Arbetarklassen är samhällets förlorare. Johan Alfonsson, sociolog vid Högskolan i Halmstad, visar i ny bok, Vad hände med arbetarklassen?, hur arbetarklassen tappat både ekonomiskt, politiskt och socialt inflytande. Boken har uppmärksammats i positiva ordalag i flera vänsterpublikationer samt i Aftonbladet.
När inflationen tog fart 2022 riktades uppmärksamheten mot medelklassens räntor och bostadskostnader. Samtidigt förlorade arbetarklassen flera års reallöneökningar och arbetsvillkoren blev alltmer otrygga.
– Arbetarklassen har glömts bort i både politiken och media. De är vår tids förlorare, säger Johan Alfonsson.
Att arbetarklassen försvunnit ur offentligheten är något som Rasmus Landström i Aftonbladet fokuserar på:
Mediernas och politikens fokus på medelklassen gör alltså att halva befolkningen hamnar i radioskugga. Det är ett slitet påstående – men bör ändå upprepas eftersom det är mer sant än någonsin. Nu är inte Alfonssons poäng att så split mellan Foodora-bud och urlakade sjuksyrror. En stor del av 1900-talet har dessa grupper gjort gemensam politisk sak – inte minst i bygget av välfärdsstaten. Ekonomihistorikern Lovisa Broström har – i sin knivskarpa bok ”Medelklassen” – visat vilken formidabel framgång detta projekt har varit: att få tjänstemännen att alliera sig nedåt, med arbetare, genom begreppet ”löntagare”.
Ändå menar Alfonsson att fokuset på medelklassen – eller för all del löntagarna – är ett problem. För om vi inte skiljer ut den gigantiska grupp i samhället som arbetarklassen fortfarande är riskerar vi att missa att det är den som drabbas hårdast av AI, gig-ekonomi och inflation. Fundera själv över hur många artiklar du har läst om stigande räntor och pressade bostadsrättsägare. Jämför det med artiklarna om vräkningar och hyreshöjningar – som också är ett resultat av inflationen. Vilken klass tror du drabbas hårdast?
Växande klyftor och ökande otrygghet
Otryggheten på arbetsmarknaden har främst drabbat vissa delar arbetarklassen. I den icke kvalificerade arbetarklassen är nu var tredje tillfälligt anställd – en tydlig ökning sedan 2005. Samtidigt har skillnaderna i hälsa och boendekostnader vuxit. I Magasinet Svärm ifrågasätts dock delar av Alfonssons uppdelning av arbetarklassen och de definitioner han använder sig av:
Alfonssons klassdefinition fungerar för bokens syfte att kvantitativt studera vad som hänt med arbetarklassen även om den inte fångar alla aspekter av vad klass är. Ur ett politiskt perspektiv kan jag ifrågasätta vad man vinner på att kalla en sjuksköterska medelklass och att kalla en hantverkare med lärlingsutbildning kvalificerad arbetarklass. Ur perspektivet att de båda är löntagare som behöver sälja sitt arbete har de mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.
Men problemet med gränsdragningen mellan arbetarklass och medelklass kommer kanske snarare ur Alfonssons kvantitativa metod och ansatsen att vilja studera hur situationen på arbetsmarknaden förändrats över tid för olika löntagargrupper. På det stora hela finns det trots allt tydliga skillnader mellan grupperna Alfonsson kallar kvalificerad arbetarklass och medelklass.
Den kvalificerade arbetarklassen har till exempel högre andel visstidsanställningar än medelklassen, de har haft sämre löneutveckling de senaste 20 åren och har en lägre medellivslängd. Det är inte irrelevant att lyfta fram hur olika segment av den stora gruppen löntagare skiljer sig från varandra och har olika förutsättningar på arbetsmarknaden.
Men för de yrken som hamnar i gränslandet för dessa uppdelningar blir kategoriseringen lätt godtycklig. Det är inte unikt för Alfonssons definition av klass utan ett inneboende problem i att försöka definiera vem som är eller inte är arbetarklass.
I ett senare avsnitt av boken redogör Alfonsson för att lärare och sjuksköterskor under 2010-talet haft en bättre löneutveckling än arbetarklassen. Men anledning till detta tillskrivs det effektiva användandet av kollektiva maktresurser genom facklig och utomfacklig organisering. Det var alltså inte främst deras individuella maktresurser som ledde till förbättrade arbetsförhållanden.
Forskningen visar att arbetarklassens löneutveckling varit betydligt svagare än medelklassens. Under inflationskrisen tappade arbetarklassen motsvarande sju till nio års reallöneökningar, medan medelklassen förlorade två till tre år.
– Det var slående att se att den övre medelklassen i dag tjänar 2,3 gånger mer än de i den icke kvalificerade arbetarklassen, säger Johan Alfonsson.
Sätter arbetarklassen på agendan
I sin bok Vad hände med arbetarklassen presenterar Johan Alfonsson nya resultat om löner, arbetsvillkor, hälsa, boende och politiskt beteende.
– Jag hoppas att forskningen kan kasta ljus på arbetarklassens situation. Det är en stor och viktig grupp i samhället som har halkat efter, säger Johan Alfonsson.
Det är uppenbart att arbetarklassen är samhällets förlorare och varför det blivit så vilket Jonas Sjölander fokuserar på i sin recension av Alfonssons bok i Tidskriften Parabol:
Ojämlikheten är uppenbar på en rad olika områden i jämförelse med dem där uppe (hälsa, livslängd, inkomst, trygghet i arbetslivet) och det är framför allt från det tidiga 1990-talet som arbetarklassen har hamnat på efterkälken. Arbetarklassen är samtidens förlorare konstaterar Alfonsson.
