Mitt förra inlägg om industrikapitalismen avslutades med att den produktiva kapitalismen, den som la ner sitt krut på att organisera produktion istället för att spekulera i egendom, bar inom sig fröet till sin urartning. Alfred Chandler, som hade levererat tankarna till den posten, hade också en uppfattning (redan 1990) om hur detta gick till.
Vad som hände, enligt Chandler, var att de produktiva storföretagen på 60-talet hade blivit så stora och så effektiva att de inte kunde sälja allt de producerade. Detta inte minst som nya japanska storföretag hade dykt upp. Osålda varor pressade ner priser och vinster; en så kallad överproduktionskris började hota. Den blev akut när OPEC höjde oljepriserna.
Nu hade de stora industriföretagen klarat sig ur kriser tidigare. De gick stärkta ur 30-talskrisen, och de tyska storföretagen klarade till och med av nederlagen i två världskrig. Men den här gången tycks de ha drabbats av en total demoralisering. Svaret på krisen blev enligt Chandler:
– många av dem gav upp sin kärnverksamhet och började köpa upp lönsamma företag vilka som helst, mer om detta här;
– att man i förlängningen av detta började äta sig själv, dvs sälja av även lönsamma delar av sin egen produktion eller ”outsourca” den till företag i andra länder;
– att teknikerna, som hade gjort företagen till det de var, förlorade positioner och ersattes av ekonomer – helt naturligt eftersom företagets kärnproduktion inte längre sågs som viktig. Ekonomerna var duktiga på siffror, men de hade oftast ingen aning om vad siffrorna stod för och vilka som var viktiga. Mer om detta här.
Det fanns ett skäl till den här utvecklingen. Så länge företagen gick bra kunde nyinvesteringar betalas med intjänade vinster. När vinsterna minskade tvingades man be finansmarknaderna om hjälp.
Finansmarknaderna
Finansmarknaderna var, liksom välbärgade människor med pengar att investera, bara intresserade av det kortsiktiga, och de trängda industriföretagen måste spela med i deras spel. Chandler berör särskilt de amerikanska pensionsfondernas destruktiva roll – men det finns så många andra fonder som har ännu mindre skäl att tänka på nästa år och ännu mindre nästa generation.
Vad gör man då åt detta? För vanliga borgerliga politiker och direktörer är svaret enkelt – sänk lönerna och höj vinsterna, så kanske företagen börjar investera igen. Men varför skulle de? Redan på 60-talet hade de svårt att bli av med sina produkter, och sen dess har massmarknaden knappast blivit rikare, i alla fall inte relativt sett. Och varför skulle de fonder som dominerar näringslivet plötsligt börja bry sig om reella investeringar? Numera är ju affärsidén en helt annan.
Förmodligen behöver man få bort finansbranschen, i alla fall den del som inte har att göra med lån för produktiva ändamål; i alla fall dess inflytande på näringslivet i övrigt. Det finns bättre kandidater till styrfunktionerna, som har ett större intresse i att upprätthålla produktionen. Och kanske också större kompetens.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam.
Läs mer:
- Dags att aktualisera arbetarmakten igen
- Makten över produktionen – socialism byggs från botten
- Även industrikapitalismen hade sina problem
- Makten över resursfördelningen ska vara demokratisk
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det är knappast så enkelt att ”bara sådär” ta bort finansmarknaderna. En väsentlig grundutmaning består i det korsberoende som etablerats genom tjänstepensionssystemet. För att få en ”dräglig” pensionstillvaro är vi alla beroende av god avkastning från tjänstepensionssystemet som förutsätter investeringar med god avkastning. Finansiella instrument utgör en inte oväsentlig del del av dessa” lukrativa” investeringar.
Vi kan, med fog, ha starka synpunkter på finansmarknader men korsberoendet till tjänstepensionssystemet gör att väldigt många människor, för sin pension, är beroende av den avkastning som genereras. Detta är inget som går att förändra från den ena dagen till den andra utan ett förhållande vi nog får inse att vi sitter fast i.
Oroande. Men är det inte bra för miljön och klimatet att eliten satsar mindre på att producera, undrar jag som ekonomisk amatör?
Och var kommer det in att överklassen låter proucerar ”Opium för folket” – alltså inte religion utan knark, opoider. Se på SVTPlay den bästa serie jag sett: Dopesick.
Opioider är ett problem i USA. Ingen annan stans. Bruket av opioider minskar i hela världen. Framförallt gäller det heroin. Ett mycket större problem i världen när det gäller knark är amfetamin och liknande produkter (amfetamin, meth, captagon etc). Det dominerar i Mellanöstern (en världens största narkotikamarknader), vissa delar av Östeuropa och i Norden. Men detta är off-topic å inget mer om detta på detta inlägg.