1980-talets höga marginalskatter ledde till skalbolagsaffärer. Dvs att företag med enbart kassa och obeskattad vinst (skalet) såldes vidare. Själva rörelsen fortsatte som om inget hade hänt i ett nytt aktiebolag. Säljaren drog på det sättet nytta av reavinstreglerna som var fördelaktiga. Förfarandet fortsatte in på 1990-talet och har under senare tid använts i de baltiska länderna, ofta ihop med brevlådeföretag i skatteparadis.
Det fanns också en efterfrågan på de skalbolag som blev till salu. De köptes ofta av skatteskäl och syftet var allt från skatteplanering till skattebrott. Men det fanns även andra motiv. De kunde användas för bolagsplundring och kreditbedrägerier. La Reinehärvan var en typisk härva av omfattande affärer med hundratals skalbolag och åtskilliga hundratals miljoner kronor i obeskattade vinster. Först under 1990-talet kom lagstiftning som satte stopp för skalbolagsaffärerna.
Organiserad brottslighet
Bakom bolagstömningar och bedrägerier fanns främst personer med tydligare koppling till organiserad brottslighet än de mer kamerala ekobrottslingarna. Skalbolagsaffärerna illustrerar den tunna linjen mellan å ena sidan ”vanliga” företagare, som ville slippa skatt och sålde sina skalbolag och å andra sidan köparna av dessa bolag som satte press på skattereglerna. Mellan ekonomiska och juridiska rådgivare som låg bakom skalbolagsuppläggen och rena ekobrottslingar samt personer inom den organiserade brottsligheten med våldskapital.
På sin tid sysselsatte skalbolagen stora grupper av skattetjänstemän, konkursförvaltare och polisutredare. Det är möjligt att skalbolagsaffärerna för ”tyngre kriminella” blev inkörsporten till att utnyttja bolag i brottslig verksamhet, något som senare generationer inom organiserad brottslighet har tagit efter, men med nya brottsupplägg.
Det förekom också att gärningspersoner som ägnade sig åt skalbolagsaffärer anlitade torpeder som skydd. Ett tydligt exempel på hur affärer (ekonomisk brottslighet) och våldskapital (organiserad brottslighet) giftes samman. I ett känt fall köptes även en polis och en skattetjänsteman över som ”rådgivare” till den kriminella konstellationen.
Kända skalbolagshärvor
- Skalbolagskungen – Seth Roland Arnér och Målöns AB
- Skalbolagskungen – Seth Roland Arnér och Göta Finans
- Fifflarna – Seth Roland Arnér och Herenco
- Skalbolagskungen Berthel Nathhorst
- Fifflarna – Björn Hedstig och Göta Finans
- Fifflarna Björn Monteine, Net Capital, Peter Löhr och Ratko Djokic
- Skalbolagskungen Rolf Gustavsson – La Reine-mannen
- Fifflarna – Maximilian Kartaschev
- Fifflarna – Roland Bjuhr – Cupolenmannen
- Kuppmakarna Raoul Kjellqvist och Jan Sydow
- Fifflarna – Philip Douglas
- Skalbolagskungen Kaj Kjellqvist och Nissaströmsbolagen
Skalbolag
Ett skalbolag är ett aktiebolag som inte innehåller några andra tillgångar än i huvudsak likvida medel och fordringar (därav beteckningen skal). De likvida medlen består i allt väsentligt av obeskattade vinstmedel. Det finns alltså en latent skatteskuld. Skulle dessa medel tas fram till beskattning blir det till följd av höga marginalskatter inte mycket pengar kvar. Skattereglerna bidrog till att pengar stannade kvar i bolagen i stället för att betalas ut. Under senare delen av 1980-talet ökade intresset för kreativa skattelösningar till följd av högkonjunkturen som bidrog till ökade vinster.
Kriminella köpare
Vid generationsskiften kunde ägarna känna sig ”tvungna” att genomföra skalbolagsaffärer. Ofta handlade det om etablerade familjeföretag. Allt från optiker, tandläkare och bokföringsbyråer till barnvagnstillverkare förekom bland skalbolagen. Etablissemanget (överklassen) var basen för skalbolagsaffärerna och det var hyggligt hedervärda medborgare som sålde företagen till kriminella bedragare.
Säljaren beskattades för överlåtelsen av aktierna enligt de förhållandevis fördelaktiga reglerna för realisationsvinst. Priset för aktier kunde därför sättas förhållandevis högt, 85–90 procent av de obeskattade vinstmedlens värde. Inför överlåtelsen förvandlades bolaget till ett skalbolag genom att inventarier, lager och liknande tillgångar (inkråmet) fördes över till ett nytt aktiebolag som sedan drev verksamheten vidare.
För säljaren innebar det att ackumulerade vinstmedel kunde realiseras med fördelaktig beskattning, samtidigt som rörelsen fortsatte (formellt i ett nytt bolag, som om ingenting hade hänt). Den enda skillnaden var att det nybildade och namnändrade aktiebolaget hade ett nytt organisationsnummer.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.