Tidningen Parabol har publicerat en märklig artikel om da Costa-mordet. Den handlar om att TV-serien om da Costa-mordet bortser från att framförallt den så kallade obducenten är en mycket underlig man som gjort en massa konstigheter under sitt liv. Artikeln är skriven av Lars Borgnäs.
Det är möjligt att varenda sak som Borgnäs påstår i artikeln är sann och att JOsefsson slarvat och dramatiserat i TV-serien. Det är möjligt att Josefsson fokuserar på fle saker, överdriver betydelsen av den förvirrade mammans vittensmål och att bevisen (snarare indicerna) på att de två för styckningen åtalade läkarna styckat liket var starka. De två läkarna ansågs skyldiga till styckningen i tingsrätten men kunde inte dömas då brottet var preskriberat. De friades från åtalet för mord.
Borgnäs utelämnande av bevis
Men även Borgnäs slarvar och utelämnar saker. Han nämner nämligen inte det avgörande bevister för att läkarna är oskyldiga. Det DNA som den som troligen styckat da Costas kropp lämnat på bevisföremål (några hårstrån på en handduk). Det stämmer inte på någon av läkarna och innebär med stor sannolikhet att det inte kan ha varit de som styckat da Costas kropp. Till mordet har de två aldrig kunnat knytas.
Konsekvensen av DNA-testerna är att Borgnäs argumentation faller platt till marken. Det är nonsens. Det spelar ingen som helst roll vilka indicier som finns för att de två läkarna skulle ha styckat da Costa. De kan inte knytas till styckningen. Lika lite som de kan knytas till det troliga mordet.
Det spelar ingen som helst roll att de båda kanske är underliga och udda figurer som i andra sammanhang gjort konstiga saker. De kanske till och med är mycket obehagliga personer. Det spelar ändå ingen roll. De styckade med stor sannolikhet inte da Costa. Lars Borgnäs artikel är med andra ord till stor del tranms och dumheter. Han gör en stor sak av att Josefsson mörkar fakta men mörkar sen själv att DNA-bevis friar läkarna.
Läs också:
Läs mer (inlägg skrivna 2007-2010):
- En annan skandal – styckmordet på Catrine da Costa
- Obducenten och allmänläkaren
- Styckmordet på Catrine da Costa gås igenom igen
- Ett mord som aldrig blir uppklarat och ett som kanske blir det
- En mördare som aldrig åker dit
- Polisen, obducenten, allmänläkaren och da Costa
- Slutpunkt för fallet da Costa?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det finns människor som på ena eller andra sättet faller utanför majoritetssamhällets normer. Inte sällan har det med olika former av personlighetsstörningar eller psykiatriska sjukdomstillstånd att göra. Människor behäftade med detta slag av tillstånd ses av majoritetssamhället som ”avvikande” och ”underliga” (…själv menar jag att man ska vara mycket försiktig med att använda dylika epitet då de ofta blir svepande och då de ibland blir direkt nedsättande och kränkande).
Hur det i dessa avseenden förhåller sig med de två – helt uppenbart för justitiemord utsatta – läkarna vet jag inte men det är förstås möjligt att de på olika sätt avviket från majoritetssamhällets normer.
Vad det hela visar är att människor, som inte är ”inmallade” under majoritetssamhällets normer löper mycket större risk att utsättas för rättsövergrepp än ”normalitetens” människor. Fallet Thomas Quick är ytterligare ett flagrant exempel på detta. Både da-Costa fallet och de Ouickska fabuleringarna ligger nu ett antal år tillbaka i tiden, frågan är om rättssamhället idag är bättre på att möta fall som detta, jag är inte övertygad om det …
Jag tror faktiskt det. 1980-talet och början av 1990-talet var en särskilt uselt tid för rättsväsendet mer en lång rad polisiära och röttsliga fiaskon. Styckmordet av da Costa, Thomas Quick, Palmemordet, Porrmorden, Kurdmorden, Irakmorden och Rumänmorden. Med mera.
https://blog.zaramis.se/2020/08/19/irakmorden-agentmordet-och-ett-mord-pa-en-student/
https://blog.zaramis.se/2020/03/23/kurdmorden/
https://blog.zaramis.se/2017/02/11/rumanmorden/
https://blog.zaramis.se/2024/12/27/porrmorden-i-stockholm-1985/
https://blog.zaramis.se/2024/12/26/videobutiksmordet-pa-varmlandsgatan-1985/
Mina funderingar avser inte polisiär oförmåga och tafflighet i största allmänhet utan risken att rättsväsendet (vari förstås även ingår domstolarna) inte fullt ut förmår att hantera människor, som faller utanför normaliteten, på ett rättvist sätt. I detta är jag fortsatt osäker om situationen förbättras, kanske är det så, jag hoppas men vet inte.
