Antisemitism och antisionism. Orkestrerad eller ej, men var och en med minsta livserfarenhet känner igen ett politiskt drev när det sker mitt för ögonen. Kampanjen mot Vänsterpartiet för antisemitism handlar dock inte bara om gammal (o)god s.k. ”red baiting” – socialisthets.
Den riktar sig bredare mot palestinasolidaritet generellt i mening att stämpla ut aktivister i första hand med bakgrund i Mellanöstern eller andra delar av den tidigare koloniala världen. Det israeliska blodbadet mot Gaza med västmakternas militära stöd och hycklande krokodiltårar är outhärdligt för de flesta människor och än mer för dem med erfarenhet av imperialistiskt förtryck och förstörelse.
Varje ord vägs då inte på guldvåg, allt är inte balanserat under bloddimmorna av massakrerade barn, kvinnor, åldringar och släktingar. Ordval, bilder och delningar är inte alltid filtrerade genom värdegrundskurser eller medieträning.
Nej, dessa rader är inte försvar för antisemitiskt präglade meddelanden men pekar i vissa fall på en bakgrund. Avsändaren av en s k ”antisemitisk trop” – en idéfigur med släktskap till judefientliga uttryck – behöver förstås inte vara antisemit, utan lika gärna dränkt i förtvivlan och utan speciell kunskap om vad som enligt SKMA – Svenska Kommittén mot Antisemitism – är antisemitiska teman.
Missförstå inte, SKMA:s uppgift är att fingranska budskap och identifiera vad som kan tillhöra såväl aktuella som historiska antisemitiska spår, något annat vore tjänstefel. Men när sådan identifiering uppfångas av mediejättar och görs till politisk agitation är vi på en annan planhalva där varje missgrepp görs till skarp ammunition.
Antisemitism
Antisemitism hör till vår världs outhärdliga gissel som plågar miljontals människor av judisk tillhörighet och får samhällstänkande att ruttna i konspirationsuppfattningar och spöksyner. I det värsta rasistiska folkmord som hemsökt Europa, förintelseprojektet, överförde nazismen och dess medlöpare de koloniala utrotningsprojekten till den självutnämnda civilisationens europeiska krona – som den kapitalistiska imperialismens fascistiska slutstation.
Detta har ingen rätt att relativisera eller glömma. Men det var inte den fattiga landsbygdsbefolkningen i Palestina som låg bakom Förintelsen. Det var inte heller den arabiska nationalismen, oavsett dess begränsningar och brister. Men med stöd av de imperialistiska västmakterna – och till en början Sovjetunionen – vältes det s k ”judiska problemet”, som det på den tiden kallades av världsledarna, över på befolkningar och samhällen som inte haft ett dyft med shohan att göra.
Genom stängda gränser för judiska överlevare i Europa och Nordamerika, genom ekonomisk och militär hjälp från stormakterna, genom den sionistiska rörelsens politiska kampanjer och koloniseringar fördrevs över sjuhundratusen palestinier från sin hembygd under Nakban under bedrägliga föreställningar om ”ett land utan folk till ett folk utan land”.
Permanent krigstillstånd
Just det judisk vänster, inklusive den inom vänstersionismen, varnade för: om samförstånd och gemenskap med palestinierna nonchaleras, kommer staten Israel att bli ett med ett permanent krigstillstånd. Och så har det blivit decennium efter decennium med växande förbrytelser mot den palestinska befolkningen. För många bedömare står vi nu, under det pågående folkmordet i Gaza och bosättarterrorn på Västbanken, inför ”The End of Israel” – Israels slut – som Bradley Burston på Ha’aretz kallat sin bok om den nuvarande perioden. Något som också varslas genom de största israeliska massprotesterna i historien mot den egna regeringen.
Men blir samtidigt angreppen på och metoderna mot Palestinasolidariteten allt grövre från dem som försvarar den högersionistiska drömmen om Erez Israel – en judisk stat ”från floden till havet” som det heter i det styrande Likuds grundningsprogram från 1970-talet.
Solidaritet med Palestina
Så mycket viktigare därför att solidariteten för Palestina står stadigt på en grund av alla människors lika värde och rättigheter mot varje form av rasism, vare sig den handlar om islamofobi, afrofobi, antisemitism eller vilken annan diskriminering och folkförakt som helst
Gentemot den nuvarande hetsen kan den gamla vänsterparollen ”Studera – kämpa – lär”, bli till måtto i solidariteten med det palestinska folkets liv och rättigheter: Att under själva kampen och motståndet studera och lära mer inte bara av förtrycket och imperialismen utan också om rasismens alla former – inklusive antisemitismen. Vad är vad? Vad är sionismen som israelisk statsideologi och mordvapen, vad är den för många fattiga och fredsälskande judar med dröm om en trygg plats på jorden? Vilka är de klassiska antijudiska bilderna, myterna och brännmärkningarna – så som de levde i hundratals år och framträder med dagens design?
