Vänstersamling över partigränser

Vänstersamling över partigränser. Kanske drog Vänsterpartiets ledning en lättnadens suck i söndags, åtminstone tillfälligt. De två uteslutningshotade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade då att de lämnar partiet och befriade därmed partistyrelsen från att fatta det minst sagt omtvistade beslutet. Ledningen slipper för en tid en besvärlig debatt och kan fortsätta sin kurs på att bli ”regeringsdugliga”. Ordning råder i partiet – för ett ögonblick.

Att Delgado och Riazat nu lämnar V är personligt förståeligt, det är knappast något frivilligt val utan ett resultat av ledningens oförsonliga och skadliga inställning och tillsammans med en uppgivenhet inför möjligheten att få en demokratisk debatt inför kongressen. När de båda deklarerade sitt utträde var de i praktiken redan uteslutna innan medlemmar kunde föreslå dem som kandidater till de kommande valen.

Det är heller inget tillfälligt snedtramp från V-ledningen. Vänsterpartiet är sedan länge ett brett parti med många åsikter, strömningar och grupperingar – formella och informella. Det är en styrka om det används rätt men kräver också en ledning som ser på partiet som en levande folkrörelse där initiativet och kraften kommer underifrån.

Partiledningens agenda

Men åtminstone sedan utvärderingen av valet 2022 har den uttalade inriktningen varit att strömlinjeforma partiet och tukta allt som sticker ut. Istället för att självkritiskt ta ansvar för misslyckandet i riksdagsvalet (i motsats till framgångar i kommuner och regioner) pekades enskilda medlemmar ut för att de inte accepterade att partitoppen körde över viktiga delar av valplattformen som spikades på valkongressen på våren.

Ekologi, NATO, flyktingpolitik och socialism tonades ner. Kongressdebatten avfärdades med att den ”i allt för stor utsträckning var präglad av ett destruktivt debattklimat” och slutsatsen blev att ”partistyrelsen bör vidta nödvändiga åtgärder för att reducera risken för att kommande valrörelser ska karakteriseras av interna destruktiva konflikter.”

I verksamhetsplanen 2022-2023 vidgas detta till att ”partistyrelsen kommer behöva lägga mycket mer tid på att förankra de centrala beslut som tas och de vägval som görs.” Inriktningen är tydlig: först tas centrala beslut, sedan förankrar styrelsen dem bland medlemmarna.

Och så i verksamhetsplanen 2025-2026 – samma dokument som slog fast att partiet ska förberedas på regeringsmedverkan – betonades att partiet ska ”tala med en röst” och behovet av att ”förbereda valberedningar på vilka krav som ställs på dagens politiker. ”

Fram tonar en bild av ett väldrillat maskineri för valkampanjer där medlemmarnas roll är att utföra ledningens beslut och där de som inte håller med övertalas eller drivs bort, snarare än en folkrörelse där medlemmarna kollektivt bedriver och utvecklar politik tillsammans med arbetskamrater, grannar och aktivister i olika rörelser.

Nytt parti är inget alternativ

På presskonferensen där Delgado och Riazat meddelade sitt beslut talade de om att starta ett nytt socialistiskt alternativ. ”Framtidens vänster”, som blivit provisorisk beteckning, handlar inte om att proklamera ett nytt parti utan om att skapa en samlingsplats och rörelse för kämpande vänsteraktiva och socialister över partilinjer för ökad energi och aktivism.

Att bilda ett stort parti är inget som kan utropas av några få utan skulle behöva basera sig på folkliga rörelser av helt annan storlek och tyngd än dem vi ser idag. Risken vore annars att ett sådant projekt tvärtom skulle stärka den pågående utvecklingen i V genom att dra med sig fler kritiska medlemmar på en kort ökenvandring.

Folkrörelsearbete

Som vanligt är vad vi gemensamt gör i vardagen det som sätter ramarna för vilken politik som dominerar. Vi kan inte tro att de senaste årtiondenas fackliga reträtter, urholkningar av välfärden och rasistiska angrepp kommer att kunna röstas bort nästa år. Det är ett av skälen till varför Vänsterpartiets allt starkare inriktning på parlamentarisk verksamhet inte är någon framgångsväg. Men detta avgörande folkrörelsearbete behöver också få politiskt genomslag där det viktigaste nu är att rösta bort den sittande arbetarfientliga och rasistiska regeringen.

Detta är inget som kommer att ske automatiskt. För även om den skandalföljda Tidöregeringens opinionssiffror nu pekar nedåt är det inga garantier för regeringsskifte 2026. När valet närmar sig kommer vi att få se massiva mediekampanjer kring högerns favoritämnen som krig, kriminalitet och invandring. Kombinerat med riktat valfläsk i nästa budget kan det snabbt få opinionen att svänga, inte minst om röstviljan i viktiga grupper sjunker samtidigt som entusiastiska organisatörer i Vänsterpartiet tappar sugen. I synnerhet om ledningen beslutar om en lika lam valkampanj som 2022.

Vad än den centrala V-ledningen tror är det få medlemmar eller potentiella väljare som längtar efter fler reklamkampanjer med bilder på proffspolitiker eller partiledare som upprepar färdigtuggade talepunkter. Men det finns andra vägar.

Vad som kan göras

Inför valet 2024 var det tyska vänsterpartiet Die LINKE uträknat och på väg ut ur förbundsdagen. Trots kraftig högervind och att de drabbats av en högerpopulistisk utbrytning gjorde partiet tvärtom ett sensationsval och fördubblade nästan sina platser.

Bakom detta låg inga reklamexperter eller smarta kommunikationsstrateger utan en medveten satsning på att bygga valrörelsen underifrån, nästan oberoende av den centrala kampanjstaben. Genom lokalt förankrade kandidater, begripliga krav och tydliga skillnader mot de andra partierna, skapade de en folkrörelsekampanj som gav människor en känsla av att rösta på sig själva.

En sådan kampanj, framburen av alla dem som drabbas av högerpolitiken, skulle skapa en vänster med självförtroende och mod. En sådan kampanj – och ett sådant parti – skulle vara ett mäktigt bidrag i kampen för att fälla Tidöregeringen och för att utmana socialdemokraterna om innehållet i en kommande regeringspolitik.

En ledare från tidningen Internationalen.

Läs mer:

• De dolda politiska motsättningarna i V
• Konflikten i V
• Vänstersamling över partigränser
• Krisen i Vänsterpartiet är politisk
• Inte skamligt att Vänsterpartiet vill sitta i en regering
• Partiet jag gick med i 2010 är borta. Rörelsepartiet mår inte bra”
• Vänsterpartiet kan inte vända den högerfascistiska vågen under denna ledning
• Leka Robinson bygger ingenting
• Jag lämnar Vänsterpartiet – efter maktspelet och vuxenmobbningen
• Medskyldig till hotfull stämning