Urholka inte betesrätten – utöka den till alla kor

Det finns en uppblossande debatt om att rätten till bete (enligt lag ska mjölkkor få vara på bete minst sex timmar om dagen under sommaren, två till fyra månader beroende på var i landet gården ligger). Orsaken till debatten är den statliga utredning om översyn av djurskyddsreglerna som skall lägga sina förslag senast den 30 juni 2024. Ett  inslag i Aktuellt var relativt bra för att belysa frågan.

Det är sant som LRF:s Palle Borgström säger att sedan 1988 (när beteslagen infördes) har vi halverat koantalet och antalet mjölkbönder har minskat med 90 %. Men, det finns absolut ingenting som tyder på att orsaken till detta är beteslagen. Minskningen av antalet kor och antalet mjölkbönder är en process som till allra största del orsakats av att antalet gårdar har blivit allt större och att korna mjölkar mer (se bild), och till mindre del av att mjölkkonsumtionen har varit vikande.

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Man får ha i åtanke att det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1000 kor eller mer och ännu svårare när de har robotmjölkning.*

Beteslagen en broms

Beteslagen fungerar därför som en broms på den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk och det hade varit ärligare om detta sades tydligare. Eftersom man heller inte kan kombinera bete med en extremt hög produktion per ko, fungerar betesdriften också som en broms på kornas avkastning, något som i sig bara är bra och leder till flera djur, inte färre.

Palle Borgström har rätt i att moderna ladugårdar är rymliga och uppfyller höga krav på ”kokomfort”, men det är egentligen inte särskilt relevant. Att släppa kor på bete handlar inte om att kompensera för en dålig stallmiljö utan det handlar helt enkelt om att kor skall få vara kor och få utlopp för naturliga beteenden, som Johan Beck Friis påtalar i Aktuellt. Betande djur betyder mycket för den biologiska mångfalden och det gäller även bete på åkermark.

Visst kan man tycka att beteslagen är onödigt fyrkantig och det ligger givetvis något i att djurskötare och korna själva (!) kan avgöra när de vill vara ute, som Palle Borgström och flera andra hävdar.** Fast det förutsätter att möjligheten till bete finns på gårdarna och att valet finns i praktiken. Syftet med att ta bort kravet är ju att kunna bygga gårdar där den möjligheten inte finns och där vare sig djurskötare eller kor kommer att ha det valet, vilket gör argumentet till en dimridå.

Självförsörjning och minskad marknadsandel

Den minskade marknadsandelen för svensk mjölk är en effekt av att Sverige släppte kravet på självförsörjning och av EU-inträdet, och har inget att göra med beteslagen. Det stämmer som LRF säger att ungefär hälften av de mejeriprodukter vi konsumerar i Sverige är importerade. Men då glömmer man (mycket lägligt) att Sverige också exporterar mycket mjölkprodukter – ungefär 40 % av den svenska produktionen exporteras enligt Jordbruksverkets marknadsbalans.

Ungefär en femtedel av all svensk mjölk blir torrmjölk som exporteras till andra länder (där den ofta konkurrerar ut Palle Borgströms kollegor). Det lantbrukskooperativa mejeriföretaget Arla står för en mycket stor del av importen. Att Arla väljer att producera ost och andra produkter i Danmark medan man exporterar torrmjölk från Sverige beror på deras industriella logik och har inget alls med beteslagen att göra.

Betesdrift

Betesdrift innebär i de allra flesta fall ett merarbete och högre kostnader. Enligt LRF går det inte att ta betalt för det på marknaden eftersom det är lagstadgat men det skulle fungera om det vore frivilligt. Man har dock inte alls lyckats särskilt bra med marknadsföringen av betesmjölk i de länder där man inte har betesdrift som standard och flera av dessa länder har konsumentgrupper som är lika intresserade av djurskydd som de svenska konsumenterna.

