Krigstrummorna mullrar i EU, säger skuldavskrivningsaktivisten m.m. Éric Toussaint tillsammans med två EU-parlamentariker. Och så är det, även om artikelförfattarna gör det lite enkelt för sig när de ska förklara varför. På något vis verkar det som det är nyliberalismens allmänna ondska som bär skulden.
Men det finns kanske mer substantiella samband.
Stater (och även överstatliga organ som EU) är beskyddsmakter, menar Susan Strange i sitt schema över hur världen styrs genom förhandlingar mellan olika makter. Att sälja beskydd är den klassiska maffiaverksamheten, och sociologen Charles Tilly har också hävdat att det inte finns någon analytisk skillnad mellan en stat och en maffia. Den svenske historikern Jan Glete har exempelvis skildrat hur den svenska staten byggdes upp av familjen Vasa som ett företag i beskyddsbranschen.
Så krigstrummor ligger till grund för alla stater, åtminstone historiskt.
Offentliga investeringar
Nu finns det ju också andra saker att skydda sig mot än verkligt eller inbillat våld. Sjukdom och konjunkturer är sånt som stater mer och mer har engagerat sig i sen ungefär 1700-talet, för att inte tala om infrastrukturer som ingen annan orkar med. Numera skulle också klimat kunna räknas dit. 1900-talets välfärdsstater har faktiskt ägnat sig mer åt sånt än åt våld – medan tre fjärdedelar av statstjänstemännen var militärer på 1700-talet är de nu en liten bråkdel.
Emellertid finns det ett problem med detta. I de kapitalistiska kretsar som har vunnit alltmer makt sen 1970-talet är de icke-militära delarna av statsapparaten högeligen kontroversiella. Antingen anses de inte behövas, eller så är det sånt som kapitalistiska företag bör ägna sig åt, helst med betalning från privata försäkringar. Det enda det råder absolut enighet om är att staten bör ägna sig åt militär, eller åtminstone att betala för denna. Det är ju lite poänglöst att ta en försäkring mot stormaktskrig hos Skandia.
Investeringar i vapen
Följaktligen ska man inte förvåna sig över att nu alla europeiska partier kräver militär upprustning. Redan Keynes klagade över att de enda offentliga investeringar borgerskapet kunde tänka sig var militära sådana (finns inte på internet, bara citerat här.) För offentliga investeringar behövs, det anser t.o.m. Macron och Draghi.
Detta för att komma ur den nuvarande långa lågkonjunkturen (som har varat sen sjuttitalet), de privata räcker inte. Men borgerskapet kan alltså inte tänka sig några andra sådana än militära.
Det finns t.o.m. ett begrepp för detta: militär keynesianism.
Modellen skulle vara svårsåld om det inte funnes något militärt hot. Det finns inget – men finns det inget kan det uppfinnas.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensambloggen, Borgerskapet kan bara tänka sig investeringar i vapen.
Ett svar på “Investeringar i vapen är vad Borgerskapet kan tänka sig”