Militär upprustning gör oss mer osäkra

Militär upprustning gör oss mer osäkra. Över hela det politiska fältet, från SD till V, är politikerna eniga om militär upprustning. Man talar om tre, kanske fem procent av BNP, av vilket det senare ligger närmare 20 procent av statsbudgeten. Större andel har det inte varit sen andra världskriget.

Det finns mycket att säga om detta men en förbisedd sida är att det är så kortsiktigt.

Historiker talar om ”protection rent” eller skyddsränta, dvs den andel av produktionen ett land sätter av till försvar och alltså inte kan använda produktivt. Ju större den andelen är, desto svårare har landet att konkurrera ekonomiskt.

Att USA hade en sån fantastisk framgång på 1800-talet berodde till inte ringa del på att de slapp sina europeiska konkurrenters försvarskostnader.  Och att Japan och Tyskland hade såna ekonomiska framgångar efter andra världskriget berodde till stor del på att deras fredsavtal tvingade dem att hålla sina rustningar mycket måttliga. Att USA är i ekonomiskt trångmål nu beror inte så lite på deras gigantiska militära slöseri.

Så ju mer man slänger ut på vapen, desto svagare blir man på sikt.

Internationell status

Ett lands internationella status beror främst på dess produktionsförmåga, och då främst på dess förmåga att leda utvecklingen inom den teknik som kan ses som industriellt strategisk. Kina var världsledare under medeltiden beroende på bland annat ledarskap inom metallurgi, tryck och skeppsteknik. Det lilla Holland kunde inta en överdimensionerad maktposition på 1600-talet på grund av sina skeppsvarv som tack vare massproduktion kunde tillverka fartyg billigare och effektivare än någon annan. UK blev Den Globala Stormakten under 1800-talet på grund av försteg inom textilindustri och ångmaskiner, och USA blev det under 1900-talet på grund av försteg inom massproduktion av konsumentvaror.

Idag håller Kina på att bli det, igen. Det är världsledande i de flesta branscher och de står för över hälften av alla patent i världen. Detta tack vare att de – liksom alla som har nått den positionen förut – har ägnat sin politik åt att rusta sig industriellt och ekonomiskt, och inte låtit ”marknaden” ta hand om detta. Inte heller har de ägnat sig åt självförstörande ”åtstramning” och förbud mot investeringar som t.ex. Europa har gjort. De har också fått hjälp av Europa och Nordamerika som glatt överlåtit sin produktiva förmåga åt dem genom s.k. outsourcing tills de har alldeles för lite kvar själva.

Den svaghet detta har skapat i Europa är inget vi kan ändra på genom upprustning.

Men värre än så:

Asiater anklagar med rätta nordatlantikerna för att vara arroganta och leva kvar i tron att vi dominerar världen som vi gjorde för ett par generationer sen. Vi minns, förhoppningsvis med viss skam, hur EUs utrikeskommissionär kallade resten för världen för en djungel som hotade invadera oss. (Han ändrade ståndpunkt senare och varnade för den växande europeiska arrogansen; kanske var det därför han fick avgå.) Vi ser det som förfärligt när ukrainare dödas av militärt våld, men hejar snarast på när palestinier dödas, de är ju bara asiater. Resten av världen tänker dock inte på det viset.

Ju mer vi lägger ner på vapenskrammel desto större blir deras anledning att misstro oss – inte minst för att Nato faktiskt har aggressiva mål inskrivna i sina strategier. Och desto osäkrare blir världen.

Och desto osäkrare blir vi.

Jan Wiklund

Tidigare publicerat på bloggen Gemensam, Militär upprustning gör oss mer osäkra och i E-Folket. Mellanrubriker tillagda vid publiceringen här.

Läs mer:

• Följ pengarna
• Dags att lämna US-amerikanska sociala medier – bojkotta USA
• Det militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet
• Techmiljardärerna och Trump