Genom att lära mer och bli rikare på kunskap och insikt kan vi slå demagogins verktyg ur händerna på dem som idag vill splittra Palestinasolidariteten och mörka eller rättfärdiga det israeliska folkmordet.
Idag växer inte bara det globala motståndet mot folkmordet i Gaza utan även en judisk vänster som bekämpar den israeliska statsterrorismen och bygger en annan gemenskap än sionismens. Tillsammans med Palestinasolidariteten kan här formas en kraft som inte bara står emot imperialism och folkmord utan även en möjlig demokratisk och fredlig framtid för alla folken i Mellanöstern.
En ledare från tidningen Internationalen.
Bra och insiktsfullt skrivet, jag instämmer. Men jag skulle mer ha betonat att antisemitiska övertramp bland araber måste förstås, men alltid måste fördömas.
Och hade vi kunnat återvända till 1945 kunde vi i världssamfundet ha skapat en judisk stat i det skyldiga Tyskland (typ ge dem Bayern), istället för att låta de oskyldiga palestinierna betala för nazismens folkmord. Det gick ju att fördriva tyskarna från tjeckiska Sudetenland och västra Polen.
Men bäst hade varit om vi dels hade bombat järnvägslinjerna till förintelselägren. Och dels från 30-talet och framåt hade öppnat våra gränser för flyende judar. Här står även Sverige vid skampålen.
Varför då denna antisemitism? Dels fanns en folklig rasism mot de utspridda judiska minoriteterna som varande främlingar. Dels var kyrkan krist-fundamentalistiskt antisemitisk (”de mördade judarna”).
Judarna var dessurom utestängda från medeltidens viktigaste ägande – jorden. Vissa judar kom därför att ägna sig åt framtidens rikedom – kapitalet. De blev en utsatt mellangrupp mellan folket och överklassen – och så uppstod en folklig antisemitism som inte såg att klassfienden var kapitalister och godsägare – INTE JUDAR! Antisemitism har därför kallats ”den dummes socialism”.
Kollektiv bestraffning, där fördrivning av hela folkgrupper utgör ett exempel, är alltid förkastligt då det alltid och utan undantag också drabbar de som är helt och fullständigt oskyldiga. Detta gäller såväl folkfördrivningar efter Andra Världskriget som folkfördrivningar i Mellanöstern (både palestinier och judar) som skedde i spåren av staten Israels bildande.
Gränsjusteringarna efter Andra Världskriget, i förhållande till de gränser som drogs upp efter Versailles-freden var knappast nödvändiga. De drevs i huvudsak av den sovjetiska expansionismen där finnar fördrevs från såväl Karelen som från delar av norra Lappland och där polacker fördrevs från östra Polen som i sin tur ledde till att tyskar fördrevs från Schlesien för att kompensera Polen för de landsförluster sovjetisk annektering givit upphov till.
För människan, den vanliga människan, fanns inget positivt i dessa folkfördrivningar, det ledde till umbäranden och lidanden. Hela tanken på att förändra gränser utifrån vinnare och förlorare i krig, utan tanke de befolkningsgrupper som ”råkar” drabbas, är gammaldags och borde hört historien till redan då freden efter Andra Världskriget” sattes upp.
Att utifrån detta än mer ”lägga sten på börda” på den kollektiva gruppen bajrare (varför just denna grupp?) saknar, utifrån mitt bestämda förmenande, all ”sans och balans”. Efter kriget gällde det att stabilisera och omforma Tyskland efter nazismens 12-åriga vidrigheter utan att väcka revanschism och i att i humanitär anda stötta alla de tyskar som fått betala ett så högt pris under de mörka åren. Att då driva än fler människor på flykt hade varit kontraproduktivt intill dumhetens gräns.
Vidare, tanken på staten Israel var alls inte en konsekvens av Andra Världskriget utan föddes under 1800-talet. Invandringen av judar kom allt mer att öka i omfattning. Den konkreta grunden för staten Israels bildande utgörs av Balfourdeklarationen, vilken tillkom 1917. Hade inte Andra Världkriget ”kommit emellan” hade troligen staten Israel sett ”dagens ljus” tidigare. För Storbritannien, som ansvarade för mandatet Palestina, fanns det knappast någon långsiktig strategi att i en tid av begynnande krav på avkolonislisering behålla detsamma. Siktet var inställt på en palestinsk och en judisk stat.
