därför man visat sådant ointresse för av att ge röst och stöd ens åt de ukrainska socialisterna från Sotsialnyi Ruch (Sociala Rörelsen) – eftersom dessa ger sitt fulla stöd till Ukrainas beväpning och militära försvarskamp mot det imperialistiska Ryssland.
Det förtjänar också att uppmärksammas att vid demonstrationen på Sergels torg kunde man se flera blåvita fanor vaja. Det var ryska krigsmotståndare som visade sin solidaritet med Ukraina genom att höja den nya ryska antikrigsflaggan där den röda randen är utbytt mot en extra vit rand.
Ju längre kriget pågår, desto tydligare ger Internationalen intryck av att man till varje pris vill sopa undan frågan om kriget från dagordningen. Inte i första hand för det lidande som drabbar ukrainarna, utan för den vånda som SP och internationalen uppenbarligen känner inför sina ofta väldigt skruvade ställningstaganden. I veckans tidnings ledare skriver man:
”Vilka perspektiv skall vara vår uppgift att lyfta när propagandan trummar på och som säger att alla andra fokus än det på aggressionskriget i Ukraina måste misstänkliggöras – för det är att sprida ett Kremls narrativ, att bedriva rysk påverkan?” (8/2023)
Med andra ord, Internationalen anser att det pratas för mycket om Ukraina i dagens Sverige. Det stör tidningens försök att fokusera på andra frågor.
Men det finns knappast någon som försöker hindra Internationalen från att driva andra frågor parallellt. Även om det är uppenbart att tidningens skandalösa inställning till Ukrainas försvarskrig och krav på villkorslösa förhandlingar påverkar dess trovärdighet även i alla andra frågor.
Och ledaren fortsätter – på ett sätt som för första gången kan tolkas som ett halvhjärtat stöd till vapensändningar till Ukraina (mina kursiveringar):
”Konkret stöd och solidaritet med progressiva krafter i Ukraina, även väpnade sådana, är föredömligt och viktigt. Det är när socialister politiskt gräver ned sig i samma skyttegravar som det blir problematiskt. För vad blir följden av att säga ’allt stöd till Ukraina på Ukrainas villkor’ när man i allt väsentligt menar allt stöd till Ukraina på ukrainska regeringens villkor? Vilka vindlingar leder det oss till i ett utdraget och brutalt krig?
Då är det dags att fundera, gör svenska vapen till Ukraina någon stor skillnad när ukrainska armén redan får vapen från USA? Hade svenska regeringen kunnat spela en viktigare roll som alliansfri röst för fred än som lydig bandhund med alla andra Natoländer – och vidare – bör inte vänsterns roll vara att istället för att sjunga med i kören vara en oberoende röst för de perspektiv som förtigs och tystas, det vill säga för fredsarbete och internationell solidaritet?”
Vilken kör det är SP och Internationalen i stället vill sjunga med i låter jag vara osagt. Kanske ser man sig som en ropande röst i öknen.
Men av citatet ovan framgår i alla fall att Internationalen tycker att svenska vapen inte skulle göra så stor skillnad. Det räcker att USA skickar vapen. Och man vill samtidigt att vapnen (från USA?) ska skickas till ”progressiva krafter” och inte till regeringen i Ukraina.
Hur realistiskt låter detta? Och vilka är de ”progressiva krafter” som man nu säger sig vilja beväpna?
Verkligt demokratiska socialister i Ukraina som Sotsialnyi Ruch deltar som redan nämnts i kampen mot det ryska angreppskriget tillsammans med landets väpnade styrkor, under befäl av landets militära ledning och president Zelenskyj.
Så Internationalens ”progressiva krafter” får vi alltså anta är några andra.
Jan Czajkowski
Ursprungligen publicerat på Ukraina-solidaritet.
