När höga politiker och militärer säger att Sverige riskerar att hamna i krig så uppfattar många människor det som en akut risk att hamna i krig. Det gäller speciellt alla de flyktingar som kommit till Sverige för att få skydd från krig. De börjar oroas sig för att de måste fly igen.
Ännu har de inte lärt sig att behärska nyanserna i det svenska språket. De har ingen erfarenhet av att tolka svenska politiker och deras syften med olika utspel. De känner inte till den ryssfientliga polemik som alltid funnits bland makthavare i Sverige.
En polemik som handlar om ärkefienden Ryssland men som inte innebär något akut krigshot. De vet inte att denna retorik alltid är nåt militärer tar till när de vill ha mer pengar. Till sin verksamhet, sina vapen och sina löner. De vet inte att det är en grepp som svenska politiker tar till när de vill försöka öka sitt stöd i det svenska folket. Vi som är uppväxta i Sverige och har levt här i generationer vi har lärt oss att det inte handlar om det kan bli krig nu.
Men de som bara levt i Sverige en kort tid och ännu inte behärskar nyanserna i språket förstår inte det. Utan politikernas krigspropaganda för att få ökat stöd samt militärernas propaganda för att få mer pengar uppfattas som att Sverige står inför ett akut krigshot. Det framgick klart av samtal min fru hade med några kvinnor med ursprung i Somalia på ett fint och fantastiskt solidaritetsmöte för Palestina som ägde rum i Hammarkullen igår.
Krigspropaganda
Den kände freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson skriver väldigt bra om detta i en debattartikel i Göteborgs-Posten:
Enligt min mening är det helt obefogat att prata i termer av risken för ett väpnat anfall mot svenskt territorium i närtid, det vill säga inom överskådlig tid.
[…]
Så hur skall vi då förstå regeringens krigsretorik? Delvis hämtar man sannolikt sin inspiration från den retorik som alltsedan Ukrainakonfliktens början präglar flera länder i Europa. Andra delar av retoriken förklaras sannolikt av svensk strävan efter fullvärdigt medlemskap i Nato.
Men jag anar att regeringen också vill passa på att med känd 80-tals retorik ta igen förlorade år från den tidigare M-regeringen Reinfeldts nedrustning. I kampen om väljare med SD finns det ett uttalat behov av att flörta med sina traditionellt nationalkonservativa väljare som tidigare M-ledning förlorade. Det handlar om att få fram ett ökat militärt budgetutrymme för att kunna återställa den tidigare militära ordningen.
Men det kan finnas en mer subtil anledning till försöken att militarisera vårt medvetande. De pågående klimatförändringarna utgör mänsklighetens främsta säkerhetspolitiska hot. Lever det politiska ledarskapet i tron på att deras valbarhet ytterst bygger på att vägra förhandla om den egna befolkningens livsstil kan det bli frestande att försöka kompensera bristen på politiska lösningar med militära. Men oavsett anledning är retoriken djupt problematisk.
Försvarsvilja och tillhörighet
Abrahamsson lägger stor vikt vid att försvarsvilja aldrig kan tvingas fram genom repressiva åtgärder och att sätta mänskliga rättigheter på paus. Istället kan det bara växa fram ur människors känsla av samhällstillhörighet, Behovet av att känna sig behövd och inkluderad i samhällsutvecklingen. Frågan om rättvisa och jämlikhet är central. Och han utvecklar detta vidare:
Den nuvarande regeringens politiska åtgärder har på punkt efter punkt undvikit det mesta av de evidensbaserade forskningsresultaten när det gäller konsten att värna samhällsgemenskap och social hållbarhet. Utspelen i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen visar på att Sverige också håller på att köra i diket när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken för vilken försvarsviljan utgör dess främsta grundbult.
