På en presskonferens onsdagen 14/2 lade Tidöpartierna fram förslag om väsentliga förändringar i a-kassan, förslag som samtidigt utvecklades vidare på regeringens hemsida. Det nya regelverket föreslås att införas från 1 oktober 2025.
Vi kan här skönja två tydliga förbättringar. Det handlar dels om att det ska bli lättare att kvalificera sig in i a-kassan. I dagsläget krävs det att man i genomsnitt arbetar nästan halvtid under de senaste sex månaderna, vilket nu dras ner till fyra månader.
Den andra förbättringen är att taket i a-kassan höjs rejält. Idag slår man i detta tak redan vid en månadslön på 26 400 kronor, vilket får till effekt att det är klart färre än hälften av de som är berättigade till a-kassa som kan lyfta maximibeloppet på 80 procent av tidigare inkomst. Taket föreslås nu att höjas till 34 000 kronor.
Försämringar
Men annars är det frågan om en rad försämringar. Idag uppbär man 80 procent under arbetslöshetens första 200 dagar, men nu föreslås en sänkning med 10 procent redan efter 100 dagar. Idag gäller 70 procent från dag 200 till 300, men Tidökonstellationen vill dra ner det med fem procent.
Finansminister Elisabeth Svantesson menar att det ”stärker omställningsprincipen”, med undertonen att med ett magrare understöd blir trycket hårdare på arbetslösa att faktiskt skaffa sig ett arbete. Arbetsmarknadsminister Johan Persson fyller i med betoningen ”att man har ett ansvar att skaffa sig ett arbete”, syftande på att lättjan måste pressas ur de arbetslösa.
KD:s representant Magnus Jacobsson påpekar i sin tur att försämringen ”stärker incitamentet att hitta ett nytt jobb”. Faktumet att det inte finns några belägg inom forskningen för att låga ersättningsnivåer rent generellt pressar ner arbetslösheten saknar relevans för dessa politiker.
Allra värst slår dock försämringarna mot de långtidsarbetslösa som idag uppbär aktivitetsstöd, en kategori man inkluderas i efter 300 dagar utan arbete och vars ersättningsnivå ligger på 65 procent. Tidöpartierna vill låta gränsen ligga kvar på denna nivå, men att den senare dras ner med fem procent var 100:e dag – med ett slutligt golv på 365 kronor efter skatt i ersättning för varje ordinarie arbetsdag.
Redan idag finns det arbetslösa som per månad lyfter netto knappt 9 000 kronor i stöd, men nere på 365 kronor/dag skulle det innebära en markant försämring med exempelvis endast 7 300 kronor i plånboken för detta års februari och 7 665 kronor för mars. Men hur kan man – med en hyra på kanske 5 000 kronor – leva på det?
Försörjningsstöd
Den faktiska sanningen är att fler arbetslösa tvingas ansöka om försörjningsstöd, kostnader vältras över på kommunerna och en än större börda läggs på den redan underbemannade och överbelastade socialtjänsten. Men Arbetsmarknadsministern slår klämkäckt fast att ”nu stärker vi arbetslinjen. A-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid”.
Vi kan inte minst höja på ögonbrynen över att SD, som i valrörelsen 2022 lovade att inte gå med på några försämringar för arbetslösa och sjuka och som mättes till största parti bland arbetslösa, nu helt är med på det borgerliga tåget. Bekymmerslöst menar dess representant Magnus Persson att man ”fortsatt garanterar en skälig levnadsnivå”.
Tidöpartiernas attack mot de långtidsarbetslösa är rent inhumant och inget annat än en klappjakt på Sveriges fattiga – med andemeningen att vissa människor minsann inte ska ha rätt att förgylla tillvaron med någon som helst guldkant.
Vi ska dock ha i minne att det inte behöver vara på det sättet, vilket det inte heller alltid varit i Sverige; fram till 1 juli 1993 låg de arbetslösas ersättningsnivå på 90 procent i hela 300 dagar – och för den som fyllt 50 år till och med under 450 dagar! Det generösa understödet var inte heller något som drev upp arbetslösheten. Tvärtom var den under flera decennier bara runt en tredjedel så hög som den är idag.
Anders Karlsson
Tidigare publicerat i Internationalen.
