Låt oss föreställa oss följande historia. Ett land blir ockuperat, dess folk systematiskt förtryckt. Den ockuperande statens politik uppmuntrar inflödet av nya permanenta kolonisatörer – bosättare. Kampen för frigörelse av detta förtryckta folk får otillräckligt stöd av progressiva krafter utanför landet, de marginaliseras och ignoreras av världens ledande stater.
Då tar reaktionära krafter över frågan om nationell frigörelse och rekryterar ur den befolkning som dagligen lider under orättvisor. Deras metoder inbegriper i allt högre grad terrorattacker. Kolonisatörernas regering slår brutalt ner rörelsen, motståndet radikaliseras alltmer och skapar grogrunden för en ultrahöger, för en ultrareaktionär organisation.
Vid en viss tidpunkt börjar den internationella maktbalansen förändras: fram träder ultrareaktionära imperialistiska makter som växer i styrka, borgerliga demokratier visar sig försvagade och diskrediteras alltmer, och de förlorar sin absoluta ledarställning, inte minst på grund av sina interna politiska kriser. Uppåtgående imperialistmakter bistår den reaktionära organisation som påstår sig representera rörelsen för nationell befrielse, men som blivit en bärare av hatets ideologi.
Fascism
Vid något ögonblick, under impulser från externa spelare och under trycket från ett inre förtryck som bara fortsätter växa år för år, trappar organisationen upp sina våldshandlingar mot civilbefolkningen från den förtryckande nationen: gisslantagning, våldtäkt, mord. I Ukrainas historia har vi redan haft en händelseutveckling som starkt påminner om detta scenario. Det var när Ukrainska upprorsarmén under ledning av Organisationen av ukrainska nationalister (OUN), vårt eget Hamas, massakrerade hela byar av polacker i Volynien och östra Galicien 1943.
Jag ger medvetet en förenklad och generaliserad beskrivning, eftersom jag försöker se strukturer som gör det möjligt att inte exotisera Palestina, utan göra det möjligt att jämföra med andra situationer av kolonialt förtryck och legitimt motstånd som inte desto mindre bärs fram av en ultrahöger, av ultrareaktionära organisationer. Det betyder inte att Hamas och OUN är samma sak, men jag tycker att jämförelsen är på sin plats och hjälper oss att förstå systemdynamiken under konflikter av det här slaget.
Apartheid och systematiskt våld
Att idag tiga om apartheid och systematiskt våld mot palestinier och att ställa sig på Netanyahus regerings sida, som vill utplåna 2 miljoner människor i Gaza, är oacceptabelt. Att säga att Hamas mord på civila på något sätt går att rättfärdiga, eller att låtsas att Hamas idag representerar det palestinska folkets kamp för frihet, är lika oacceptabelt. Hamas och Netanyahu är inte bara två reaktionära krafter, de deklarerar båda öppet att motståndarens civilbefolkning är ett legitimt militärt mål.
I denna situation är det enda förnuftiga att stödja det som finns kvar av den palestinska frihetsrörelse som förmår att kämpa utan att hamna i ett ultrareaktionärt delirium. Och även att stödja de israeler som aktivt motsätter sig sin kolonialistiska ultrahögerregim och stöder palestiniernas rätt till självbestämmande. Men var befinner de sig efter mer än ett halvt århundrade av ändlös fasa?
De existerar fortfarande, men det faktum att de är så svaga är vårt fel. Vi har inte gjort tillräckligt för att stödja dem och stärka dem mot de reaktionära krafterna. Vi har förrått dem, och trott att uttalanden om solidaritet är samma sak som att ge konkret hjälp åt de förtryckta. Nej, det är det inte.
Ukraina och ”fred”
Och om vi fortsätter på detta sätt, om vår politiska aktivism idag begränsas till att länka till flaggor på sociala nätverk eller skriva ändlösa kommentarer på Facebook – då kommer vi att få ett andra Palestina med sitt eget Hamas, förutom att det kommer att vara i mitten av Europa och ta som gisslan en befolkning på över 40 miljoner.
Ja, det är mycket troligt att det är vad som kommer att hända om vi förråder ukrainarna och tillåter deras land att delas i ”fredens” namn. Det värsta är att det är exakt detta slags scenario som en del vänsteraktivister skulle föredra. Om Ukraina hade varit ockuperat och underkuvat hade det varit så mycket bekvämare att uttrycka sin solidaritet med ukrainarna. Och ja, jag har själv hört detta resonemang med egna öron.
Till skillnad från Hamas är det fascistiska Azov inte vid makten (ännu) och slaktar inte hela familjer av ryska civila som har flyttat till de ockuperade ukrainska städerna. Ukraina försvarar fortfarande det demokratiska projektet och det finns fortfarande många krafter som kämpar mot ockupanten, men försvarar projektet med ett sekulärt, öppet, antiauktoritärt, socialt medvetet och rättvist Ukraina.
Misslyckande
Men det verkar som att för en del inom vänstern är detta inte tillräckligt för att få dem att stödja kampen som förs av ett folk som accepterar amerikanska vapen. Å andra sidan, att stödja dem som tar emot vapen från iranierna har aldrig varit ett problem för en stor del av de ”västliga vänstern”.
Jag är chockad av reaktionen från många vänsterorganisationer. Folk firar vad som händer i Israel/Palestina som om det var en ”öppning” mot något bra, mot befrielse och frihet för de förtryckta. För mig är vad som händer ett misslyckande för mänskligheten och speciellt för alla dem som identifierar sig med vänsterkrafter.
Vad som sker idag är en bekräftelse av maktlösheten hos alla progressiva krafter som inte har gjort tillräckligt för att stödja de förtrycktas sak. Inte i Palestina, inte i Iran, inte i Syrien, inte någon annanstans heller. Det var coolt att vifta med palestinska flaggor för samvetets skull för alternativaktivister, men det var inte tillräckligt. De verkliga palestinierna stod fortfarande ensamma inför ockupationens fasor.
Vi måste inse detta och erkänna vårt misslyckande snarast möjligt. Vi måste sluta lura oss själva och äntligen börja tänka seriöst om vad vi kan göra konkret för att motsätta oss fascismen som sprids som ett virus, och hur vi verkligen kan hjälpa dem som kämpar för sin frigörelse innan de faller in i cykeln av förtvivlan och oöverstigligt hat.
Hanna Perekhoda (medlem i Sotsialnyi Ruch)
[Översättning från engelska: Jan Czajkowski]