Jag är den första att hålla med dig om att rättsväsendet under 80- och tidigt 90-tal i ett antal fall och avseenden var dysfunktionellt MEN denna dysfunktionalitet, menar jag, innehöll betydligt fler brister än de som belyses av da Costa-fallet..
Tag det av dig refererade Palmemordet som exempel, här sattes en av mordutredningar helt oerfaren politruk, under regeringens goda minne, att leda utredningen utifrån tämligen, som det skulle visa sig, fantasifulla utgångspunkter. Hade utredningen skötts som en normal mordutredning är det väl inte alldeles osannolikt att mordet fått sin lösning. Nu gick ett år fullständigt till spillo och detta ett av våra största nationella trauman kommer, högst sannolikt, för all framtid att förbli en gåta.
Det var delvis samma poliser som utredde da Costafallet och Palmemordet. Da Costa-fallet fick stå tillbaka för att utredare flyttade till Palmemordet för att sen flytta tillbaks till da Costamordet
Absolut, men jag vidhåller min ovannämnda ståndpunkt att grundorsaken till haveriet i utredningen om Palmemordet var att utredningen inledningsvis, till synes av politiska skäl, styrdes i en mycket bestämd riktning. Det rent polisiära utredningsarbetet lämnade förstås även det en hel del övrigt att önska (t.ex. hanteringen och undersökningen av brottsplatsen för att nämna ett flagrant exempel) men jag ser det inte som grundorsaken till haveriet.
Även om utredningen sedan skötts helt och hållet ”by-the-book” hade utmaningarna varit stora men kanske inte oövervinneliga. Hade t.ex. Lisbeth Palmes konfrontation med misstänkta skötts på ett korrekt sätt (och om den även i ett slikt fall resulterat i ett utpekande) är det väl inte alldeles omöjligt att hovrättens utslag blivit ett annat. Dock, en sådan dom skulle även denna kunna ha blivit ett justitiemord …
I da Costafallet ser jag grundorsaken i det polisiära utredningsarbetet, styrt av utredningen som sådan och inte, som i fallet med Palmemordet, utifrån en politisk agenda. Tro på rykten och bedömning av människor som på ena eller andra sättet var utanför normen ”satte an tonen” för utredningen. Lägg till detta att man av någon outgrundlig anledning gav tilltro till tolkningen av ett mycket litet barns tämligen fragmentariska utsagor. Med detta byggdes ett ”korthus” som förvisso så småningom föll platt till marken dock utan full upprättelse för detta justitiemords offer.
Men exakt samma gäller da Costa även om de som styrde utredningen i en viss inriktning var andra personer. Det fanns unde den aktuella perioden vissa dominerande uppfattningar och teorier inom polisen och röttsväsendet samt baldn andra maktahavare som ledde till utredningar som utgick från att allt som inet var lättlöst måste vara en konspiration av nåt slag (kurder ligger bakom, Saddam Hussein ligger bakom, en sexförbytarsekt ligger bakom, seriemördare ligger bakom). Jag tror att det tänkandet i grunden var det samma i alla fellan och det blri tydligare om en jämför alla de konstuga utredningarna från den tiden (de jag känner till är porrmorden, videomordet i Göteborg, da Costa, Palme, Quick, Irakmorden, Kurdmorden och Rumänmorden men det finns säkert fler). De har många och ibland stora olikheter men också likheter i utredarnas tänkande. Jag menar att det handlade om ett systemfel. Men du kan ju också ha rätt.
Borgnäs framstår väl lite som en haverist men om det som står i hans artikel stämmer är det intressant hur mycket SVT utelämnat i sin dokumentärserie. Dokumentären får det att framstå som att polisen bara gripit två helt slumpvalda vanliga personer utan anledning, medan Borgnäs ändå lägger upp påståenden som gör att det blir lättare att förstå polisens agerande även om det nu i slutändan ändå visade sig vara fel personer.
Det viktigaste i det här sammanhanget är lärdomen att vara källkritisk. Bara för att något råkar publiceras eller sändas av SVT behöver inte betyda att man ska glömma bort källkritiken.
Du har helt rätt om det där med källkritik. I detta fall kan vi slå fast att det inte går att utesluta andra förövare och de däremd varken kan fälls för en styckning (det mesta tyder på att det inte är skyldiga) och än mindre för mord. Det finns helt enkelt inga bevis och det verkar också osannolikt.