Ökade straff och sämre vård har bidragit till morden i Boden och Rönninge. Bägge mördaran är uppenbart psykiskt sjuka. Mördaren i Boden togs in i vården men han släpptes snart igen. Därefter mörade han en kvinna i ett hus Bodlen samt terroriserade och skadade två andra personer i huset. Det är uppenbart att han var psykiskt sjuk och inte borde ha släppts ut. Men sån är situationen i psykvården idag. Det finns inet tillräckligt med platser för inläggning och folka släpps ut öven i fall där de fortsatt borde var intagna.
Styckmördaren i Rönninge har tidigare dömts för försök till kidnappning samt fantiserar och drömmer om kidnappningar och mord av barn. Det är uppenbart att personen är psykiskt sjuk och borde vara intagen på psykvården. Redan vid rättegången om den misslyckade kidnappningen av en flicka borde personen dömst till psykisk vård. Men genom lagändingrar så döms psykiskt sjuka människor till fängelse istället för vård. Och i fängelse får de ingen vård. Speciellt inte numera då fängelserna är överfulla, hiuvudsakligen med folk som inte borde vara där. Minderåriga, psykiskt sjuka, cannabisbrukare med flera.
Den nästan totala nedmonteringen av pyskvården som sket tillsamman med ett befängt fokus på hämnd och straff är en del av det som lett till morden i Rönninge och Boden. De regeringar och politiker som slagit in på denna väg är delvis ansvariga. Detta vid sidan av de huvudsansvariga, de psykiskt sjuka mördarna.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
I grunden har denna fråga två delar.
Den ena delen, när psykiatrisk vård eller fängelse ska komma ifråga efter begånget brott, är enkel. Det handlar kort och gott om att förändra kriterier i lagstiftningen. Idag krävs i princip att den dömdes totala ”sinnesförvirring” vid brottstillfället ska kunna troliggöras för att vård ska komma ifråga. Psykiska sjukdomstillstånd som sådana, även om de kan visas, har egentligen ingen vikt. Politisk vilja är det enda som krävs för att förändra denna ordning.
Den andra delen, att avgöra när tvångsvård är befogad, är mycket svårare och inte sällan ett sant dilemma. Detta innefattar att fatta beslut om tvångsvård och när denna vård ska upphöra, i det senare kan vi också innefatta de som dömts till psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Att frihetsberöva en människa är ett mycket stort ingrepp i den personliga integriteten och i förlängningen även människovärdet. Det är därför lika naturligt som självklart att regelverken måste vara mycket strikta. Sedan är förmodligen bedömningen i någon mån enklare om det handlar om en person som vårdats under längre tid och där uppfattningen om personens status kan grundas på solida observationer. Bedömningen när någon ”akut” tas in för tvångsvård är mer grannlaga givet att uppgifter om personens psykiska status övertid är sparsam.
Ytterst handlar det om bedömningar och här måste vi inse att dessa aldrig är enkla. Vi ska inte förledas in i tron att det hela ”snabbt och lätt” kan lösas genom förändrade kriterier eller tillskott av resurser. Kriterier och resurstillgång har givetvis också de en betydelse men bedömningen som sådan – att avgöra en människas psykiska hälsotillstånd – är och förblir en mycket svår avvägning. Å ena sidan handlar det om att skydda samhället från våldsdåd, begångna av människor behäftade med psykiska sjukdomstillstånd, å andra sidan handlar det om att inte förvandla psykiatrisk vård till ett ”skyddshäkte”. Detta är och förblir ett sant dilemma.