Närmar vi oss ett systemsammanbrott?

Närmar vi oss ett systemsammanbrott? Det finns två skäl till att ett samhälle kollapsar, säger Peter Turchin i sin bok End times.

• att inkomsterna polariseras så att de fattiga blir fattigare och de rika väldigt mycket rikare,
• att de rika, eller ”eliterna” som det kallas med en sociologisk term, struntar i det gemensamma och t.ex. vägrar betala skatt.

När inkomsterna polariseras betyder det inte bara att de fattigare ungefär 70 procenten får det sämre och blir arga av det skälet, säger Turchin. Det betyder också att kampen om att räknas till ”eliten” hårdnar. Enda sättet att ha det någorlunda bra (enligt gällande samhällsnormer) är nämligen att räknas dit. Men platserna som direktörer, ministrar eller företagskonsulter är begränsade, och om fler försöker besätta dem betyder det bara att fler misslyckas, och blir arga av det skälet.

Och de som har misslyckats har en utbildning, och använder den gärna till att förklara krig mot dem som har lyckats, och möjligen också till att organisera anhängare. De kan vara jurister som Robespierre, Lenin, Gandhi, Castro och Mandela, eller allmänakademiker som Marx, Ho och Mao. Interna krig mellan sittande och alternativa eliter är det viktigaste skälet till systemsammanbrott, enligt Turchin som har studerat hundratals sådana.

Det andra skälet – att de rika vägrar ta ansvar och t.ex. betala skatt – leder till utarmning av statens resurser och till att den inte klarar av att hantera de interna krigen.

”Välståndspump”

Polarisering av inkomsterna kallas av Turchin för ”välståndspump”, dvs att resurser pumpas från de fattiga till de rika. Turchin har främst studerat USA där den utvecklingen började redan på 60-talet och har gått mycket långt. I Europa har den gått mindre långt men är ändå på väg. Miljardärerna blir fler och rikare, medan folk med genomsnittliga inkomster ligger kvar på ungefär samma nivå år efter år. I USA har de fattigare två tredjedelarna till och med fått det sämre, antingen i reallöner räknat eller i att det som krävs för att leva ett medelklassliv, t.ex. bostad, sjukförsäkringar och utbildning, har blivit fantastiskt mycket dyrare.

En av svagheterna i resonemanget är att Turchin inte förklarar vad som driver pumpen.

När det gäller avlägsen historia är det ganska enkelt. Då handlade det helt enkelt om jordbrist – ju fler människor det blev desto mindre blev vars och ens jordlott, och desto billigare tvingades de sälja sin arbetskraft till de som hade ett större kapital. Men i ett industrisamhälle spelar ju detta ingen särskilt stor roll. Ändå håller Turchin fast vid den.

Ändå kan man tycka att förklaringen ligger i öppen dag. Europas och Amerikas industrier, där de fattigare två tredjedelarna till stor del arbetade, har outsourcats till Asien. Och dagens nordatlantiska kapitalister föredrar att vara rentiärer framför att organisera produktion, dvs hyra ut mark, pengar och plattformar eller tjäna pengar på patent, copyright och offentliga kontrakt. Det är rent extraktiva verksamheter där det behövs få anställda. Kampen om de jobb som finns hårdnar därför och folk bjuder under varandra.

Kanske saknade Turchin siffror på detta; Brett Christophers som har skrivit om det säger att de återstår att plocka fram. Och Turchin litar främst på sina siffror.

Att undvika en kollaps

Den andra svagheten är att Turchin säger så lite om hur man kommer ur kollapsen eller kanske t.o.m. kan undvika den. Givetvis handlar det om att stoppa pumpen – men hur gör man det?

Turchin pekar på att ”eliterna” ibland kan ta sig samman och tänka lite längre än på nästa bokslut. Men varför skulle de göra detta? Kanske för att hotet mot deras ställning blir så högljutt att det inte går att ignorera?

Det var i alla fall vad som hände exempelvis under mellankrigstiden: Bretton Woods-programmet 1944, som bland annat innebar att stater slapp underordna sig världsmarknadens nycker utan fick rätt att främst tänka på sin folkmajoritet, och t.o.m. kunde införa konfiskatoriska arvsskatter för de rika om de önskade, kom inte till för att överheten var snäll, utan för att den inte trodde sig kunna sitta kvar om den återvände till 1939. Den gången avvärjdes systemsammanbrottet.

Ett sådant existensiellt hot återstår att organisera.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.