Högerextremister som blir vänster är inte att lita på

Högerextremister som blir vänster är inte att lita på. Jag är bekant med en del högerextremister som blivit vänster. Det är helt rimligt att uppmärksamma sådan fall men jag litar generellt inte på den här typen av personer. En högerextremist jag tidigare var bekant med gick över till en vänstergrupp, Efter en tid slutade han tillsammans med en annan vän som också gått med i gruppen. De både bildade sen ett litet lokalt rasistiskt parti som kallar sig vänster. Dessa två personer är inga kändisar på samma sätt som Ann Heberlein som är en känd högerextremist om blivit vänster.

Heberlein blev extremhöger, uttalade sig och skrev rasistiskt, ställde upp för moderaterna och arbetade för moderaterna. Dessutom har hon medverkat på sverigedemokratiska arrangemang. Nu säger hon att hon hade fel. En svängning som Leonidas Aretakis i Flamman välkomnar. Han menar att vänstern måste förlåta henne. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, hon har ju inte direkt skadat mig men en sak vet jag. Jag litar inte på henne för fem öre. Därför har jag mer gemensamt med den tveksamma hållning som Lotta Ilona Häyrynen uttrycker i ETC:

Det vore såklart klädsammare att välkomna Ann Heberlein till motståndet, men med jämna mellanrum är det intellektuellt ohederligt att avstå från ett ”vad var det vi sa?” till debattörer som byggt sina karriärer på att säga motsatsen.

[…]

Redan 2016 beskrev Ida Ölmedal, i dag kulturchef på Svenska dagbladet, elegant Ann Heberlein som samtidens mest pålitliga vindflöjel. 2014, när feminismen var som hetast, gick Heberlein med i Feministiskt initiativ. Hon skriver lärobok om omsorg, kvinnliga värden och ”omtanken om det svaga livet”. Några år senare blev Heberlein i stället propagandist för farorna med godhetsknarkande. 2016 blev året flyktingar, muslimer och mångkultur fick bära kollektiv skuld i Heberleins tänkande.

[…]

Det borde leda till mer introspektion hos Ann Heberlein och andra, lika yrvakna, till höger. Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.

Heberlein är helt enkelt en politisk vindflöjel. Utan en kärna, utan en politisk kompass och utan en sammanhängande bild av verkligheten och sin hållning till den. Detta är ganska typiskt för en del personer jag känner som har olika typer av psykiska problem. De hamnar ofta fel i politiska frågor. De hoppar ibland från det ena till det andra ställningstagandet utifrån sina känslor och sitt mående för tillfället.

Och sånt förvärras säkerligen om de samtidigt är offentliga personer som Heberlein som ju offentligt gått ut med att hon har en psykisk sjukdom. Hon är diagnostiserad med bipolär sjukdom, det vi förr kallade manodepressiv.

Kort sagt är Ann Heberlein inget att lita på i politiska sammanhang. En politisk vindflöjel av hennes sort är notoriskt opålitlig. Visst är hon välkommen till vänstern. Men begär inte att vi ska lita på henne. Eller ens förlåta henne. Och kanske är hon mest intresserad av att synas. Spektakulära förändringar kan vara bra för att få uppmärksamhet.

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Arthur Segal.