Även industrikapitalismen hade sina problem

Masskonsumtionssamhället var en skapelse av storbolagen. Det krävdes förstås massmobilisering av i första hand arbetarrörelser för att göra det realistiskt, mot ett många gånger våldsamt motstånd från storbolagen själva. Men initiativet låg helt hos Singer, McCormick, Standard Oil, US Steel och deras gelikar.

Ty storbolag blev inte den som var hänsynslösast, eller bäst. Utan den som var först. Först med att tillämpa färsk teknik för massproduktion, och först med att organisera massförsäljning av alla de prylar man lyckades producera. För det var bara på det sättet som konsumtionsvarorna blev billiga nog för den stora majoriteten att köpa. Stordriftsfördelarna sänkte kostnaderna till en bråkdel, och gjorde det möjligt att sälja billigt och ändå ta ut en försvarlig vinst. Var man bara först krävdes det närmast otrolig klantighet om man inte skulle förbli störst och lönsammast i sin bransch i åtminstone hundra år.

Detta görs helt klart av nestorn bland näringslivshistoriker, Alfred Chandler i hans två böcker The visible hand och Scale and scope.

Anställda styrde

Chandler gör också klart att de personer som drev dessa storföretag inte tänkte särskilt mycket på den egna, personliga vinsten när de genomförde sina affärstransaktioner. De var i regel mycket generöst välavlönade anställda direktörer, de formella ägarna visste oftast för lite för att kunna utöva något inflytande i praktiken. Men i direktörernas professionella självbild låg att företaget skulle gå bra. Det räckte. Ägare/autokrater som Henry Ford skötte sig snarast sämre utifrån rena vinstkriterier än professionella anställda som Alfred Sloan eller Thomas Watson.

Det skulle vara lätt att måla upp en idyllisk bild av producerande industriföretag som anställde folk och betalade dem hyggliga löner medan de i första hand tillverkade varor som folk hade råd att köpa. Samt inte minst gav vanligt folk en hållhake på makten genom sin möjlighet att dra tillbaka sitt arbete, utan vilket kapitalackumulationen var omöjlig. Detta i kontrast till dagens rentiärkapitalistiska verklighet där de företag tjänar mest som bidrar minst till samhällets totala ekonomi, och som dessutom inte behöver särskilt många anställda.

Men som vi alla vet fanns det baksidor även hos industrikapitalismen.

Industrikapitalismens negativa sidor

I stor utsträckning etablerade den sig som en ny adel med makt att skriva sina egna regler för samhället. ”Tänk på exportindustrin” var det vi i miljörörelsen alltid fick i skallen när vi hade något förslag till vad vi tyckte var en förbättring – som om näringslivet i övrigt var helt ointressant. Vi minns t.ex. hur Stockholms stad rev hela sin kärna för att tillgodose ett hypotetiskt, men aldrig uttryckt, behov hos storföretagen av ett riktigt, amerikanskt ”central business district”, och hur regeringen bröt varenda relevant regel för att förse Volvo med en motorväg från Göteborg till Uddevalla. Att initiativen i många fall togs av staten och inte av storbolagen själva visar bara dessas politiska prestige.

Dessutom stod den för det tredje och kanske dessvärre avgörande steget i den globala miljöförstöringen. De två tidigare, de första staterna och kolonialväldena, skapade förstörelse och katastrofer genom att de som fattade beslut sällan behövde känna av dessas konsekvenser. Storbolagen bara fortsatte samma väg. Efterkrigstidens miljökris skapades av massproduktion plus nya obekanta material, enligt klassikern Cirkeln sluter sig, och det tycks omöjligt att sluta upp med den destruktiva oljeutvinningen eftersom den är så integrerad i de allsköns processer som storbolagen skapat.

Och utan industriföretagens behov av färskt kapital när 70-talets oljekris tärde på vinsterna hade aldrig rentiärerna, de okunniga ägarna, fått den makt de har idag. De framgångsrika industriföretagen hopade ett vinstberg hos sysslolösa ägare som var för okunniga, och lata, för att använda på det trots allt produktiva vis som exempelvis Tomas Edison eller Lars Magnus Ericsson hade gjort i slutet av 1800-talet; istället krävde de maximal avkastning från dag ett.

Det kan hävdas att dagens bubbelekonomi är sämre än 50-60-talens industrikapitalism, men den är bara en följd av denna.

Och vi borde vara förtjänta av något mer seriöst än så.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.

Läs mer om kapitalism

Ett svar på “Även industrikapitalismen hade sina problem”

Kommentera gärna med hjälp av ett Mastodonkonto

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.