Det finns sådan betesmjölk, men marknadsandelen är mindre än för eko-mjölken, som ju redan har ett beteskrav, det vill säga att det bara är en mycket liten del av korna som kommer ut på bete genom att marknaden betalar för det (däremot finns det flera länder i Europa där en hög andel av korna går ut, men det har andra orsaker).

Man glömmer också bort att en mycket stor del av mejerimarknaden inte är dryckesmjölk (dryckesmjölken motsvarar idag endast en femtedel av mjölkanvändningen), utan ost, smör, olika syrade produkter, vassleprodukter och torrmjölk och erfarenheterna från den ekologiska produktionen visar tydligt att det är för dryckesmjölken som konsumentens efterfrågan märks mycket mer än för det övriga mejerisegmentet.

Svensk produktion

I själva verket fungerar beteskravet som ett starkt argument för svensk produktion som till och med spiller över på nötköttsproduktionen trots att den inte omfattas av kravet. För övrigt kan man ju bara se på de i sammanhanget bortglömda tjurarna och konstatera att det är en mycket liten del av dessa som någonsin kommer ut på bete. Dessa står för en mycket stor del av det svenska nötköttet och de enda två marknadskoncept som bygger på utedrift, ekologiskt och naturbeteskött har tillsammans bara några procent av marknaden.

Det enda bärande argumentet för att ta bort betesrätten är att det skulle förenkla införandet av ett statligt stöd för betesdriften, beroende på att EU:s regler förbjuder stöd för sådant som krävs i lag. Man skulle mycket väl kunna komma runt detta redan nu om bara viljan fanns. Man skulle kunna rikta stödet till marken i stället, eftersom det inte är ett lagkrav att mark betas. Då skulle också de vars kor betar mycket, gynnas mer än de som bara ”rastbetar”.***

Utöka betesrätten

Det skulle också bli ett stöd för att släppa ut tjurarna på bete. Man borde också driva frågan om möjlighet att ge ekonomiskt stöd för uppfyllande av lagkrav som går längre än EU:s regler inom EU.

Viljan att hitta bra lösningar verkar saknas hos LRF eftersom det handlar om att bereda väg för ännu större gårdar där man helt enkelt inte kan organisera betesdriften på ett vettigt sätt. Men då är det kanske driftsformen det är fel på och inte korna eller betet?

I själva verket borde betesrätten utökas till att omfatta alla nötkreatur – inte minst de tjurar och kalvar som i dag föds upp i stall, skriver representanter för bland andra Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, Vi Konsumenter och WWF i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 maj. Jag kan bara hålla med och har under lång tid drivit det kravet.

Gunnar Rundgren

Fotnoter:
  • För ett antal år sedan besökte vi en rysk mjölkgård där man skulle bygga flera stallar spridda över ägorna just för att möjliggöra kontinuerlig betesdrift och robotmjölkning.

** Jag är i princip motståndare till alltför detaljerade regler för hur man skall sköta djur eller driva sin verksamhet, men det är en diskussion som inte bara gäller betesrätten.

*** Här är inte tillfället att utveckla detaljerna och det finns säkert en del komplikationer jag inte tänkt på. Men i stora drag ser jag en lösning att man får betalt med X kr per hektar som är ordentligt betad, antingen hela säsongen eller efter en eller två skördar, även mellangrödor och fånggrödor skulle kunna betas, samt misslyckad spannmål.

Ersättningen skulle koppla arealen och djurantalet (djurenheter) så att max stöd utgår när så mycket betats att huvuddelen av djurens foder kommit från betet. Vill man slippa subventionera hästars bete så utesluter man dessa. Observera att denna ersättning inte skall vara istället för den ersättning som nu utgår för bete av naturbetesmarker utan i tillägg till den.

Ursprungligen publicerat på Trädgården Jorden

Ett svar på “Urholka inte betesrätten – utöka den till alla kor”

Kommentarer är stängda.