Tsar Putin och hans aggressiva, auktoritära, imperie-nationalistiska papegojor i de statskontrollerade storryska medierna, de menar att ukrainskan bara är en lokal rysk bonde-dialekt (”lillryskan”). Och Ukraina ser man som en rysk region, nedlåtande kallad ”Lillryssland”. I själva verket är skillnaden mellan ukrainskan och ryskan lika stor som mellan svenskan och danskan.
Språkjämförelsen gör Thomas Rosén, universitetslektor i slaviska språk, i Språkpolitik-bloggen vid Institutet för språk och fornminnen vid Göteborgs universitet. Ryskan är dock besläktad med ukrainskan och belarusiskan (”vitryskan”) i Belarus. De tre språken tillhör den östslaviska grenen av de slaviska språken (som de skandinaviska språken är en gren av de germanska språken, min kommentar).
Som skillnaden danska svenska
När de gäller ordförråden har dock, av historiska skäl, ”ukrainskan betydligt större likheter med polska”. Den historiska klasskillnaden mellan språken är också stor. Ryskan har under århundraden varit imperie-, karriär-, makt-, och statusspråket – för såväl tsaristiska som stalinistiska statsbyråkrater. Ukrainskan har varit bonde- och landsbygdsspråket (bas för den tidiga nationalismen i centrala och östra Europa, mitt tillägg).
Den tsaristiska diktaturen bekämpade aktivt ukrainskan, och förbjöd den i många sammanhang (Stalin än bekämpade, än gynnade ukrainskan, och både han och Lenin skrev böcker om ”den nationella frågan” där språk ingår. Sovjet såg med positiva ögon på den förryskning som skedde i imperiet, mina kommentarer).
”Det är mot denna bakgrund som man måste se Vladimir Putins retorik inför och under 2022 års invasion. I det tevesända tal som den ryske presidenten höll den 24 februari i år, och som i sin helhet återges på presidentämbetets hemsida, framhåller han att den ryska ”militära specialoperationen” sker för att sätta stopp för ett påstått ”folkmord” (genocid) riktat mot den rysktalande befolkningen i östra Ukraina av en påstått ”nazistisk” regering i Kiev.
Under våren, och även tidigare, har man från rysk sida plockat upp argument som har sin grund i rysk 1800-talschauvinism. Det hävdas att den ukrainska nationen inte har något existensberättigande och att det ukrainska språket inte existerar; det är bara en dialekt av ryska.” (Rosén).
Enade mot Ryssland
Men i verkligheten är det ukrainska folket enat mot Ryssland, och ”Språkfrågan är ingen stor konflikt för ukrainare” skriver Rosén. Skillnaden uppstod då västra Ukraina låg under Österrike-Ungern, östra under Ryssland (och ukrainarna är också dubbelspråkiga och kan växla mellan ryska och ukrainska, min kommentar).
Kanske idag 76 procent av ukrainarna är ukrainsktalande, 20 procent är rysktalande (och många rysktalande byter i nationell anda till ukrainska, jämför bytet av jul från ryska och ortodoxa 7 januari till västliga katolsk-protestantiska 25 december).
”Omvärlden har iakttagit hur det ukrainska folket har enats, såväl de ukrainsktalande som de rysktalande, i sitt motstånd mot den ryska aggressionen. Det internationella samfundet har under den tid som gått sedan den 24 februari haft anledning att förbluffas över Ukrainas motståndskraft”, noterar Thomas Rosén.
Minoritetsskydd
Samtidigt noterar han att vissa ryssukrainare ser ukrainskans lagliga ställning som stats-språk som ett hot mot deras identitet – se särskilt den ryskockuperade regionen Donbas i sydöstra hörnet av Ukraina. Stärkt minoritetsskydd för ryska och krimtatariska behövs, menar Thomas Rosén.
Ukrainare ser generellt positivt på ryskan, medan ryssar politiskt och traditionellt (även ledande intellektuella) ser ner på ukrainska språket och kulturen. Avslutningsvis menar Rosén att utgången av kriget förstås kommer att avgöra såväl det ukrainsks språket som den ukrainska nationens öde.
Men som visat: Idag finns ukrainska och Ukraina. Samma som det finns svenska och Sverige, skilda från danska och Danmark.
Hans Norebrink
