Början till ett omställningsprogram

Början till ett omställningsprogram byggt på institutionella förändringar? Förmodligen är ett av de mer seriösa programmen för att komma åt klimatförändringar och nordatlantisk ekonomisk degeneration i ett svep det Mariana Mazzucato och Carlota Perez skrev 2022: Redirecting growth.

Enligt dem har alla ekonomiska återhämtningar i industrisamhällets historia haft ett klart samband med införande av ny teknik, och inte bara det, utan också omställning av samhället till att främja användningen av denna nya teknik. Att bara vänta på att ”marknaden” ska fixa det är att vänta på Godot. Det krävs förändringar av lagar, infrastrukturer, byråkratiska rutiner, institutioner och avtal – vilket människor har förstått tidigare i historien, men tydligen har glömt bort.

Läs gärna, programmet är bara 35 sidor.

Emellertid finns minst tre seriösa brister i programmet såvitt jag kan se. Här nedan återger jag ett brev jag skrev till författarna om dessa brister.

Till Mariana Mazzucato och Carlota Perez

”Jag har just läst er rapport Redirecting growth, 2022. Jag tycker att den på ett fantastiskt sätt beskriver hur det finns alternativ till den pågående nedgången i den nordatlantiska världen och hur den så kallade ”marknadens” diktatur inte är den enda möjliga framtiden.

Jag tycker dock att det finns några exempel på vad som kan vara förenklade berättelser som är till för att sälja in förslaget till dem som tyvärr utformar politiken. Jag tycker att det är olyckligt, då dessa förenklingar kan bli det viktigaste i den berättelse som sprids, och att kärnan i förslaget går förlorat, eftersom det inte särskilt ärliga eller ens intelligenta politiska etablissemanget får ansvaret för att genomföra det.

Tillväxt

Det är ett begrepp som redan finns i titeln – men problemet med det är tvåfaldigt.

För det första är vanliga människor helt likgiltiga inför det. Enligt Richard Layards forskning om lycka är människor i allmänhet intresserade av relationer, trygghet och att ha det minst lika bra som andra, dvs. jämlikhet. ”Mer” är ett rimligt mål endast upp till ungefär industrisamhällets ekonomiska nivå.

Tillväxt kan i vissa fall vara ett medel för att uppnå de mål som människor strävar efter, men under de senaste 50 åren har den uppenbarligen främst tjänat till att förstöra dem. Landsbygden har avfolkats, osäkerheten på arbetsmarknaden har ökat och en mikroskopisk överklass har tillåtits att lägga beslag på allt överskott, uppenbarligen enligt t.ex. EU:s stabilitets- och tillväxtpakt för att gynna tillväxten. Av denna anledning tror jag inte att någon – med möjliga undantag för vissa centristiska politiker – anser att tillväxt är något bra i sig. Programmet tappar inte minst stöd bland dem som har missgynnats av de senaste 40 årens tillväxtsträvanden och därför nu betraktar hela konceptet med skepsis.

För det andra verkar det som om tillväxt i många människors vokabulär betyder något i stil med ”att dra in mer och mer av världen i den kommersiella cykeln”. Det är knappast ett mål att sträva efter. Det skulle till exempel kunna innebära att använda mer och mer av världens materia i denna cykel, men eftersom målet i programmet är att minska materialförbrukningen verkar det lite långsökt.

Får jag istället föreslå ”allmän ekonomisk välfärd” som ett bättre namn för det vi alla vill uppnå?

Elbilar

Detta har uppenbarligen blivit något av en symbol för miljöanpassning, men det är faktiskt helt kontraproduktivt. Personbilar är i sig ett destruktivt fenomen, åtminstone i städer – där de mest används – eftersom de tar så stor plats. De senaste 80 årens ansträngningar för att göra plats för dem har faktiskt förstört många av de synergier som städerna är till för att skapa.

Federal Reserve uppskattade i en rapport, Abel, Dey & Gabe: Productivity and the Density of Human Capital, 2010, att en fördubbling av en stads yta/person i princip eliminerade cirka 4 % av dess ekonomiska effektivitet. Eftersom en typisk förort kräver cirka 30 gånger mer mark per invånare än en klassisk tät stad, innebär detta att cirka 20 % av synergierna går förlorade. Den efterkrigstida förorts­utvecklingen, som ni i ett avsnitt ser som ett positivt fenomen att efterlikna, har alltså varit ungefär lika effektiv som att kissa i byxorna för att hålla sig varm.

Ett bättre mål för hållbar ekonomisk utveckling skulle vara att återskapa synergierna i den täta staden och låta bilar vara ett landsbygdsfenomen. Och om de är det, spelar det nästan ingen roll hur de drivs.

Landsbygd

Det är synd att ingenting sägs om landsbygden i ert program. Ändå är en rimlig landsbygdspolitik helt i dess favör.

För det första är en viktig orsak till dess utarmning just den finansialisering av ekonomin som ni vill åtgärda, se Saskia Sassen: The Global City: introducing a concept, 2005. Enligt henne dras alla resurser till en eller två städer i varje land på grund av den groteska tillväxten inom finansindustrin. Det är uppenbart att ett fokus på produktion istället skulle sprida investeringarna, till förmån för de delar av landet som nu svälts ut.

För det andra skulle många av de specifika problemen med naturbaserat jordbruk också kunna lösas på det sätt som ni föreslår, se t.ex. Erik Reinert: Det tekno-økonomiske paradigmeskiftet. Konsekvenser for norske distrikts- og ressursbaserte næringer, 1997. Enligt honom är dagens jordbrukspolitik anpassad till fordistiska mönster, dvs. produktion av bulkvaror för världsmarknaden. Detta är kontraproduktivt eftersom varken stordriftsfördelar eller schumpeteriansk konkurrens förekommer inom jordbruket. Istället bör jordbrukare få vara entreprenörer som också tar hand om bearbetningen av sina produkter och direktförsäljning till slutkunder, vilket modern teknik möjliggör.

Men som jag sa, det här är perifera kommentarer. Men det är perifera kommentarer som jag tror är viktiga för att sälja programmet till den breda allmänhet som har ett stort intresse av att det genomförs. Centristiska politiker verkar inte ha något intresse av någonting över huvud taget, att döma av de lama försöken att stoppa temperaturhöjningen. Och deras ultrahöger-rivaler verkar inte ha något intresse av något annat än att hetsa mot utlänningar.

Det är därför lite meningslöst att rikta sig till dem.”

— Jan Wiklund

Jag fick ett vänligt svar från Mazzucatos institution med ett tack så mycket för mina ”genomtänkta kommentarer”, men eftersom professorn var tjänstledig … och så vidare.

Emellertid behöver vi ju inte vänta på författarna, utan själva sätta igång och fundera på vilka institutioner, lagar, rutiner, infrastrukturer och avtal som behöver förändras för att plundringen och förstöringen av naturen ska hejdas samtidigt som ekonomin sätts på en sundare och mer allmännyttig bas. En del av dem finns i Mazzucatos och Perez’ program. Men, som jag försökte påpeka, långt ifrån alla.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam. Förset med mellanrubriker och bild vid publiceringen här.