Ge bort nazismens vagga och huvudstad München till judarna var mer ett sätt att påvisa hur orättfärdigt och obegripligt det var att kollektivt bestraffa det oskyldiga palestinska folket för det skyldiga tyska folkets i början majoritetstöd för fascismen. Därför skriver jag ”Men bäst vore”. Man ska undvika ironi,, undvika ironi, undvika ironi…
På båda sidor i andra världskriget terrorbombades civila som kollektiv bestraffning. Samma i Japan med atombomberna, samma med rysk terror mot civila i Ukraina. Fel, men ibland kan kollektiv bestraffning av.ett diktatur-stödjande folk vara ett tänkbart scenario som kan i vissa fall kan ge färre döda. Teoretiskt resonerat.
Det störtade Nazi-Tysklands skyldiga ledare skulle kollektivt ha bestraffas, inte humanitärt gullas med. Naziledare och nazityska officerare borde ha straffats för livet med straffarbete för att bygga upp det av nazisterna förstörda Ryssland. Utan kontakter med Tyskland för att inte sprida sitt fascistiska gift.
Och redan när jag. var språk-student i Tyskland 1965, 20 år efter kriget, fanns stora tavlor med kartor över det gamla Tyskland, med texten ”Tredelat aldrig!” som visade Tyskland med västra Polen och Ostpreussen återvuinna. Revachism om något..
Attq likställa två länder som slåss om.territorier är OK. Men en facistislk attack på en demokratisk stat kräver ett ställningstagande. För det goda mot det onda.
Det du undviker i ditt resonemang är att ”resan” mot den judiska staten Israel grundlades redan under senare delen av 1800-talet i spåren av den växande sionistiska rörelsen. Staten Israel, som något politisk realiserbart och inte enbart som sionistisk dröm, föddes i spåren av det sönderfallande osmanska riket och dåtidens stormakters (Frankrike och Storbritannien) hantering av detta. Detta manifesterades 1917 i Balfourdeklarationen, vilket jag nämner i min föregående kommentar.
Med nämnda deklaration accelererade den judiska invandringen till området. Vid tiden för Andra Världskrigets slut fanns storleksordningen 600 000 judar i det som då var det brittiska mandatet Palestina. Vidare fanns det judiska befolkningsgrupper runt om i arabvärlden, vilka levt där under mycket lång tid. Genom det som benämns Judisk Exodus (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Judisk_exodus_fr%C3%A5n_arabiska_och_andra_muslimska_l%C3%A4nder) beräknas att 800 000 till 1000 000 judar tvingades lämna sina hem runt om i arabvärlden under perioden 1948 till tidigt 1970-tal. Det var såldes inte så att det historiskt sett saknades judisk närvaro i arabvärlden.
Med detta vill jag framhålla att bildandet av staten Israel har en mycket mer komplex bakgrund än enbart en ”kompensation” för nazismens vidrigheter. Historien är aldrig svart eller vit utan innehåller alltid nyanser, palestinafrågan är på inget sätt något undantag.
Sedan förstår jag inte riktigt vad du far efter gällande att nazi-ledare skulle bestraffas efter kriget. Efter kriget skedde ju detta, om det var tillräckligt kan förstås alltid diskuteras och helt visst var det många som kom undan, men rättsprocesserna var omfattande och inte på något sätt begränsade till den mest uppmärksammade – Nürnberg-rättegången. Exempelvis avrättades, genom amerikansk försorg, över 300 krigsförbrytare mellan 1945 och 1951. Ironiskt nog skedde detta i Landsbergsfängelset där Hitler suttit fängslad. Även britter, fransmän, polacker, tjecker, ryssar, jugoslaver etc. etc. avrättade personer som begått nazistiska förbrytelser i en omfattning som inte var försumbar, så varifrån du fått tanken att nazi-ledare inte bestraffats förstår jag inte riktigt.
Och så sent som för någon vecka sedan kunde vi läsa om en 101-åring som dömts för förbrytelser begångna under den mörka tiden. Om detta var rimligt eller inte kan alltid diskuteras.
Sedan kan man alltid föra ett resonemang om hämnd, bestraffning och ”sonande av synder” kontra försoning, förlåtelse och nåd. Jag inser förstås att nazismens förbrytelser krävde bestraffning och det vore självklart mycket förmätet att begära av förintelsens offer att de skulle förlåta sina plågoandar. Dock tanken om försoning, förlåtelse och tron på att människor kan förändras bör alltid finnas i bakgrunden.
Till sist, och för undvikande av missförstånd, tror jag inte det minsta på revanschism, historien har sin gång och det måste vi på gott och på ont acceptera. Däremot står jag fast min ståndpunkt att gränsjusteringarna efter Andra Världskriget inte var nödvändiga och att de därför skapade en flyktingproblematik med stora umbäranden som följd i en tid där de humanitära utmaningarna redan var enorma. Denna min ståndpunkt har ingenting, ingenting alls, med historierevanschism att göra.
Jag instämer i dina resonemang, förutom gränsjusteringar efter andra världskriget världskriget, som jag stödjer. Och jag hade velat ha fler nazister dömda, och tvångsarbetande i det förstörda – Ryssland.