Skräddarsytt ekonomipris? Demokratiska institutioner som långsiktiga resultat av ”god” kolonialism: Är lika med skydd för privat egendom, är lika med ekonomisk tillväxt. Är lika med välstånd. Är lika med jämlik fördelning…
Så kunde Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne i år parodieras. Eller snarare ungefär så har det tenderat att presenteras (fast med andra ord) i media och ungefär så har det motiverats (fast med andra ord) av Nobelkommittén.
Här är inte alls platsen att recensera den forskning som trion Acemoglu, Johnson och Robinson vid nordamerikanska universitet producerat under årens lopp genom hundratals studier. Det handlar om lanseringen från den svenska Nobelkommittén – och om ”receptionen”, mottagandet från media och kommentatorer.
Institutioner
Den samlade tolkningen av forskarnas ”banbrytande resultat” sägs handla om förklaringen till vissa länders välstånd och andras fattigdom. I de förenklade versionerna framställs faktorerna bakom skillnaderna så här: Institutioner är seglivade skapelser och kan bestå i århundraden.
Bland dessa återfinns arrangemang avsedda att underlätta eliters utplundring av befolkningar och råvaror samt sådana som innehåller element av inflytande och rättsordningar. Där utsugning institutionaliserats tenderar ekonomisk tillväxt att hämmas medan mer demokratiska förhållanden gynnar utveckling. Till det mer demokratiska hör särskilt värnandet av den privata äganderätten, mot plundrande härskare.
Kolonialism
Historiskt, menar prismotiveringen, visar forskarna (varav ingen är historiker utan endast statsvetare och ekonomer) att kolonisationen från 1500-talet (Sydamerika, med flera exempel) och framåt inrättade institutioner av två olika slag.
Där européerna mötte stora befolkningar i rika samhällen upprättades (eller vidarefördes) institutioner för plundring och utsugning. Där européerna mötte glest befolkade fattiga samhällen och kunde överföra stora europeiska massor till koloniala bosättarstater (som i Nordamerika och Australien) inrättades efterhand institutioner med inslag av demokratiskt inflytande och skydd för äganderätten. Härigenom skedde en omkastning.
Regioner och samhällen som före kolonisationen varit rika (ibland betydligt rikare än Europa) förvandlades till fattiga leverantörer av råvaror (inklusive slavar). Regioner som däremot varit fattigare och glesare kunde – genom de nya institutionerna – utvecklas till mer välbeställda ekonomier. Och, genom institutioners långlivade tendens under sekler, består den koloniala omkastningens följder i rika och fattiga regioner än idag.
Prismotiveringarna kan förefalla sympatiska och politiskt användbara – vilket även framhålls av Nobelkommittén som understryker att pristagarnas resultat ”have significant policy implications” – alltså betydande politiska innebörder (och stolt anförs hur Internationella Valutafondens och Världsbankens perspektiv påverkats).
Demokratiska institutioner, med bland annat skydd för privat ägande mot utplundring, med jämlika rättigheter och hyfsad fördelning fungerar bättre för ekonomisk utveckling än despotier som roffar åt sig från maktlösa undersåtar.
Hakarna i hela teoribygget är dock närmast outhärdliga – och tycks till förvillelse likna det gamla ”the white man’s burden”. Där européerna lyckades kolonisera och överföra sina institutioner gick utvecklingen efterhand åt rätt håll. Men där detta misslyckades återstod bara exploatering med dagens följder av extrem ojämlikhet mellan stater och regioner.
Imperialism
Den blinda fläcken är den moderna imperialismen. Den forna kolonialismen var en sak – den imperialistiskt dominerande världsordning som följde med militär och politisk dominans, och just ”institutionaliserade” ojämlika förhållanden vad gäller handelsvillkor, krediter och påtvingad ekonomisk politik – en annan som präglat efterkrigstiden och vårt nu, men helt utelämnats.
Närmast skrattretande framstår det när, som åskådningsexempel ges staden Nogales som genom ett stängsel delas mellan Arizona i USA och delstaten Sonora i Mexiko. På den amerikanska sidan lever människor hyfsat bra medan på den mexikanska råder elände och brottslighet. Orsak? Norr om stängslet gäller demokrati och ett fungerande ekonomiskt system medan i söder saknar invånarna inflytande och ekonomin fungerar dåligt.
Att den forna kolonialismen ruvar i bakgrunden döljs inte, men den nuvarande världsordningens maktrelationer sopas under mattan. Allt medan lekmannen undrar, hm, kan den nordamerikanska imperialismens utsugning av en hel värld ha något med skillnaderna att göra?
Liberal världsbild
Att Nobels ekonomipris tycks skräddarsytt för en liberal världsbild kanske inte forskarna bör lastas för, men Nobelkommitténs ärende är övertydligt. Privat ägande som en demokratisk grundbult, kolonialism som historiskt både positivt och negativt samt försvar för västerländska institutioner rimmar ganska väl med dagens borgerligt liberala globalprojekt.
Tyvärr ger det oss föga hopp i dagens verkliga värld där demokrati på kapitalistisk grund eroderar och tycks falla sönder medan auktoritära system växer som svampar ur jorden och inte sällan åstadkommer bättre resultat.
Historiskt kan ju det skrämmande och kortlivade exemplet med Hitlertysklands 1930-tal, som gav upphov till ett världskrig, ställas mot Weimardemokratins kriser. Men i vår egen tid kanske hellre bör nämnas den kinesiska statsekonomins kombination med marknadsfunktioner under kommunistpartiets auktoritära styre. Från inledningen av 1980-talet har hundratals miljoner kineser lyfts från omfattande fattigdom.
Mängder av historiska exempel finns samtidigt på hur människor kollektivt och framgångsrikt löst försörjningsproblem rakt emot den kapitalistiska äganderätten – erfarenheter som är särskilt viktiga för vår tids klimatomställning.
Lyckligtvis innehåller pristagarnas forskning en slags ventil eller utväg ur dagens självbedrägliga världsordning – Revolution! Jo, faktiskt. När klyftorna blivit för stora och eliterna för självsvåldiga och utsugande kan de breda folkmassornas revolutioner förändra institutionerna och öppna vägar för mer demokratiska och jämlika förhållanden, menar pristagarna är en historisk lärdom. Den delen av deras forskning prisbelönar vi gärna!
En ledare från tidningen Internationalen, Skräddarsytt ekonomipris?
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att europeer tog med sig sitt samhälles institutioner till områden de kunde bosättarkolonisera kräver knappast någon forskning för att konstatera. Inte heller att den ekonomiska utvecklingen där följde Europas tätt i spåren. Men frågan är hur relevant det är när man ska förklara den skillnad i rikedom mellan å ena sidan Europa, å andra sidan Asien, Afrika och Sydamerika, som började uppstå ca 1800.
Ha-Joon Chang och Erik Reinert förklarar var för sig varför rika länder blev rika: de byggde upp produktiva kapaciteter via statlig styrning (det finns i och för sig många andra skribenter i den kören, t.ex. Alice Amsden, Michael Lind och Prasannan Parthasarati). Medan de hindrade sådan uppbyggnad med statligt våld i de andra länder de kunde kontrollera. Det var detta kolonialismen var till för. När kolonialsystemet upprättades var t.ex. Indien världens industriella centrum, när det avvecklades var Indien ett fattigt jordbruksland, om än med små enklaver av föråldrad industri.