Förslagen är ogenomtänkta och dessutom kontraproduktiva. Detta till följd av den ojämlika utveckling och brist på samhällstillhörighet som följt i spåren på skattesänkningar och nedrustning av sociala skyddsnät. Ulf Kristersson tycks tro att försvarsviljan höjs genom att i närtid skrämma människor med att kriget kommer och påminna om medborgarskapets skyldigheter. Han bortser ifrån att försvarsviljan framför allt höjs om det finns några medborgerliga rättigheter värda viljan att försvara.
Uppgiften som det svenska folket står inför är gigantisk. Det handlar inte minst om att möjliggöra framväxten av ett nytt politiskt ledarskap. I stället för att vänja oss vid tanken på krig måste vi ägna kraft åt hur vi bäst skall värna om social hållbarhet och fred.
Solidaritet
Det Hans Abrahamsson skriver om är just det som befolkningen och de som arbetar i Hammarkullen visade på solidaritetsmötet med Palestina igår. Solidaritet, sammanhållning, kärlek. Mellan människor grupper. Mötet ordnades av Vårt Hammarkullen, en förening för människor som bor och arbetar i Hammarkullen.
Både bland de som ordnade mötet och bland de som talade på mötet fanns ateister (ofta med helt olika bakgrund), kristna, muslimer och judar. Det var ett möte som värnade om social hållbarhet och fred. Som byggde broar. Som motverkade krig och hat. Det är vad som behövs. Kärlek, sammanhållning, förståelse, samtal och solidaritet. Inte krigsretorik och splittring vilket statsminister Kristersson tyvärr levererade från konferensen Folk och Försvar.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det är helt riktigt att vi inte står inför något hot om krig vare sig i närtid eller vid den synliga horisonten. Rysslands förmåga till konventionell krigsföring är och har nog också under lång tid tillbaka i tiden varit tämligen medioker, vilket få insett. Ryska militära framgångar har mycket mer bestått i stor numerär (tillåtande stora och förfärliga förluster) än överlägsen materiel och militärstrategisk förmåga.
Med detta sagt måste vi ändå inse att det finns mörka moln vid horisonten. Det allra största ovädersmolnet består i att Ryssland övergivet den folkrätt och de principer för mellanstatliga relationer vilka rått sedan Andra Världskrigets slut. Med dessa principer kunde freden bevaras även under det Kalla Krigets allra frostigaste dagar. Med ockupationen av Krim och det brutala anfallskriget mot Ukraina har Ryssland visat att man att man ensidigt sätter regelverken då det gynnar den egna saken.
Självklart finns en långsiktig fara i uppgivandet av vedertagna principer för umgänget stater emellan, en fara som skulle öka i ett olyckligt scenario där Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Trump liksom Putin har en förkärlek för ensidiga agendor och en oförmåga att ta till sig det som avviker. Skillnaden mellan Putin och Trump är att den amerikanske presidentens makt är begränsad genom Kongressen, det legala systemet med Högsta Domstolen som mäktig sista instans och inte minst, på många områden, självstyrande stater.
Vi måste inse att vi lever i en ny tid med nya sanningar. Det är denna nya värld som i mycket kommer att definiera ett begrepp som ”Försvarsvilja”. Ett begrepps uppfattade betydelse (d.v.s. det vi tar in) formas ofta utifrån den krassa omgivningen och mindre utifrån dess egentliga semantiska innebörd. Vid murens fall uppstod tron att militära konflikter, i alla fall i västvärlden, var ett ”minne blott”, vilket satte sin prägel på den tidens uppfattning av ”Försvarsvilja”. Idag, efter Putins alla övergrepp, formas begreppet av helt andra faktorer.
Även om vi inte står inför omedelbara krigshot måste vi vara vaksamma. Den stora risken består i att något oplanerat händer där det ena leder till det andra och i allra värsta fall en krigssituation. Under Kalla Kriget, med alla dess absurditeter, fanns ändå vedertagna principer för att hantera detta slag av händelser. Idag saknas saknas dessa principer, det är detta som gör att jag omöjligt kan känna mig helt lugn.