Idag är det långfredag vilket när jag var barn var på årets tråkigaste dag. Dagen förblev faktiskt det ändå till 1980-talet. Under 1970-talets slut och i början av 1980-talet var jag aktiv i en förening, Föreningen Ett hus i Centrum, som drev ett allaktivitetshus som hette Sprängkullen. Varje år ordnades där en fest för på långfredagen med ett på den tiden mycket provocerande namn. Korsfest.
Korsfest på Sprängkullen. Ulf Hörberg och Guran Blomgren. Fotografen är okänd.
Sprängkullen var ett ställe med konserter, teaterföreställningar, filmvisningar, café, tryckeri, bok- och skivhandel i en gatulokal, konstataljéer för bl.a Feffe (Leif Hellqvist), fotolabb, barnteater, lekverkstad för barn, träningslokaler för musikgrupper, tryckeri och mycket mer. I huset som var ett gammalt bryggeri fanns också redaktion för tidningen Musikens Makt, kontor för Tältprojektet en kort tid för skivbolaget Nacksving och distributionsföretaget Plattlangarna och konstateljéer för bland annat Claes Hake med mera. I ett hus bredvid fans träningslokaler för många musikgrupper.
Sprängkullen arrangemang var normalt helt drogfria och krävde medlemskort men på Korsfesten som kan sägas ha varit en slags firmafest såldes alkohol. Det gick normalt att köpa medlemskort i samband med arrangemang men på Korsfesten såldes inga medlemskort. Det krävdes dock för att komma in.
Det var på den tiden oerhört provocerande med ett sådant arrangemang med ett sådant namn på den dag Jesus korsfästes enligt bibeln. Normalt annonserade vi alla arrangemang i Göteborgs-Posten men för Korsfesten fick vi inte annonsera. Idag skulle de väl knappast någon vägra annonsera om en sådan fest. Men namnet är ju provocerande och säkerligen skulle någon bli upprörd även idag. Kanske mer idag än för 20 år sen på grund av samhällets oerhört negativa utveckling för närvarande.
Året tråkigaste dag
Men åter till årets tråkigaste dag. Under långfredagen skulle det vara lugnt. Fram till 1969 fanns ett förbud mot offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet, nöjesförbudet. Fram till 1972 en lag om affärstider som inte tillät att det var öppet på helgdagar och söndagar (livsmedelsbutiker dock några timmar på morgonen). Lokalt kunde det finnas ordningsstadgor med ännu hårdare regler. På långfredagen var affärer, restauranger och danslokaler stängda. Från 1954 var Barabbas den den enda filmen som visades på bio. Men från 1958 visades även Bergmans film Det sjunde inseglet.
Allmän frid skulle råda och traditionen var att onödiga aktiviteter skulle undvikas. Måltiderna bestod av enkel mat eller fasta. Barn skulle inte leka och de flesta var svartklädda. Det var återhållsamt, dystert och trist. Inget arbete fick utföras. Kyrkobesök var självklart. Min far tyckte förstås allt det var dumheter men han var till sjöss och i allmänhet inte hemma. Men för alla andra var det självklart. Under slutet av 1960-talet och början 1970-talet luckrades reglerna upp men det förblev en tråkig dag. Fram till nån gång på 1980-talet.
För oss uppvuxna på 1950-talet och 1960-talet var det årets tråkigaste dag. Men dagarna efter, dvs påskafton, påskdagen och annandag påsk var mycket roligare. Det är dock en annan historia.
Läs mer:
