Vänsterpartiets kongress är över med skiftande resultat. Å ena sidan gavs partiledningen – utan att det egentligen lades på bordet – okej för sitt projekt att sy ihop ett regeringsalternativ till valet 2026. Därför tunnades delar av partiprogrammet ut för att inte blockera vägen.
Å andra sidan utgjorde ombuden en stark motvikt mot att löpa alla linor ut och sopa antikapitalism, kärnkraftsmotstånd och annan förargelse under mattan. Bland de över tusen motioner som begärde skarpare positioner i allt från klimatkamp och antirasism till fredsrörelse och systemförändring – men där de flesta avslogs – andades en stark vilja till en mer konsekvent socialistisk vänster. Den mänskliga och politiska resursen för att bygga upp en socialistisk pol i svensk arbetar- och vänsterrörelse – både i och utanför partiet – kommer inte att nöja sig med kongressavslag och valtaktik.
Genom att rota sig i sociala rörelser för arbetarintressen, antirasism och klimatkamp som utmanar högern och kapitalet kan en politisk generation av stridbara aktivister vinna erfarenheter och samla styrka för att inte bara hålla emot valtaktikens offer. Den kan också utveckla ett framtida socialistiskt ledarskap för den gigantiska uppgiften att mobilisera ett helt samhälle för att övervinna kapitalismen med solidariska och systemförändrande jämlikhetslösningar.
Bland några av de mest frustrerade vänsterpartister och andra har frågor väckts om det inte är dags att öppna eget istället för att uthärda halvkvädna visor och rättning i leden. Men det är tvärtom just nu som den socialistiska viljan och potentialen bland tusentals vänsterpartister och anhängare behöver hålla ihop för att utveckla de gemensamma krafterna inför vad som komma skall.
Sopa undan högerstyret
Att sopa undan högerstyret 2026 – den uppgift som besjälar oss alla – kräver inte hukande medgörlighet utan tvärtom floder av politisk energi som hämtar kraften underifrån och vågar utmana dagens klassorättvisor och mörkermän.
Att stå emot militariseringen och krigsfaran när Putindiktaturen söker krossa Ukraina, kräver både solidaritet med ukrainska folket och ryska fredsoppositionen och motstånd mot förvandlingen av Sverige till en amerikansk NATO-bas som direkt och indirekt stöttar folkmordet i Gaza.
För de mest stridbara socialistiska aktivisterna i vänstern vore det bortkastad tid att slösa kraft på nya partiprojekt och utflykter. Vad som istället behövs är ömsesidig kontakt, gemensamma möten, utbyte av erfarenheter och idéer, för inspiration, aktiviteter och koordinering i syfte att understödja och ömsesidigt förstärka självaktivitet och motstånd i arbetarklassen – i den breda bemärkelse som de flesta kongressombud tänkte sig.
Det är när människor utan maktpositioner i dagens samhälle kommer samman och gör kollektiva erfarenheter av att kämpa tillsammans för sina intressen, som insikter kan växa brett om kapitalismens pris och det borgerliga samhällets maktförhållanden, liksom vad som kan göras åt dem.
Att samlas kring den primära uppgiften vore ”ett verkligt steg viktigare än alla partiprogram”, för att travestera Marx. Då har vi också större möjligheter att utveckla strategier och alternativ som är reellt förankrade underifrån bland alla dem som behöver verkliga utvägar ur dagens klass- och maktsystem.
Egentligen utgjorde det behovet den socialistiska signal som ljöd tydligt hörbar rakt igenom klubbslagen och motionsfloden på Vänsterpartiets kongress den gångna vecka när försommaren stod i sin första blomning.
”Socialistiska signaler” och några socialistiska begrepp som fernissa kan inte dölja att Vänsterpartiet är i full färd med att lämna socialismen. Den som inte ser detta är väldigt godtrogen. Kongressens riktiga socialister, som faktiskt sett igenom fernissan i det revisionistiska programförslaget led ett svidande nederlag. Att inte inse detta är självförnekelse.
Partiet är nu på väg att ta de avgörande stegen på den väg partiet vandrat sedan början av 1990-talet. Målet, att bli ett revisionistiskt socialdemokratiskt parti, som likt sin ”storebror” socialdemokraterna, inte har en tanke på att utmana kapitalismen och som är fjättrade till händer och fötter i den borgerliga demokrati som förhindrar all verklig samhällsförändring, är nu nära.
Partiledningen har helt klart sådana tankar. Men medlemmarna tycks inte dela dessa åsikter utan står kvar på samma ställe som förut.
Men om medlemmarna inte har inflytande över kongressen har ju partiet ett ännu större problem. Ombuden trillar ju inte ned från ingenstans utan har valts av medlemmar. Fördelningen mellan verkliga socialister och revisionister speglas av kongressombuden. Eller ”kuppas” verkliga socialister bort på vägen från föreningarna via distrikten till kongressen?