Förklaringarna till detta har med makt och maktresurser att göra. Alfonsson påminner oss här om Walter Korpis maktresursteori till. Bara det faktum att arbetarklassen är beroende av lönearbete är i sig ett faktum som fjättrar och begränsar handlingsutrymmet. Ojämlikheten i materiella tillgångar skapar också ojämlikheter i makt, kontroll och påverkan på samhällsutvecklingen.
När politiken inte längre heller intresserar sig för de frågor som rör arbetarklassens existensvillkor urholkas även möjligheten att via valsedeln förändra dem till det bättre.
Arbetarklassen är beroende av kollektiva organisationer och rörelsers maktresurser. När dessa trycks tillbaka, försvagas eller ideologiskt överger sina ursprungliga principer om att företräda just arbetarklassens intressen försvinner följaktligen också möjligheterna att förbättra dess existens- och levnadsvillkor. Sambandet är glasklart. Socialdemokraterna övergav från tidigt 1990-tal arbetarklassen och har sedan dess förlorat 35 procent av sina arbetarklassväljare. Vi vet till vilket parti en stor del av dessa arbetarväljare har gått.
Läs mer:
- Johan Alfonsson följer arbetarklassens utveckling i ny bok
- På spaning efter det parti som flytt
- Så kom arbetarklassen bort i politiska debatten
- Vad hände med arbetarklassen?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Just nu håller jag på att läsa en bok om arbetarrörelsen i Frankrike mellan 1880 och 1914 (Michael Hanagan: The logics of solidarity). Den tittar mycket lokalt på det, och säger vad den eller den gör, med namns nämnande. Och det som är tydligt är två saker:
Dels (vilket är bokens huvudtes) att de drivande är de som tjänar lite bättre, de utbildade hantverkarna, vars syfte är att behålla sin relativa självständighet i jobbet. De inser att de bara skulle förlora på att skapa en klyfta mellan sig och de fattigaste outbildade proletärerna, de nyinflyttade till städerna, som inte begriper hur man organiserar sig. Hantverkarna begriper att man måste få en bredd och även slåss för de outbildades intressen för att inte de två grupperna ska spelas ut mot varandra. Vilken skillnad mot den ganska breda opinion inom arbetarklassen idag som ser invandrare som sina huvudfiender!
Dels att deltagarna i dåtidens arbetarrörelse riskerade mycket för att vinna desto mer. De stack inte huvudet i busken och hoppades att nån annan (t.ex. regeringen) skulle hjälpa dem. Jo, det hoppades de förstås – men inte förrän de hade byggt upp en sån styrka att regeringen inte skulle kunna vägra. För detta var de beredda att ta mycket temporärt stryk.
Hemligheten bakom är hantverkarnas långa organisationshistoria, säger Hanagan. Sen medeltiden var de vana att bara ha sig själva att lita till.
Jag undrar om inte den statsgaranterade välfärden skapade sin egen förintelse. Vi vande oss vid att ”nån annan” alltid skulle fixa det till slut och lät våra egna organisationer förfalla till nån sorts automatiska försäkringsbolag. Vilket gör att vi är hjälplösa idag.
Ingen social grupp har någonsin uppnått något som helst utan förmåga till kollektiv handling. Jag undrar om den kan återskapas.
Hnatverkarna är idag nästan alltid egna företagare. Det gäller ofta också de som arbetar på fabriker. De är inte lägre beroede av de stora företagen utan har makt över sin gene situation. Det gör att de inte finns tillgängliga för organisering av de andra arbetarna. De organiserar idag sina egna företag och inget annat. När facket i Sverige släppte på reglerna för inhyrd arbetskraft skapade de i själva verket grundförutsättningarna för att splittra arbetarklassen. Det är inte så mycket det att folk väntar på ”nån annan” utan kapitalsterna fick en möjlighet att splittra arbetarna och gjorde det.
Företagen försöker i och för sig att göra egna företagare av oss alla för att slippa ta ansvar, det är vad gig-arbeten går ut på. I andra länder (i alla fall i Spanien) för gig-arbetare kampanjer för att bli erkända som anställda och därmed få anställningstrygghet.
Men min poäng är att för 120 år sen tog de som hade relativt privilegierade arbetsvillkor strid för de mindre privilegierades intressen (samtidigt med sina egna) eftersom de visste att ju mer ojämlika villkor som rådde desto lättare skulle det bli att spela ut en arbetargrupp mot en annan.
Det är ju den aspekten som kapitalisterna gjort sig fria ifrån genom att elektriker, rörläggare, reparatörer, mekaniker, verktygsmakare med flera inte längre arbetar för samma företag som lågutbildade arbetare. Det var det jag påpekade. När jag arbetade på Pååls (idag Pågen) som reparatör, mekaniker och elektriker var jag anställd av samma företag som bagarna, packarna och chaufförerna, idag arbetar såna som jag för en underleverantör även om de alltid befinner sig på fabriken. Till sjöss finns inga reparatörer, elektriker, timmermän, rörläggre och plåtslagare ombord utan bara outbildad däckspersonal och befäl. Yrkesfolket kommer resande till fartyget när det ska repareras.
Men du har också rätt i att de lägst utbildade arbetarna inte arbetar i de större företagen utan bara på tillfälliga jobb. Men det gjorde de inte heller på 1960-talet och 1970-talet. Gigjobben fanns även då. Varven i Göteborg hade som mest 15 000 anställda. Men hela 30 000 personer arbetade där. Dvs 15 000 arbetade för gråfirmor som vi sa då. Det kallas gigbolag idag. Den biten skiljer sig eegentligen inte åt.