Göteborg – gentrifiering och strömlinjeformning

På Bokmässan finns det två intressant punkter om vilken stad Göteborg är, borde vara eller kan vara. Det ena är ett seminarium som jag inte har råd att gå på. Seminariet kallas för Lokalpolitiskt toppmöte. De som deltar är nästan alla gruppledare i kommunfullmäktige utom sossarnas Jonas Attenius som ersätts av Johannes Hulter. Förutom Hulter är det Daniel Bernmar (V), Axel Josefson (M), Martin Wannholt (D), Adel Darvik (L), Karin Pleijel (MP), Elisabet Lann (KD) och Emmyly Bönfors (C). Sverigedemokraterna tycks inte vilja delta.

Inför seminariet ställs följande frågor: När har Göteborg vuxit klart? Vad vill vi ha för stad och vilken roll spelar kulturlivet i staden? Kanske skulle det ha varit intressant att lyssna. Men eftersom det handlar om politiker kanske det mesta blir tomt prat, plattityder och svammel.

Den andra punkten som berör liknande frågor ordnas vid exakt samma tid, klockan 11:00 på torsdag, i DN:s monter. Rubriken för den programpunkten är Hur fan ska stan se ut egentligen?. De som ska delta i ett kort samtal med svar på denna fråga är konstnären Sebastian Rudolph Jensen, sam arkitekterna Albert Svensson och Gert Wingårdh. Sebastian Rudolph Jensen var en av de personer som låg bakom konstverket Drömmarnas monument på Götaplatsen.  Gert Wingårdh är väl känd för de flesta medan Albert Svensson inte är lika känd. Albert Svensson har tidigare varit aktiv i Arkitekturupproret och driver en egen arkitektfirma. Dessutom är han min bror.

Hur ska stan se ut?

Hur stan ska se ut är också en fråga som intresserar mig. Jag är mycket bekymrad över utvecklingen. Den går ensidigt ut på att allt ska strömlinjeformas. Allt ska var lönsamt. Alla ska betala marknadshyror. Allt ska var välputsat och välordnat. Kulturen knuffas bort. Ställen där folk kan leva på ett alternativt sätt förbjuds eller gentrifieras genom marknadskrafter eller politiska beslut. Inget som skaver eller är lite kantstött ska finnas kvar.

Föreningen Viktoriahuset och Hagabion liksom kulturutövarna i Sockerbruket ute i Klippan får chockhöjningar av hyran. Folkteatern är också i farozonen. Lärjeholms koloniområde revs. Drömmarna kaj ska putsats upp och allt konstigt, märkligt och avvikande rensas bort, Ringön gentrifieras sakta men säkert precis Långgatorna. De mesta av detta sker genom eller på grund av politiska beslut som alla politiker verkar vara överens om. Föreningar vräks från sina lokaler. Detta sker i hela staden, förorter såväl som i de centrala stadsdelarna. Friheten inskränks. Staden ska bli likformig och tråkig.

Motstånd

På några få ställen finns det ett motstånd som kan vara aktivt eller passivt. Porrklubbarna, sunkpubarna och vänstergruppernas lokaler på Långgatorna fungerar bromsande på gentrifieringen i Masthugget. I Kvillebäcken har Gazaremsan överlevt med billiga lunchrestauranger, Emmaus och märkliga butiker, lager och kontor. Längs Säveån klamrar sig kojor, svartbyggen och småbåtshamnar kvar på sin håll.

I Grimbo går det förmodligen fortfarande att hitta liknande miljöer på sina håll. I Kvillestaden och Gamlestaden går gentrifieringen mycket långsamt av oklara skäl och Krokslätt sjunker medelinkomsterna av nån anledning. Där finns också ett par fastigheter med alternativ hyressättning tillika boende.

På Brännö tycks motståndet mer omfattande och i Majorna finns det aktiva människor och kulturföreningar som gör ett visst motstånd. Marieholm härbärgerar fortfarande illegala klubbar blandat med mc-gäng och industrier. Säkert finns det också andra små alternativa enklaver som jag inte känner till. Men som det ser ut blir de allt färre och allt mindre,

Längs med älven ligger Fiskhamnen kvar med sin stökighet och det finns en chans att den kan bevaras och utvecklas så att delar av kajen kvarstår som verksamhets- och industriområde.