Istället är det nog så att Vänsterpartiet inte vårdat sin socialistiska ideologi och sitt ursprung från en revolutionär rörelse. Då blir det som det blir med en mängd medlemmar för vilka den socialistiska grunden inte är så viktig. De tror på lögnen att bara partiet kommer med i regeringen så får partiet inflytande när det istället handlar om tagande av gisslan. De glömmer också att det inte finns något annat parti i Sverige som så mycket bidraget till fastcementerandet av kapitalismen än socialdemokraterna. Allt sedan Brantings dagar har partiet gått hand i hand med kapitalägarna.
Det du skriver är ju ointressant testuggande. 90% av vänsterpartiets medlemmar är inte aktiva på något sätt. en majoriteten av de aktiva har parlamentariska förtroendposter i V. Det är det grundläggande problemet. Men det finns många olika oppositionella krater som inet samarbetar med varandra. I Malmö och Stockholm har vänstern majoritet eller stort inflytande. I Göteborg har en gruppering som liknar KP makten. De är stabila stödtrupper för partiledningen och bekämpar vänstern i partiet med alla krafter de förmår. Men de låter som kopior av KP.
Om sossarna är nog alla överens om att det inte på nåt sätt är vänster. Men de är ju bättre än en SD-regeringen som vi har nu. OCh mer än så kan vi ju inte förändra i val. Det krävs helt andra saker för att vi ska få en radikal regeringen som gynnar arbetarklassen. Folklig organisering och massrörelser.
Det var längesedan jag själv var aktiv i partiet, mitt engagemang var på den lokala nivån med en del kommunala uppdrag. Mina åsikter och min vägran att sluta kalla mig kommunist var inte populära och gick inte alls ihop med Gudrun Schymans strategi att distansera partiet från dess självklara grund. Jag manövrerades bort och sedan 25 år har jag inte varit medlem även om jag fortfarande röstar på partiet. Med detta kan jag omöjligt själv veta hur partiet mår under skalet men det jag ser leder ändå till slutsatser.
Om nu endast 10% av partiets medlemmar är aktiva är det förstås ett problem. Den fråga som då måste ställas är varför? Att det skulle finnas någon sorts tyst majoritet, 90%, som snällt sitter och tittar på känns helt enkelt inte rimligt.
Jag har svårt att se att fasthållandet av socialismens grund skulle vara ”testuggande”. Att vilja utmana kapitalismen kan aldrig vara ett ”testuggande”. Och det var ju just här sossarna och en massa systerpartier klev fel, de accepterade kapitalismen och stärkte den så att den blivit starkare än någonsin.
Har man ingen fast grund att stå på reduceras all politik till fladdrig dagspolitik med en tro om att bara man sitter vid maktens köttgrytor så löser det sig. Det är här som Vänsterpartiet har gått bort sig. Partiet har låtit förvandla sin ideologiska grund till fernissa och är helt vilse vilket då självklart också gäller många av medlemmarna. Absolut måste man stödja en sosseregering men att själva vara en del av den, som verkar vara partiledningens högsta dröm, skulle bara vara destruktivt och förödande. Ideologin skulle då än mer förloras i allt kompromissande.
Jag håller med om att fasthållande vid socialismens grund och att ett alternativ till kapitalismen är viktigt att föra fram är viktigt. Jag är också en av dem som varit aktiv inför kongressen för att se till att garantera detta. Men samtidigt har jag problem med att vissa ord som viktiga. Men det viktiga är att få människor aktiva i sin vardag är där misslyckas Vänsterpartiet totalt. Det finns undantag som Vänsterpartiet i Angered men det ses med skepsis av V:s ledning. Jag är också med i Socialistisk Politik och våra medlemmar i Vänsterpartiet lite överallt har samma grundlinje i dessa frågor. Vi är no i stort sett överens även om jag inte uttrycker mig på samma sätt som du gör.
Undantagen och att det faktiskt finns människor och partiföreningar som inte glömt bort socialismen betyder förstås att allt inte är förlorat. Med detta sagt kan jag ändå inte förstå den enkelhet med vilken partiprogram och valstrategi lotsas fram bort från socialismen kärna. Jag menar att denna resa inte varit möjlig utan en medlemsbas som aldrig förstått socialismens grunder.
Det vi troligen ser hända är att grunden i klass och klasskamp tonats ned kraftigt. Ingen kan påstå att klass och klasskamp varit centrala begrepp under de senaste 25-30 åren. Istället har det varit identitet, feminism, sexuell läggning, miljö och instinktivt avståndstagande från varje genomfört försök att realisera socialismen som varit fokus. Jag säger inte att detta är oviktiga frågor men att hantera dem som fritt flygande fåglar utan att hela tiden återvända till klass och klasskamp har varit förödande. Detta har skapat en medlemsbas där socialismen förvandlats till bisats medan huvudsatsen är något annat. Det är svårt att se något annat än att denna medlemsbas, som saknar djupare ideologisk förankring, är orsaken till Vänsterpartiets allt snabbare resa bort från socialismen i en tid där socialismen faktiskt är svagare än någonsin.